Under strecket, under isen
Jakten på röd oktober slutade passande nog med att Liverpool omedelbart dök ännu djupare.
I ett färgglatt dödsskri förgås klorofyllet i röd flammor och sätter eld på sommaren, men för all hösthetta är Liverpool just nu kryogeniskt kalla. Tyvärr har Roy Hodgson så här långt inte framstått som en supraledare.
De två matcherna, hemma mot Sunderland och Blackpool, som skulle bli en överkomlig återhämtningsperiod efter den inledande kvintetten av tufft matchande och skicka upp Liverpool genom tabellen kom bara att understryka allvaret i den rådande situationen. Man kan säga att laget i jakten på röd oktober befinner sig helt under isen.
Men redan Richard Feynman visste att det finns gott om utrymme på botten och Liverpool är ett av hela åtta lag som ännu bara vunnit 1 match med 18 % säsongen spelad. Det är inte heller mer än 5 p upp till fjärdeplatsen, men frågan är om Liverpool just nu är ett lag som mår bäst av att inse bottenkrisen eller att tala om Champions Leaguespel nästa säsong som en realitet.
Hodgson bad om tio ligamatcher och har då Everton och Bolton borta på var sin sida om Blackburn hemma på sig innan Chelsea väntar den 4 november och han accepterar en första dom, och jag inte ens orkar räkna på hur långt det kan skilja upp till förstaplatsen. Det är inte direkt önskemotståndare vi talar om, om sådana någonsin finns i motgång, och det kommer att göra ont. Herregud, ”Bolton borta” är sådant man skrämmer små barn som inte vill äta upp levergrytan med. Dessutom måste Liverpool räkna med att bli ansatta rätt hårt efter att Sunderland och Blackpool visat vägen och att det svajar betänkligt framför Pepe Reina.
Det finns väldigt mycket att ifrågasätta i spelet just nu, trots att det i andra halvlek mot Blackpool faktiskt fanns tecken på ett fall framåt, men om jag bara ska lyfta fram en detalj så är det att laget ter sig skrämmande tempofattigt och det oroväckande nog i ”världens mest tempostarka liga”. Det var Blackpool och inte Liverpool som utnyttjade bolltapp och sprang ifrån i spelvändningarna. Att Sotirios Kyrgiakos, Martin Skrtel och Jamie Carragher aldrig kommer att spränga ljudvallen är en sak, men när de spelare längre upp i planen som har fart i kroppen inte tar hemjobbet exponeras vår försvarslinjes tröghet brutalt och helt i onödan. Och så Christian Poulsen, som ifall trenden håller i sig kommer att nå den absoluta nollpunkten lagom till nyår och då stå helt stilla.
Nästan alla lag, även de som rusar med stormsteg mot titeln, gör förr eller senare en plattmatch. Slentrianmässigt brukar det då låta att "vi drar ett streck över det här och går vidare", men problemet är att det enda strecket vi drar över Liverpool just nu är det för nedflyttning.
