EN RÖD REVOLUTION

För att inse vidden av de kommande årens förändringar, måste man förstå exakt vilket nedgånget skick Liverpool befann sig i när Bill Shankly tog över. Vid den här tiden stod laget och stampade, och klubben gjorde sin femte raka säsong i division 2. Träningsanläggningen var nedgången och bristfällig, spelartruppen stor och ohanterlig, och laget hade en sliten hemmaarena som trots entusiastiska supportrar endast var halvfull under matcherna. Men Bill Shankly kände samhörighet med fansen och hade förtroende för tränarstaben bestående av Bob Paisley, Joe Fagan och Reuben Bennett, vilka han beslöt att behålla – ett mycket klokt val skulle det visa sig. Tillsammans bildade de de legendariska "Boot-Room Boys".

Just Melwoods enormt dåliga skick blev en chock för Shankly. Som första åtgärd samlade han Paisley, Bennett, Fagan samt planskötaren Eli Wass, och tillsammans gick det fram och tillbaka över planen tolv gånger och plockade upp stenar, glasbitar och annat skräp. Shankly ansåg att det fick räcka så länge, men återvände gång på gång tills planen i stort sett gick att likna vid en green. Hur skulle ett lag förväntas kunna förbättra sig om det fick träna på en plan som var sämre än den lagen i "söndagsligan" spelade på, resonerade Shankly.

Ett nytt lag tar form

Shanklys allra första spelarköp gjordes den 25 februari 1960, då den skotske yttermittfältaren Sammy Reid köptes från Motherwell. Den kortvuxne Reid var tänk som en ersättare för Billy Liddell, men efter endast sex reservlagsmatcher lämnade Reid Anfield och skrev på för skotska Falkirk. Reid har senare avslöjat i intervjuer att orsaken till hans korta karriär var att han "övertränades".

När Reid anlände till Liverpool hade han varken spelat eller tränat på ett par veckor, men skickades av Bill Shankly ändå in i hårdare träning än den spelarna som var med i a-laget fick. Resultatet blev att Reid efter tio dagar på Merseyside för första och enda gången i sin trettonåriga fotbollskarriär sträckte en muskel. Sträckningen höll honom borta tillräckligt länge för att en ersättare skulle köpas in, vilken dessutom gjorde bra ifrån sig. När Reid kom tillbaka efter skadan ställdes han inför valet att fortsätta att spela i reservlaget och kämpa om en plats i a-laget eller att återvända till sitt hemland. Valet blev det senare och Reid är idag mest ihågkommen för att 1967 ha gjort det avgörande målet när Berwick Rangers slog ut Glasgow Rangers ur den skotska cupen i den kanske största skrällen i skotsk fotboll någonsin.

Med Shankly nu vid rodret hade Liverpool större framgång under den andra halvan av säsongen 1959/60 och laget klättrade uppåt i tabellen. Shankly guidade Liverpool till en tredjeplats i ligan, åtta poäng bakom Cardiff. Med en målskillnad på 90-66 efter 42 matcher, varav 21 mål av en yngling vid namn Roger Hunt, var det uppenbart att problemen låg i försvaret. 1960 inledde Shankly sin första riktiga säsong som Liverpooltränare och förändringarna i laget var redan i full gång. Den blott 17-årige Ian Callaghan hade kallats upp från ungdomslaget och givits ett par framträdanden den föregående säsongen. Callaghan kom att bli en viktig kugge i Liverpool under de kommande arton åren.

I augusti 1960 skrev Gordon Milne på för Liverpool i en affär som inte gjorde mycket väsen av sig. Shankly hade bott granne med familjen Milne och dessutom spelat tillsammans med Gordons pappa Jimmy i Preston. Shankly hade intresserat följt Gordons fotbollskarriär och ansåg att denne nu hade utvecklats till en fullfjädrad fotbollsspelare. Han tvekade inte att betala Preston 12 000 pund för Milne, som kom att bli en av de främsta högerhalvorna Anfieldpubliken hade sett på många år.

Ronnie Moran var given som förstaval på vänsterbacksplatsen, något som ledde till att Gerry Byrne som stod näst på turordningen endast fick chansen när Moran var skadad. 22-årige Byrne hade tröttnat på reservlagsfotboll och ansökte om transfer. Shankly hade dock inga planer på att göra sig av med den unge försvararen och gjorde i stället ett smart drag. Han flyttade den mer mångsidige Moran till högerbacksplatsen och lät Byrne ta över Morans gamla plats till vänster i försvaret. Andra spelare som anslöt till klubben under samma tid var Kevin Lewis och Tommy Leishman. Det var Lewis som så småningom skulle säkra uppflyttning till division 1 med ett av sina 39 mål för klubben.

