Krönika: Se till att ta er upp på det där podiet nu, Liverpool!
Final. Det är inte varje dag som man går och laddar inför en europeisk final. Vissa menar på att Europa League är turneringen som ingen annan än just den som vinner bryr sig om. Låt gå för det kan vara så. Men jag vill se Liverpool vinna den, jag bryr mig.
Europa League i dess nuvarande format var ett försök från Uefa:s sida att ge dåvarande Uefa-cupen konstgjord andning med mål att ge turneringen någon sorts eget liv utanför skuggan av sitt evigt växande monster till storebror – Champions League.
Att hävda att försöket misslyckandes kanske är att ta i, men att Europa League aldrig riktigt har flugit är ingen överdrift. Inte förrän i fjol, då Uefa beslutade att belöna mästarna med en plats i nästkommande säsongs Champions League, gavs ett visst mått av tyngd till turneringen.
Just den möjliga bakvägen in i Champions League är ett incitament som gör ansträngningen väl värd. Det är det som också har drivit Liverpool under våren. Att ju fler de har slagit ut och ju närmare den där CL-platsen man har kommit, så har siktet ställts om helt och all fokus har bit för bit riktats mot den där turneringen som ingen annan än den som vinner bryr sig om.
Ett lag som Liverpool vill alltid spela i Champions League. Ska alltid ha som mål att slåss om titlar. Det är den tradition som format klubben och det är dit man vill tillbaka. En plats i nästa års CL skulle givetvis katapultera Jürgen Klopps arbete till en nivå som helt klart skulle dröja minst en säsong. Säga vad man vill, men visst blir det lite lättare att locka spelare till klubben. Visst blir bankkontot en aning mer välfyllt och visst höjs klubbens status ett par snäpp.
Men ändå. Även om det är den där platsen som har drivit laget och supportrarna till att slå ut antagonisterna Manchester United, till att genomföra den episka vändningen mot Dortmund och överkörningen av Villarreal, så är det någonting annat som gör att man ser fram emot finalen i kväll. Motivet har förändrats under resans gång.
Den stora anledningen till att jag själv ser fram så oerhört mycket mot finalen är att varje gång jag ser ett lag stå på ett sådant där podium, med en pokal i förgrunden och med den där elektriska förväntan i luften som sedan exploderar i ren glädje och eufori i samma ögonblick som lagkaptenen lyfter bucklan, då får jag i princip alltid gåshud. Nästan oavsett vilket lag det handlar om.
Att få se Liverpool där på podiet och hoppa och jubla, det skulle övertrumfa all annan belöning.
Så, i stället för att få ångest över vad man skulle kunna gå miste om i och med den där Champions League-platsen så ser jag i första hand fram emot glädjen att få se Liverpool spela en stor final igen. I andra hand möjligheten att få se laget stå där och vänta på att få se kapten Henderson lyfta bucklan.
Jag säger som James Milner: ”Glöm Champions League, vi vill vinna en trofé!”
Det är dags för final. Så kom igen Liverpool och se till att ta er upp på det där podiet nu!
