| LIVERPOOL FC:s HISTORIA |
|
Liverpool FC, som grundades 1892, är en av Englands genom tiderna mest framgångsrika
klubbar. Vi nitton tillfällen har Liverpools lagkapten fått höja bucklan
som bevis på att klubben har vunnit ligan. Klubben har dessutom vunnit FA-cupen
vid sex tillfällen, Ligacupen vid åtta tillfällen, UEFA-cupen
vid tre tillfällen och Europacupen eller Champions League vid sex tillfällen. Att
alla dessa cupframångar dessutom kommit efter 1973 vittnar om en
stark vinnande tradition i klubben. Ur Everton FC: Liverpool FC Liverpool FC grundades då det uppstod oenighet i en redan befintlig klubb, nämligen Everton. Everton var tvunget att hitta en ny arena år 1882 då regler ändrades och klubbens president, John Houlding, fick i uppdrag att undersöka saken. Det hela slutade med att Houlding ägde den nya arenan, Anfield, och Everton var tvunget att betala hyra till sin egen president samt till John Orrel som ägde marken där Anfield står. En hyreshöjning senare (samt en del andra meningsskiljaktigheter) så flyttade Everton helt sonika från Anfield. Kvar fanns John Houlding, John Orrel och en hypermodern arena. De båda herrarna bildade då en klubb själva med namnet Everton F.C. and Athletic Grounds i ett försök att helt enkelt ta över original-Evertons plats på fotbollskartan. Försöket misslyckades och namnet blev istället Liverpool FC. Team of the Macs Klubben började i Lancashire Association League och tränarens namn var John McKenna. McKenna var en av dem som tagit Houldings parti och som prefixet i hans efternamn antyder så var han bördig från Skottland. Detta gjorde att den första laguppställningen som representerade Liverpool FC bestod enbart av spelare från Skottland. Den första matchen slutade med en komfortabel seger mot Rotherham med hela 7-1 och den första historiske målskytten var Malcolm McVean. Efter det första året gjorde Liverpool återigen ett försök att tas upp i ligasystemet och denna gång godkändes ansökan. Den första säsongen i ligasystemet gick laget igenom säsongen obesegrade, i kvalfinalen besegrades sedan Newton Heath och Liverpool var klart för den högsta divisionen. Den röda spelardräkten gör entré Den första sejouren blev dock kortvarig och i slutet av säsongen därpå spelade Liverpool återigen kvalfinal och fick även denna gång byta serie, nu handlade de om att ta ett steg neråt. Frånvaron från den högsta serien blev dock kortvarig och ett år senare var Liverpool tillbaka i finrummet. Inför säsongen 1898/99 så var det så dags att överge det blåvita ställ som klubben inlett med. Blått då det var tänkt att klubben skulle ersätta Everton, valet föll nu att spela i röda dräkter. Första ligatiteln och Spion Kop Säsongen 1900/01 så vann Liverpool sin första ligatitel och den andra dröjde bara ytterligare fem år och denna gång stod Liverpool som segrare efter att ha varit nykomlingar. Viktiga spelare det året var högeryttern Arthur Goddard som spelade samtliga matcher samt Joe Hewitt som blev klubbens bäste målskytt med 24 ligamål. Efter ligatiteln fick Anfield två nya läktare där den ena av dem var Spion Kop, läktaren fick sitt namn efter ett slag i Boerkriget där många soldater från Liverpool stupade. Mellankrigstiden: mellan hopp och förtvivlan Därefter följde några svåra år och de höll i sig fram till 1914 då klubben nådde sin första FA-Cupfinal. Burnley gjorde dock matchens enda mål och bucklan fick inte följa med till Merseyside denna gång. Ett år senare nådde klubben en av sina absoluta bottennoteringar då det visade sig att förlusten i sista matchen mot Manchester United var en uppgjord tillställning. Manchester United behövde vinna för att inte åka ur och vann således med 2-0. När fusket uppdagades stängdes fyra spelare i vardera lag av på livstid. Avstängningarna hävdes dock efter första världskriget och båda klubbarna fick stanna kvar i högsta serien. David Ashworth var ny lagledare och 1922 så bärgades den tredje ligatiteln och året därpå försvarades titeln. Ashworth hade lämnat under säsongen och Matt McQueen hade tagit över, under den nye tränaren så hade Liverpool högst begränsade