Säsongen 1960/61 hade slutat i frustration med ännu en tredjeplats, den här gången sju poäng bakom Ipswich. Under sina sju säsonger i division 2 hade Liverpool slutat trea vid fyra tillfällen och fyra vid två tillfällen. "Nära" hade blivit ett ord som förknippades med Liverpool och många menade att den kommande säsongen skulle bli avgörande för Shanklys framtid i klubben. Utan framgång var det annars stor risk att han skulle få gå samma väg som sin företrädare Phil Taylor, som inte hade lyckats föra upp Liverpool från division 2 under sina knappt fyra säsonger i klubben.

Shankly värvar på hemmaplan

Vändningen kom en söndagsmorgon när Bill Shankly slog upp tidningen och kunde läsa att Motherwellforwarden Ian St. John letade efter en ny klubb. I Liverpools anfall var förstavalen Roger Hunt och Dave Hickson. Den senare hade gjort en mycket kontroversiell övergång och lämnat Everton för Liverpool innan Shankly tog över klubben. Trots 26 mål på 60 matcher i den röda tröjan var dock Hickson aldrig en favorit hos Shankly. Dels önskade Liverpooltränaren en yngre spelare än den nu 32-årige Hickson, dels sökte han en spelare som inte bara gjorde målen, utan även skapade dem för sina medspelare. Det var här Ian St. John kom in i bilden.

Shankly hade under flera år hållit noggrann koll på två unga skottar, nämnde Ian St. John samt Dundeespelaren Ron Yeats. Redan under sin tid i Huddersfield och under sin första tid i Liverpool hade Shankly gjort förfrågningar till de skotska klubbarna, men i det senare fallet var Liverpools styrelse inte villig att ge honom de summor som krävdes. Hans försök att köpa en ung Jackie Charlton och mittfältsmotorn David MacKay hade även de mötts av ett blankt nej. När nu St. John sökte en ny klubb var det dock dags att agera och mycket tack vare Eric Sawyer, en framsynt ny styrelsemedlem, fick Shankly de £37 500 som krävdes för att köpa loss den skotske forwarden. Affären var slutförd inom tjugofyra timmar efter att Shankly hade läst tidningsrubriken.

Shankly hade gjort klart när han anlände till Liverpool att det var han, och endast han, som skulle välja och sätta samman laget. På den tiden var managern annars tvungen att få laguppställningen godkänd av styrelsen, men innan Shankly skrev på förvissade han sig om att det systemet skulle avskaffas. Styrelsen förstod nu också att om Liverpool någonsin skulle bli en storklubb igen var man tvungen att tänka stort.

Nästa stopp var Dundee United, men Shankly fick vänligt reda på att Ron Yeats inte var till salu. En av direktörerna i klubben "viskade" dock att de förmodligen skulle låta honom gå för 30 000 pund. Några dagar senare hade Liverpool vaskat fram pengarna och Shankly hade fått sin skotska "dubbel". St. John och Yeats betydelse för Liverpool kan inte nog framhävas och de kom att bilda stommen i den centrallinje som grundlade lagets framgångar de kommande åren. St. Johns debut för Liverpool kom i en cupmatch mot Everton, som laget förlorade med 3-4 trots ett hattrick av skotten. Ron Yeats beskrevs av Shankly som den "röde kolossen" och tre månader efter att ha skrivit på för klubben hade Yeats utsetts till lagkapten för Liverpool.

Stöd av fansen, men aktieägarna ger skarp kritik

Men innan det var dags att sparka igång den nya säsongen var Shankly tvungen att möta klubbens aktieägare, något som han verkligen inte såg fram emot. Trots att han endast hade varit i Liverpool under 18 månader fanns det redan de som var ute efter hans huvud och mötet började på sämsta tänkbara sätt. Ledaren för aktieägarna anklagade Shankly för att säga till sina spelare att ta foten av gaspedalen när laget ledde med ett par mål, och spelarna beskylldes för att inte ge sitt bästa. Shankly var inte en man som satt tyst och tog emot falsk kritik, utan gick till stenhårt motangrepp. "Det är skitsnack, jag har aldrig hört något så löjeväckande i hela mitt liv", skrek han. "Spänningen i laget kommer inte från de senaste 18 månaderna, den kommer från de senaste sju åren."

