En krönika efter matchen mot West Ham
Den trogna besökaren Stefan Elofsson bidrar med följande krönika efter matchen mot West Ham.
Fram tills dess att Liverpools slog Middlesbrough med 2-0 på Anfield för ett par veckor sedan var allt frid och fröjd. Jag njöt i fulla drag av att vara Liverpoolsupporter och Manchester Uniteds elände var som grädde på det röda moset. Det ända som skavde mig var försäljningen av Robbie Fowler, men så länge som resultaten gick vår väg beslöt jag mig för att inte gnälla.
Men så började det på allvar lacka mot julen och man kunde ana att lite grus trots allt smugit sig in i maskineriet.
Så här två dagar innan 01 blir 02 kan jag inte titta tillbaka på julen utan att känna vemod. Serieledningen är som bortblåst. Och som om inte våra egna minst sagt mediokra senaste matcher var nog så börjar de övriga topplagen också komma igång på riktigt.
Hur gick då detta till? Det såg ju så bra ut. En formsvacka kan ju alla få, men matcherna under december-januari brukar ju sålla agnarna från vetet om man säger så. Om man dessutom tittar på motståndet vi haft under julen så inser man att förlusterna kan bli extra kostsamma då man måste betrakta både Chelsea- och Arsenal-matcherna som nyckelmatcher.
Mellan julklappar och köttbullar har jag grubblat en hel del på den senaste tidens neråtgående trend, och den irritation som växte fram när jag tittade på matchen i eftermiddags gjorde att jag bestämde mig för att ventilera mina åsikter.
Enligt min mening är det ett antal faktorer som gjort att Liverpools spel i flera matcher gått kraftigt i baklås.
Dessa faktorer kan uppfattas som obetydliga, men de borde i alla fall kunnat ha undvikits.
Efter det att Liverpool rusat upp i serieledning hände något med spelet. Bristen på kreativitet var något som jag reagerade på, men till en början gick det ju bra ändå.
I takt med att motståndet blev bättre blev det dock alltmer påtagligt och matchen mot Arsenal var det riktiga lågvattenmärket. Liverpools mittfält verkade tänka för mycket på att inte förlora serieledningen och passningarna i sidled avlöste varandra. (Ibland kunde man tro att någon klonat Daniel Andersson fyra gånger för att sedan trä på honom en röd tröja.)
Rädslan att misslyckas överskuggade viljan att vinna och det måste Liverpools ledarstab ta på sig.
Phil Thompson har fått mycket beröm, självklart helt välförtjänt, men jag skulle faktiskt vilja kritisera honom ytterliggare en gång.
I samband med försäljningen av Robbie Fowler blev det mycket turbulens kring klubben och jag kan tänka mig att spelarna fick lite svårare att koncentrera sig på sin uppgift. Detta måste man dock kalkylera då journalister knappast är någon färsk yrkesgrupp, men jag tycker att Phil Thompson skulle ha försökt få spelarna att fokusera på de kommande nyckelmatcherna i största möjliga mån.
Detta tyckte tydligen inte Phil själv utan istället gav han sig in i någon slags personlig strid med Englands journalistkår där han kommer med barska uttalande i vilka han skarpt tillbakavisar kritiken mot Liverpool som påstås spela för tråkig fotboll. Alltsammans när vi leder Premier League!
Detta var enligt mig ett stort misstag. Receptet som tidningarna använder för att sälja lösnummer är inte heller någon hemlighet. Finns det inga nyheter får man skapa dom på egen hand. Phil Thompson blev ett enkelt byte.
Sen skulle jag kunna hålla på i en evighet och resonera fram och tillbaka om vad som gick fel i varje enskild match, men för er som fortfarande läser min artikel ska jag ta upp matchen mot Arsenal och West Ham. I korthet då.
Matchen mot Arsenal började som vilken toppmatch som helst. Mot slutet av halvleken kunde man dock urskilja vilket av lagen som spelade på hemmagräs. Självklart blev jag "glad" när van Bronckhorst blev utvisade, säga vad man vill om den, men den senaste tidens problem med att föra matcherna gjorde dock att jag kände en viss oro.
Om jag får gissa vad Ljungberg och de andra Arsenalspelarna tänkte i det här läget så chansar jag på, "nu eller aldrig". I andra halvlek skulle Liverpool haft en klar taktik för hur man på bästa sätt skulle kunna trötta ut ett decimerat Arsenal, men ett baklänges mål i första och uppförsbacke i andra hade ändrat förutsättningarna fullständigt. Därför gick Arsenal på "knock" och Liverpool svarade på sämsta tänkbara sätt. Med långsamt passningsspel, slapphänt markering och dålig press. Det var då, under första halvlekens sista fem minuter som vi förlorade den matchen. Helt i onödan.
Angående matchen mot West Ham kan jag bara säga att den första halvleken är en total katastrof och jag kan bara innerligt hoppas att detta kommer att fungera som en väckarklocka. För att ägna mig åt lite spelarkritik så vill jag säga att jag förväntar mig så mycket mer av Emile Heskey än vad han visade i eftermiddags, trots en godkänd andra halvlek. Det verkar som om han i den desperata jakten på att få göra mål glömt bort vad han är bäst på, nämligen att ta emot långa bollar från vår egen planhalva, hålla i och vänta in övriga medspelare. Under dagens match kändes det ibland som om både Heskey och Anelka, som förövrigt var ännu sämre än sin kollega, låg och tjuvade på stickare bakom West Hams backlinje.
Nu hade i och för sig inte våra forwards någon enastående hjälp från mittfältet, men saken är den att detta har varit mitt intryck av Heskey i flera matcher under hösten.
Hur Anelka efter sin supermiss kunde lämna situationen utan att röra en min är för mig ett mysterium.
Jag måste erkänna att min åsikt om Anelka i flera år varit densamma. "Skitstövel". Och även om jag hoppas att jag får så småningom så har jag ännu inte fått någon anledning att ändra den.
//Stefan Elofsson