framgångar och McQueen avgick 1928 på grund av dålig hälsa. Innan han slutade värvade han dock Gordon Hodgson som skulle komma att göra 241 mål på 377 matcher för Liverpool. Georg Patterson tog över och Liverpool nådde inga högre höjder, 1936 slutade laget på nittonde plats och var nära att åka ur efter att bara ha vunnit tre av de sista tjugo matcherna. även Patterson fick sluta då han fick problem med hälsan och inte heller hans efterträdare George Kay kunde göra Liverpool till ett topplag innan det att andra världskriget satte stopp för fotbollsspel. Efterkrigstiden: Liddellpool och tiden i Division 2 Ligaspelet upptogs igen 1946 och Liverpool gjorde en bra första säsong med bland annat Billy Liddell i laget och kunde våren 1947 lyfta pokalen som mästare. Titeln markerade inte starten på någon ny storhetstid och tränaren Georg Kay avgick i januari 1951 med hälsoproblem. Don Welsh tog över men fallet fortsatte och säsongen 53/54 kunde inte ens Liddell förhindra att Liverpool åkte ur den högsta serien. Säsongen därpå är den sämsta hittills och klubben slutade på en elfte plats i andradivisionen. Kay värvade Alan A'Court som fick följa med England till VM i Sverige men resultaten med Liverpool uteblev och Kay fick sparken våren 1956. Phil Taylor som var med och spelade hem ligatiteln 1947 tog nu över och efter tre år i division två lämnade han klubben som den ende tränare som tränat klubben utan att ha gjort det i högsta serien. Han värvade Roger Hunt innan han lämnade tränarposten i november 1959. Shankly skapar det moderna Liverpool Bill Shankly tog över klubben i dåvarande Division II 1959 och klarade 1962 av att föra Liverpool tillbaka till Division I. Under sina 15 år som manager lyckades Shankly inte bara föra Liverpool upp från andradivisionen, han skapade dessutom ett mycket bra lag och inte minst, han skapade det spel som Liverpool har haft så stora framgångar med under som följande 40 åren. Under Shanklys ledning lyckades Liverpool vinna ligan igen 1964. Det hade då gått 17 år sedan den senaste triumfen. Liverpool vann ligan ytterligare två gånger under Shanklys ledning. Man vann dessutom FA-cupen två gånger och inte minst, Shankly ledde laget till den första segern i någon av de europeiska cuperna när man 1973 vann UEFA-cupen. 1974 tackade så Bill Shankly för sig och lämnade över till nästa legendar: Bob Paisley. Paisley bygger vidare på framgången Det är kanske fel att säga att Bob Paisley kom till ett dukat bord när han tog över klubben, men sanningen är den att han bara fortsatte på den av Shankly inslagna vägen, och gissa om det gick bra. Under Paisleys ledning hade Liverpool sin verkliga storhetsperiod och under sina tio år som manager för Liverpool vann han ligan vid sex tillfällen! Paisley var också den förste managern att leda Liverpool till seger i Europacupen. Det skedde 1977 då Borussia Mönchengladbach besegrades med 3-1 i finalen. Laget fortsatte sedan med att även vinna Supercupen. När Paisley slutade 1983 rullade klubben på i samma gamla hjulspår som hade fungerat i så många år, men sju år senare dök det upp en man som förstörde tjugo års arbeta på en enda säsong. Den mannen var Graeme Souness. Souness - den mörka tiden På något sätt lyckade denne gamle Liverpoolspelare ta bort allt det som varit utmärkande för Liverpool. Passningsspelet och spelglädjen var som bortblåst. Det framstår som ett mysterium att han lyckades hålla sig kvar i fyra säsonger. Souness lyckades vinna FA-cupen 1992, men det var också allt positivt han tillförde klubben. Det negativa som kom med Souness satt kvar i klubben under många år, och det var först när man letade upp en tränare som inte kom från de egna leden som klubben lyckades vända den negativa trenden. Den mannen var fransmannen Gérard Houllier som kom till säsongen 1998. Houlliers franska revolution Under det första halvåret i klubben delade Houllier ansvaret med Roy Evans, men efter en hel del dåliga resultat avgick Evans och Houllier tog ensam över ansvaret. Detta var i november 1998. Inför sin första riktigta säsong som ansvarig för Liverpool fick Houllier utstå en