Skratt, gråt och väntan - En säsongskrönika (DEL II)
Säsongen –00/01 avslutades med en enda lång rad av segerfester. Under den här säsongen lyste bucklorna med sin frånvaro, men nog var det ett händelserikt år ändå.
Bara kollektivet kvar
Minnena från den här säsongen kommer alltså inte att finnas med i några historieböcker eftersom de största händelserna inträffade vid sidan av den gröna mattan.
Det jag tänker på främst är ju naturligtvis Gerard Houlliers tragiska insjuknande samt försäljningarna av Robbie Fowler och Jamie Redknapp.
Houlliers frånvaro har jag redan behandlat men vad det gäller kaptenen och vice kaptenen så får man väl lov att betrakta dem som de sista kvarlevorna av det gamla Liverpool. Ett Liverpool som präglades av halvdanna ligaplaceringar, läckande försvarsspel, men stundtals härlig, offensiv fotboll.
Jamie Redknapps försäljning var väl den mest naturliga då mittfältaren efter några skadeförföljda år var långt ifrån form och startuppställning.
När McAllister också försvunnit saknar vi emellertid en sådan här spelartyp i truppen och här vill jag se förstärkning till nästa år om vi skall kunna utveckla vårt anfallsspel.
Att Robbie Fowler förr eller senare skulle få stå åt sidan för Houlliers ”ingen är större än laget-filosofi” verkar ju så här i efterhand rätt så oundvikligt. Trots det så ville jag i alla fall aldrig ge upp hoppet och jag har fortfarande svårt att verkligen förlika mig med det.
Visserligen figurerade Fowler och skandal lika ofta i samma mening som Fabien Barthez och dundertavla, men fansens kärlek var obegränsad. Robert Bernard Fowler är en symbol för Liverpool helt enkelt, kommer så alltid att vara, och det var en främmande tanke att se honom springa runt i något annat än den röda tröjan. Så känns det fortfarande.
Nu skall det sägas att Fowler faktiskt själv ville lämna klubben till slut. Anledningen var väl förmodligen att han insåg det faktum att Houllier såg honom som sitt tredje alternativ på forwardsplatserna. Visst fick han hyggligt med speltid, men så fort det började lukta Champions League, eller något åt det hållet, spelade Owen och Heskey om de var kuranta.
Personligen så förstår jag att det kan vara svårt att acceptera för en spelare som vunnit den interna skytteligan flera gånger och praktiskt taget ensam fört Liverpool till någorlunda anständiga ligaplaceringar under många år i mitten på nittotalet.
Jag saknar inte spelaren främst
Fowler hade unika egenskaper som anfallare. Han var begåvad med ett målsinne som Emile Heskey säkert inte ens vågar drömma om. En Robbie Fowler i form slog bollen i mål från alla delar i straffområdet och det var naturligtvis inte för intet som han fick smeknamnet ”God”.
Ändå är det inte alls därför som jag saknar honom.
Det är inte målskytten Robbie Fowler som jag framförallt saknar, även om jag får gåshud vid blotta tanken på några av hans fullträffar. Visserligen har vi kanske inte just den spelartypen representerad i truppen för tillfället, men Fowler var inte vad han hade varit och det var inte heller troligt att någonsin skulle nå tillbaka dit igen. I alla fall inte i Liverpooltröjan. Om man ska vara ärlig.
Jag saknar alltså inte spelaren Fowler i den bemärkelsen utan snarare symbolen Robbie Fowler. Jag tycker visserligen att Gerard Houlliers filosofi är sund. Laget måste gå före allt, men samtidigt så måste man som supporter ibland sätta dig ner och tänka efter.
Varför köper du en tröja för sexhundra kronor som det står Carlsberg på magen på? Varför reser 50 mil för att i princip se dina idoler värma upp och lattja lite boll på ett sätt som du och dina kompisar kunde gjort lika bra? Eller varför sitter och skriver en sådan här krönika när du egentligen borde läsa på provet du har imorgon?
Vi fans, ett ganska vitt begrepp jag vet, behöver stjärnorna. Vi behöver spelare att älska så som vi älskade Robbie Fowler.
Vi älskade honom för att han hade gjort 171 mål för klubben, visst, men vi älskade honom nästan lika mycket därför att vi visste att alla stackare som sprang runt med Beckhamtröjor hatade honom.
Robbie Fowler må ha gjort bort sig både en och två gånger och han ville ju faktiskt också själv lämna i slutändan. Ändå saknar jag honom och jag kommer aldrig att fullt ut acceptera försäljningen, för säga vad man vill om Gerrard, Owen och de andra, någon Fowler-status har de ännu inte.
Belöningen kommer i sinom tid
Slutligen skulle jag vilja sammanfatta den här tvådelade säsongskrönikan på följande sätt.
Säsongen präglades av hårt arbete, där de spelare som klarade sig undan skador fick bära ett extra tungt lass, men klarade av det, trots att det blåste ordentligt snålt mellan varven.
Flera var de som utvecklade sig och växte i takt med att de fick större ansvar.
Slitet ledde inte till några titlar eller inskriptioner i historieböckerna, men det var ett stort steg i rätt riktning. Detta steg är dock bara värt något om vi lyckas ta ytterliggare ett, det allra sista, det svåraste, men samtidigt det absolut skönaste.
Bäst på att sammanfatta säsongen är kanske ändå Gerard Houllier.
”Mina spelare är mina hjältar och hjältar belönas alltid i sinom tid…”
Han brukar dessutom veta vad han talar om.
Detta var min säsongskrönika. Men håll ut, snart kommer "Elofgalan" där spelare från Liverpool och övriga Premier League skall få mottaga både ris och ros.
Ber också att få återkomma med ett stycke förväntningar inför kommande säsong.
"All those who have a red heart can rejoice, for they have seen god"
Matteus 4:23
