Skillnaden är inte stor
Lite sent kommer här några tankar efter Boltonmatchen.
När Emile Heskey, i matchens sista skälvande minuter, vann kampen mot Ivan Campo och slog in segermålet i lördags räddade han inte bara de två poängen som vi en stund tidigare, mycket onödigt, såg ut att ha förlorat.
Nej, Brunos kasse gjorde att hela säsongsinledningen nu ser mycket mer lyckad ut. Visserligen tog inte målet bort de ledningar som vi tidigare tappat i slutskedet av matcher som vi i två fall dominerat ganska kraftigt, men så länge man som lag låter bli att förlora så krävs det inte särskilt mycket för att komma på rätt spår igen.
Skillnaden är liten mellan framgång och misslyckande. Nu har vi plötligt gjort en bra inledning på säsongen. Inte utmärkt, men i alla fall bra.
Hade det slutat 2-2 på Reebok i lördags så skulle Houllier kunnat ha ge Olle Nordins mentala tränare ny anställning och dessutom skulle vi "inte ha vunnit på fyra raka matcher". Nu är vi istället obesegrade i sex.
Den faktiska skillnaden är liten, två poäng, och visst, man kan säga att det bara är två sätt att se på, i princip, samma sak. Som att tolka glaset som halvfullt istället för halvtomt ungefär. Men i det här fallet tror jag att det kan betyda något mer än de poäng vi vann. Åtminstone känns det så.
Känner spelarna samma sak har vi en stor fördel när vi tar oss an Valencia i morgon.
Tre "debutanter"
Matchen så.
Ingen fulländad insats från våran sida direkt. Fullt godkänd dock om man betänker de förändringar som gjordes i startelvan. En helt färsk kombination i mittförsvaret är alltid ett orosmoment för en tränare och det kan lätt börja vackla om pressen blir för hård. Är mittbackarna dessutom flankerade av en spelare som nyss återhämtat sig från operation och en ung fransman med endast ett fåtal Premier Leaguematcher på meritlistan. Ja, då kan det faktiskt se värre ut.
Salif Diaos debut är väl ingen fullträff. Afrikanen är ganska "oborstad" i spelet och behöver tid att anpassa sig. Men som jag förstår det så har han en rätt så begränsad erfarenhet av mittbacksspel och då är det inte lätt att kliva rakt in i Premier League mot formstarkt motstånd på bortaplan.
Tuff är han i alla fall och med Gerard Houlliers hjälp tror jag att han kan bli nyttig i framtiden.
Nu hade det dock gjort det samma om Diao hållt helt rent i defensiven. Han hade inte blivit den mest lyckosamma debutanten ändå. Milan Baros tackade verkligen för förtroendet på bästa sätt och visade kvaliteter som jag saknat allt sedan Robbie Fowler for till Elland Road.
Nog är det för tidigt att börja drömma, men jag blev väldigt imponerad av hur tjecken med en enkel vrickning skapade en chans ur ingenting vid det första målet. Och hur han sedan som en sann målskytt högg till direkt, obarmhärtigt mot målvakten. Ett kliniskt avslut kallas det.
Målskyttegenskaperna visade han upp återigen vid sitt andra mål när han luktar sig till chansen och plötsligt dyker upp från ingenstans.
Baros var bäste man på banan tillsammans med Dietmar Hamann som jag tycker ser ännu bättre ut än i fjol. Tysken överglänste Steven Gerrard med marginal i lördags.
Den tredje "debutanten", Bruno Cheyrou, blandar och ger allt jämt. Emellanåt är fransmannen magnifik med sin snabba uppfattningsförmåga och sina ännu kvickare fötter. Ofta väger han dock lite för lätt och han behöver bli jämnare.
Med tiden lär han bli värdefull, det tror jag. Tålamod är det som gäller och det vet Houllier. Tiden finns nu på samma sätt som den funnits för exempelvis Baros och Traore.
Hoppas för övrigt att Owen blev lite "bister" när han, från första parkett, såg Baros göra succé. Michael är en vinnare och lär inte finna sig i att bli petad från rampljuset. Förmodligen skulle en småilsken Owen vara det bästa som kan hända för Liverpool.