hel del kritik för att han köpte så många nya spelare och spenderade ca £25M, men det gav resultat. Med fem omgångar kvar att spela så behövdes bara två poäng till för att kvalificera laget för spel i Champions League, men det lyckades tyvärr inte. Laget slutade dock på en klart godkänd fjärde plats i ligan och det börjar se lite ljusare ut för den gamla klassiska klubben igen. Under den andra hela säsongen som ensam chef på Anfield gick Houllier rakt in i historieböckerna, då han ledde laget fram till en historisk trippel. Liverpool vann nämligen Carling Cup efter ett straffdrama mot Birmingham i finalen i Cardiff, FA-cupen efter att ha vänt 0-1 till seger med 2-1 mot Arsenal också det i Cardiff, och man slutade segerraden genom att efter förlängning besegra spanska Alavés i UEFA-cupfinalen i Dortmund, en prestation som inte ens de klassiska upplagorna av Liverpool mäktade med. Laget avslutade också säsongen mycket bra genom att i sista omgången i ligan besegra Charlton i London med 4-0 och lyckades därmed kvalificera sig för spel i Champions League för första gången efter en tredjeplats i ligan. Efter de stora framgångarna under säsongen 2000/2001 så valde Houllier att bara att köpa in en spelare inför säsongen 2001/2002, John Arne Riise. Under säsongen så kom dock också Jerzy Dudek, Chris Kirkland och Abel Xavier till klubben. Det mest anmärkningsvärda var dock försäljningarna av Jamie Redknapp och Robbie Fowler. Houllier hade inför säsongen som målsättning att kvalificera klubben till Champions League, och bortsett från en dålig period under jul och nyår så var Liverpool mycket stabila. Liverpool hade faktiskt med tre omgångar kvar fortfarande chansen att vinna ligan, men man fick till slut nöja sig med andra plats, efter segrande Arsenal. Under den första säsongen i Champions League någonsin så lyckades också klubben över förväntan. Man tog sig ända till kvartsfinal, trots motståndare som Borussia Dortmund, AS Roma, Barcelona och Galatasaray redan under de två gruppspelen. I kvartsfinalen blev det dock till slut förlust mot tyska Bayer Leverkusen med sammanlagt 4-3. Totalt sätt bra insatser i både liga och Champions League alltså och dessutom inleddes säsongen med att vinna både Charity Shield och Supercupen, så det blev trots allt två nya pokaler i museet på Anfield. Efter ett par fantastiskt fina säsonger för Liverpools del så blev sedan säsongen 2002/03 en stor besvikelse. De tre nyförvärven Salif Diao, El-Hadji Diouf och Bruno Cheyrou kunde inte leva upp till de högt ställda förväntningarna och trots den bästa starten på 50 år i ligaspelet med tolv raka matcher utan förlust gick i stort sett resten av säsongen i moll. Det blev till slut en femteplats i ligan, efter att Liverpool i sista matchen förlorat borta mot Chelsea vilket innebar missat kvalplats till Champions League säsongen 2003/04. Spelet i Champions League 2002/03 blev inte speciellt lyckat och Liverpool slogs ut redan i det inledande gruppspelet av Valencia och Basel. Fortsättningen i UEFA-cupen var något bättre, men tog stopp i kvartsfinalen mot Celtic. Glädjande under säsongen var dock att klubben tog sin andra inteckning i Carling Cup på tre år efter att man besegrat Manchester United i finalen med 2-0. Efter ett stort kliv tillbaka under säsongen 2002/03 innebar det bära eller brista för Houllier säsongen. Han hämtade inför säsongen in Steve Finnan och Harry Kewell, liksom de sedan tidigare klara Anthony Le Tallec och Florent Sinama-Pongolle. Liverpool inledde ligaspelet skapligt, trots att det tog fyra matcher innan första segern kom, men i och med förlusten hemma mot Arsenal i början av oktober så var chansen att vinna ligan i stort sett borta. Trots fortsatt skapligt spel med många målchanser så ville det sig inte alls för Liverpool resten av säsongen och man halkade allt längre efter "de tre stora" men man blev i alla fall till slut "best of the rest" när man med en match kvar säkrade fjärdeplatsen och därmed också kvalspel till Champions League. Liverpool slutade dock hela 30 poäng efter ligasegrarna Arsenal och 15 poäng från tredjeplatsen. I cupspelet blev det sorti tidigt i Carling Cup efter förlust hemma mot Bolton, och i FA-cupen vann man bara två matcher innan Portsmouth blev för svåra. I UEFA-cupen blev det respass i kvartsfinalen mot det första egentliga motståndet Olympic Marseille. Ytterligare en misslyckad säsong alltså, och bara en dryg vecka efter den sista sparken mot Newcastle så meddelade VD Rick Parry att klubben och Houllier brutit med varandra ett år innan Houlliers kontrakt skulle löpa ut. Ny manager blev efter en mängd spekulationer Valencias mästartränare Rafael Benítez. Benítez skördar cupsuccé, men tappar fart Benítez satte omedelbart en spansk prägel på laget, bland annat genom köp av flera landsmän som Xabi Alonso, Josemi och Luis Garcia. Spelmässigt inleddes året ganska skralt, och ligaspelet blev egentligen aldrig bättre under säsongen och Liverpool slutade på en svag femteplats, till och med efter Everton. Carling Cup gav en finalförlust mot Chelsea, medan en ovan Benítez inte varken insåg svårigheterna eller betydelsen av FA-cupen, något som innebar förlust redan i första omgången mot Burnley. Allt vägdes dock upp en fantastisk dag i maj på Atatürkstadion i Istanbul när Liverpool svarade för den mest fantastiska insatsen i Champions Leagues historia när laget trots underläge med 0-3 i paus mot Milan gick vinnande från matchen efter straffar och bärgade klubbens femte seger i den finaste av Europacuperna. Med pengarna från segern i Champions League säsongen innan så var det många som förväntade sig flera och dyra nyförvärv inför säsongen 2005/06, men jakten på spelare gick dåligt för Benítez och styrelsen, och egentligen kan man bara räkna in Peter Crouch och Mohamed Sissoko på pluskontot samt Pepe Reina som i det långa loppet visade sig bli den klart bästa värvningen av de tre. Återigen inleddes säsongen illa, men en klar uppryckning de kommande månaderna gjorde att laget slutade på en tredjeplats och därmed garanterat spel i Champions League kommande säsong. Till detta kunde Liverpool addera en FA-cuptitel efter en ny 3-3-thriller och avgörande på straffsparkar, den här gången mot West Ham. I maj 2007 stod Liverpool och Milan återigen öga mot öga i finalen i Champions League och någon sorts utjämning av flyt och rättvisa gjorde att det den här gången var Milan som lyfte bucklan. Liverpool upprepade tredjeplaceringen i Premier League trots att laget tog hela 14 poäng färre än säsongen innan! Det framgick inte då, men i början av 2007 skedde ett övertagande av Tom Hicks och George Gillette som skulle skicka in klubben i en 5 år lång mardröm av fokus på fel saker, löften som inte infriades, pajkastning, missriktad energi, pengar i sjön och nära nog konkurs… En av de mest tekniskt begåvade anfallare som någonsin burit den röda tröjan, Fernando Torres, köptes in till säsongen 2007/08 och under två säsonger var han som oftast magisk i offensiven och fintade bort motståndarna till höger och vänster innan han dunkade in bollen i nät. 76 p säsongen 2007/08 innebär bara en fjärdeplats, men anfallsspelet började falla på plats anförda av Torres och med ”the best midfield in the world” bestående av Gerrard, Alonso och Mascherano gjorde Liverpool den främsta titelutmaningen på 7 år. I slutänden blev för många oavgjorda resultat på hemmaplan och en viss Machedas inhopp för Manchester United när de höll på att tappa greppet om ligabucklan det som avgjorde. I efterhand kan säsongen 2008/09 sägas vara då Benítez skulle ha vunnit ligan med Liverpool. Laget fortsätte att vara med långt fram i Champions League och endast små marginaler som ett självmål på stopptid av Riise och ett märkligt målvaktsingripande av Reina förhindrade ytterligare finalchanser. Härifrån gick det dock bara utför för Rafa. Alonso var på väg bort innan Gareth Barry aldrig köptes och även Javier Mascherano kände draget från Spanien med förlorat fokus som följd. När Torres dessutom var mer skadad än i målprotokollet rasade både grundspel och spets och säsongen 2009/10 slutade Liverpool först på sjunde plats med 23 p färre än titelutmanarsäsongen innan. Parallellt fanns en mycket frostig relation av politisk karaktär mellan Benítez, klubbens ledning och de amerikanska ägarna när det gällde vem som beslutade om vad. Hodgson kör fast direkt Sommaren 2010 lämnade Benítez klubben och samtidigt som många menade att spel och resultat hade gått i stå ansåg andra att det var ett bedrövligt beslut. Roy Hodgson skrev den 1 juli 2010 på ett 3-årskontrakt och sågs av många som ett säkert om än tråkigt kort. Det stora frågetecknet gällde att Roy dittills lyckats lyfta småklubbar, men inte bevisat sig i större sammanhang. Hodgsons tid i Liverpool stannade vid ett drygt halvår efter misslyckade värvningar, en oförmåga att visa upp ett vägvinnande eller lovande spel och en grinighet när han pressades i media då han till och med vände sig mot Liverpoolsupportrarna. Hodgsons sista match som manager blev en 1-3-förlust mot Blackburn Rovers där första halvlek som Rovers vann med 3-0 är en het kandidat till Liverpools sämsta insats någonsin i Premier League. Dalglish - konungens återkomst Det blev Kenny Dalglish som i januari 2011 återigen drog på sig managerjackan för att leda sitt kära Liverpool och vårsäsongen blev lyckad då Kenny lyfte laget från en tolfteplats till en sjätteplats (det var dock första gången på tolv år som Liverpool missade spel i Europa) och samtidigt fungerade som en enande kraft hos en sargad klubb. Vid den här tiden diskuterade nämligen supportrar lika mycket de amerikanska ägarna Hicks och Gilletts tillkortakommanden, svek av klubben och rofferi som vad som hände på planen och det var så illa att Liverpool FC till slut var ett dygn från att hamna under administration. Någonstans försvann Hodgson och lagets uselhet i den befrielse alla kände när Hicks och Gillett via domstolsutlåtande slutligen skickades från klubben i oktober 2010. Klubben stannade i amerikansk ägo, men New England Sports Ventures (Fenway Sports Group fr o m mars 2011) ledda av John W Henry och Tom Werner gav klart mer positiva vibbar än sina landsmän. En händelserik vinter såg inte bara Liverpool få en ny manger – igen – utan dessutom vinkade Torres adjö till Liverpool för £50M i januari samtidigt som Andy Carroll och Luis Suarez anslöt för knappt £60M. Under sommaren förstärkte Dalglish med Jordan Henderson, Stewart Downing och Charlie Adam, och det talades mycket om att värva poängspelare, något som skulle vara i linje med ägarnas Moneyballfilosofi och Damien Comollis, tillsatt som Director of Football i november 2010, strategi. Även om vi väger in att deras prestationer avseende inspel och offensiva passningar blev lidande av ligans sämsta effektivitetet framför mål var Downing usel, Henderson meningslöst osynlig och Adam underkänd en säsong där det trots vad man trodde var möjligt efter Hodgsons misskötsel gick ännu sämre än säsongen innan. Visst briljerade Liverpool stundtals spelmässigt, framför allt på Anfield, men en fantastisk oförmåga att sätta dit chanserna, svårighet att prestera hela matcher, en svag bortaform och ett totalras efter nyår ledde till att laget aldrig var nära att utmana om en fjärdeplats som var det utstakade målet. Dalglish ledde under den första hela säsongen under comebackperioden Liverpool till seger i Carling Cup och en finalförlust mot Chelsea i FA-cupen, men den nästan överdrivan viljan att fixa hem en pokal oavsett värde gick ut över ligan. Det är åtminstone lätt att tolka det så om man betraktar det med ägarnas ögon och en åttondeplats efter Everton i tabellen med blott 52 poäng fick Fenway Sports Group att agera omedelbart - den 16 maj 2012 sparkades Dalglish efter bara 18 månader som manager. Då hade Comolli redan lämnat Anfield sedan en månad enligt vad som angavs vara familjeskäl. Flera andra betydande poster i klubben byttes också ut när det gällde kommersiellt ansvar och kommunikation med media, och det talades om att ägarna ville införa en ny mer europeisk ansvarsfördelning i klubben. Rodgers - nystart igen med obeprövad potential André Villas-Boas, kortlivad manager för Chelsea 2011, var inledningsvis huvudfavorit, därefter Roberto Martínez, men till slut fastnade Henry och Werner för Swanseas manager Brendan Rodgers som med 39 år passade deras profil av en ung lovande uppkomling. Swansea hade som nykomling tagit en stark elfteplats i Premier League och imponerat på både experter och motståndare med sitt ”Spanieninfluerade” passningsspel. Den 1 juni 2012 offentliggjordes Rodgers som efterträdare till Dalglish. Rodgers första år i klubben innebar i slutänden en minimal poäng- och tabellmässig förbättring och under första halvan av säsongen syntes inte heller direkt några nya linjer i spelet eller nytänkande i taktik. Laget slösade målchanser i mängder och var ytterst sårbara på fasta situationer och vid bolltapp i offensiv zon. Allt eftersom säsongen fortlöpte började dock det inledningsvis så ihåliga försvaret täppa till samtidigt som januarivärvningarna Daniel Sturridge och Philippe Coutinho visade sig vara riktiga fynd och påtagligt förbättrade offensiven. Liverpools vårprestationer under den sista tredjedelen av 2012-13 var poängmässigt i paritet med de allra bästa lagen i ligan och lovade gott inför Rodgers andra säsong. Trots blygsamt värvande och ett januarifönster då exakt noll nya spelare anlände lyfte sig Liverpool flera pinnhål jämfört med föregående säsong och klättrade från sjunde till andra plats samtidigt som laget spelade in 23 poäng fler. Lägg till att laget gjorde 101 mål och i många matcher bjöd på underhållande målrika föreställningar samt krossade flera av konkurrenterna med rena överkörningar i första halvlek och det fanns väldigt mycket positivt att ta med sig. Trots det stod både spelare och fans med huvudet i händerna i maj 2014 eftersom känslan just då var att Liverpool hade slarvat bort den första titeln på 24 år snarare än att ha vunnit en direktplats till Champions League. Efter 3-2 hemma mot Manchester City i seriefinalen i mitten av april hade Liverpool avgörandet i egna händer och en bortaseger mot Norwich helgen efteråt innebar att det "bara" behövdes 7 poäng på de återstående tre matcherna för att garanterat vara mästare. Ett fatalt dubbelmisstag av Steven Gerrard (som i övrigt gjorde sin bästa säsong på många år) i hemmamatchen mot Chelsea när han på stopptid vid ställningen 0-0 först fick bollen under foten och sedan halkade på väg för att rädda situationen ledde till 0-1 och en kalldusch laget aldrig hämtade sig från. Manchester City slog Everton borta i samma omgång och hade återtagit ett kommando de sedan aldrig släppte. Med något svepande beskrivning kan vi konstatera att Rodgers och hans lag förädlat styrkorna från våren 2013 och blivit ännu vassare på omställningsspel med forwardsduon Suarez & Sturridge som spelat ihop sig till ett av Europas främsta anfallsvapen och slutade etta och tvåa i Premier Leagues skytteliga, men fördjupat svagheterna försvar på fasta situationer samt bolltapp en bit upp i planen. Frånvaron av José Enrique i stort sett hela säsongen samt flera skador som tvingade fram positionsbyten i backlinjen bidrog till brist på defensiv kontinuitet och Liverpool släppte in hela 50 mål bakåt. Laget hade under hela säsongen svårt att knyta ihop och stänga matcher om ledningen inte var 3-4 mål. Unge Jon Flanagan kom in som vänsterback och gjorde ett bra jobb under omständigheterna, Jordan Henderson tog ett stort steg framåt i jämnhet, ansvar på planen och i högstanivå medan Raheem Sterling blommade ut på allvar som ett nyckelelement i Rodgers fartfyllda omställningsspel. Den svåra tredjesäsongen för Rodgers Efter den snudd på sensationellt succéartade föregående säsongen föll Liverpool ner flera pinnhåll säsongen 2014/15. Luis Suarez valde att lämna klubben för Barcelona och inte bara tappade Liverpool en världsforward som lyfte hela laget med sina löpningar, sin vinnarskalle och alla sina mål, utan de pengar som inbringades för försäljningen (75 miljoner pund närmare bestämt) och var tänkta att dels stärka startelvan i Suarez frånvaro och öka truppbredden inför spel i Champions League misslyckades påtagligt med att investeras framgångsrikt. Efter flera svaga prestationer under hösten där Liverpool var nere på Hodgsons och Dalglish sämsta nivåer och bara vann två av nio matcher under september till slutet av november gjorde Rodgers en rockad i laget och byggde det från en trebackslinje. Det fick stopp på blodflödet, lade grunden till en klart bättre defensiv och utifrån den började laget att inte bara hålla tätt bakåt utan även hitta resultaten. Någon dynamisk, högpressande och kreativ fotboll handlade det dock inte om och ofta bestod matcherna av en krampaktig första halvlek där endast det kompakta laget och en gnutta tur förhindrade baklängesmål för att Liverpool sedan efter paus gjorde precis vad som krävdes. Det ska dock sägas att Liverpool spelade bra i några matcher under perioden som sträckte sig från annandagen 2014 till 16 mars 2015 och under vilken laget tog 32 av 36 poäng. Säsongen kan sägas ha börjat med 0-3-förlusten på Old Trafford då Rodgers mönstrade sitt nya upplägg och resultatet till trots kunde vi se mer energi och löplusta i laget. I returmötet mot United på Anfield den 22 mars tog inte bara den ihållande formtoppen slut, nej det markerade starten på en djupdykning och på de avslutande nio matcherna vann Liverpool bara två! Sexpoängsmatchen mot United blev en tungt vägande faktor för att de senare och inte Liverpool slutade fyra och att Liverpool bara har sig själva att skylla kan vi konstatera genom att titta på tabellen där United slutade fyra på 70 poäng med Liverpool 8 poäng bakom på sjätteplats. Sex av de åtta hade kapats vid seger hemma och även med den förlusten bakom sig tog Liverpool bara 8 av 24 poäng. Efter att ha släppt in 12 mål på 16 matcher avslutade Liverpool med att läcka hela 9 mål bakåt på två matcher som accentuerade uselheten som säsongen många gånger bjudit på. Som om inte 1-3 hemma mot Crystal Palace, med fyra raka förluster och bara 42 inspelade poäng, var illa nog stängde Liverpool säsongen med 1-6 - ja, 1-6 - borta mot Stoke City. Frågan är dock om inte den största missräkningen hittas i FA-cupsemifinalen mot Aston Villa i mitten av april. Birminghamlaget klarade med nöd och näppe kontraktet i Premier League, vilket säger en del om deras kaliber, och det var Liverpool som genom Philippe Coutinho tog ledningen efter en halvtimme, men trots detta kunde Liverpool inte bara göra något framgångsrikt den här säsongen, gav bort kommandot och kastade bort matchen som Villa vann med 2-1. Med tanke på betydelsen och förutsättningarna en av de svagaste insatserna av ett Liverpoollag i modern tid. Jürgen Klopp och hans rock'n'rollfotboll Att Rodgers överlevde sommaren 2015 måste så här i efterhand helt tillskrivas att ägarna inte fick loss ett tillräckligt bra namn eller ett visst namn som de spanade extra efter. Detta mot bakgrund av den nedåtgående trenden i vissa delar av spelet och den totala stagnationen i andra delar under säsongen 2014/15 samt att det i november hux flux var dags för nästa managerbyte när Jürgen Klopp tog över efter Rodgers. Klopp matchade vid en första anblick mycket av det som ägarna lockats av när det gällde Rodgers med en ung och talangfull manager som hade en tydlig idé om hur han ville spela, men där Klopp kunde peka på ett CV som vida överträffade Rodgers. Tillsättandet av Klopp möttes i princip undantagslöst med bifall och hoppfullhet av Liverpoolsupportarna samtidigt som frågan om varför skiftet skedde en fjärdedel in på säsongen med låst trupp inte gick att undvika. Här kan dock återigen hänvisas till att ägarna med säkerhet hade agerat redan i juni eller juli om Klopp hade varit tillgänglig. Följden blev således att Klopp ärvde en trupp han inte hade haft något att säga till om och att värvningsupplägget under Rodgers styre olyckligt hann med att influera ytterligare ett stort fönster. Ny-manager-effekten blev som i så många fall högst blygsam och adderar kanske bevis till att spelarkvalitet väger klart tyngst, i alla fall tills laget nått en viss mognadsnivå, för Liverpool presterade helt i linje med säsongen innan om vi talar om Premier League. En och annan fin prestation här och där, men mestadels opålitligt försvarsspel, en svaghet på fasta situationer åt båda hållen, ett krampaktigt anfallsspel och en mjukhet på mitten som gjorde att laget var sämst i ligan på att försvara en ledning och enkelt musklades sönder av fysiskt motstånd. "Katastrofsäsongen" 2014/15 (plats 6, 62 p) som lade grunden till Rodgers sorti följdes upp med en ännu sämre (plats 8, 60 p) och precis som ett år tidigare förlorade laget en avgörande cupmatch eller tja, det blev två stycken. Finalförlusten mot Manchester City i Carling Cup efter straffar var väl en sak, men att kliva av som förlorare efter Europa Leaguefinalen mot Sevilla efter 1-0-ledning i halvtid var en tung smäll att ta och finalen accentuerade flera av de taktiska och lagkvalitetsmässiga svagheterna under säsongen: oförmågan att hålla en ledning, kollapsen när det tappet skedde, hur motståndarna ur tomma intet promenerade in mål och vänsterbacken Alberto Morenos mikroskopiska fotbollshjärna i avgörande lägen. Han hade redan på egen hand hållit på att sabba så väl kvartsfinals- som semifinalsavancemang och något cyniskt blev det nu tredje gången gillt när han hade stor skuld i Sevillas två första mål. Europaresan fram till finalen utgjorde annars säsongens egentliga, några skulle säga enda, höjdpunkt. Under sitt andra sommarfönster kunde Klopp fortsätta att sätta en omvandlingen av truppen som var nödvändig. Ut åkte det gamla med Joe Allen, Tiago Illori, Luis Alberte, Christian Benteke, Martin Skrtel, José Enrique förutom Mario Balotelli som kastades iväg gratis. In kom Joël Matip, Loris Karius, Sadio Mané, Ragnar Klavan och Georginio Wijnaldum. I FA-cupen blev det ett tidigt uttåg och Southampton vann något överraskande dubbelmötet i Ligacupen. I Premier League skedde en markant förbättring där laget ökade till 76 poäng, vilket med 1 poängs marginal räckte till en fjärdeplats och därmed spel i Champions League. Målskillnaden gick från 63-50 till 78-42, något som visade på en viss tätning av försvaret, men framför allt en mer tillvässad offensiv. Föregående säsong hade Liverpool haft "lyxen" att inte spela i Europa, vilket kan ha varit en faktor i poängförbättringen. Nu skulle laget försöka lyfta ytterligare i ligan samtidigt som de behövde ha fokus på Champions League. Ytterligare förstärkningar behövdes, men under sitt tredje huvudfönster hade Klopp börjat att alltmer värva på specifika positioner för att toppa elvan och inte bara förstärka truppen. Sommaren 2017 lämnade Andre Wisdom och Mamadou Sakho förutom en riktig trotjänare i Lucas Leiva. Trenden över några år var att spelarköpen var färre och dyrare: Alex Oxlade-Chamberlain och Mohamed Salah kostade runt 35 miljoner var, men en vänsterback från Hull City, Andy Robertson, kostade bara 8 miljoner pund. På transferfronten var det dock två affärer i januari 2018 som orsakade störst rubriker. Philippe Coutinho lämnade för Barcelona i en affär värd 142 miljoner pund och hälften av dem lade Klopp på Southamptons mittback Virgil van Dijk som därmed blev världens dyraste försvarare. Galna summor båda två. Liverpool kopierade nästan helt ligaprestationen från föregående säsong med 75 poäng och 84-38 i målskillnad där en svag start och avslutning gjorde att laget inte klev upp på andraplatsen. Mot Manchester City fanns dock inget att göra för något lag och det var mest en tidsfråga om när de skulle utropas som mästare. Den svaga avslutningen på säsongen kan tillskrivas att Liverpool gick hela vägen fram till final i Champions League där en cynisk axelgreppstackling av Sergio Ramos som skickade Salah av planen i första halvlek och sedan en armbåge i tinningen på Karius, som mycket väl kan vara orsak till målvaktens märkliga uppträdande därefter, vann turneringen för spanjorerna. VAR hade ännu inte införts och hade annars kunnat skicka Ramos av planen och segern till Liverpool. Ett mycket bittert slut, men det blev en härlig cupresa och i ligan hade försvarsspelet efter van Dijks intåg börjat se allt bättre ut medan Salah, Firmino och Mané på topp bildat en formidabel fronttrio som öste in mål. Till slut kommer titlarna för Klopp Att uppdateras |
Källor: www.lfchistory.net www.liverweb.org.uk en.wikipedia.org |
 |
|
© Copyright 2000/2018© |