En annan närvarande tog till orda: "Jag anklagar dig för att inte köpa in de spelare som klubben behöver." Innan Shankly hann gå till en ny attack ryckte dock T.V. Williams in och försvarade Liverpoolmanagern. Ordföranden förklarade att flera spelare hade valt att gå till Londonlagen på grund av mer gynnsamma levnadsförhållanden, och hur kunde aktieägarna veta huruvida Shankly sa till sina spelare att "lägga av efter halva matchen". Williams och Shankly var en hårsmån från att missförtroendeförklaras där och då.

Shankly hade fullt stöd av styrelsen och fansen, men aktieägarna började alltså bli otåliga och om inte de senaste nyförvärven presterade kunde han börja se sig om efter ett nytt jobb.

Tillbaka i division 1

Med nyförvärven började Shanklys lag dock ta form och säsongen 1961/62 vann Liverpool division 2 åtta poäng före Leyton Orient, och kunde äntligen ta steget upp till den engelska högstaligan. Roger Hunt satte ett nytt klubbrekord med 41 mål, medan St. John under sin första säsong kunde stoltsera med 18 fullträffar. En plats i division 1 säkrades på Anfield mot Southampton den 21 april 1962 medan regnet öste ner. Liverpoolspelarna försvann snabbt ner i spelartunneln efter matchen, men publiken fortsatte att ropa Liv-er-pool, vilket hade blivit ett stående inslag under samtliga hemmamatcher den säsongen, och gav sig inte förrän spelarna återvände halvt avklädda från omklädningsrummet för att ta emot publikens jubel. Bill Shankly hade släppt lös ett nytt fenomen av publikfanatism och passion som snart skulle bli legendariskt.

Åtta år i division 2 hade satt sina spår och Liverpool inledde säsongen 1962/63 knackigt. Efter hand som laget anammade taktiken och styrkorna som krävdes för att lyckas i högstadivisionen förbättrades dock resultaten. Träningarna förfinades med en tyngdpunkt på uthållighet, medan tekniken utvecklades på klubbens restaurerade träningsanläggning Melwood. Mellan november och april förlorade Liverpool endast en av arton ligamatcher och avancerade till en fjärdeplats. Efter en 2-7-förlust på White Heart Line – Liverpool hade tre dagar tidigare besegrat Tottenham med 5-2 hemma – repade sig laget dock aldrig och en ynka vinst på de avslutande nio matcherna placerade dem till slut på en åttondeplats, sjutton poäng efter mästarna Everton.

Liverpool hade inte mött sina lokalkonkurrenter sedan januari 1951 och säsongens höjdpunkter blev Merseysidederbyna, vilka lockade 73 000 besökare på Goodison Park och 56 000 på Anfield. Leicester var enligt Shankly det enda lag som Liverpool hade lärt sig något av under sin första säsong i division 1. Att han tyckte det var kanske inte så konstigt, med tanke på att Liverpool förlorade båda mötena med Leicester i ligan samt blev utslaget av dem i FA-cupens semifinal. Den inte helt okände Gordon Banks räddade där Leicester under den andra halvleken när Liverpool bombarderade motståndarmålet.

Bitarna faller på plats

Redan den föregående säsongen hade Jimmy Burnell, en före detta Burnleymålvakt, tagit över efter Bert Slater som Liverpools förstemålvakt, men efter ett par osäkra ingripanden under hösten bestämde sig Shankly för att göra ett byte och plockade in ännu en skotte, Tommy Lawrence. Lawrence hade varit på Anfield i fem år, men hade tillbringat de senaste säsongerna i reservlaget. Väl i förstaelvan kom han dock att behålla sin plats mellan stolparna under de kommande åtta åren. Shankly var även på jakt efter en kreativ ytterback och den skotska trion i Liverpool blev en kvartett i och med värvandet av Willie Stevenson från Glasgow Rangers.

Shanklys ”pussel” var nästan komplett, men fortfarande saknade laget lite bredd och fart. Callaghan gjorde öppnande löpningar på högerkanten, men förstavalet på den andra flanken, Alan A’Court, närmade sig de trettio och började förlora i tempo. Shanklys förstaval som ersättare var Prestonspelaren Peter Thompson. Flera division 1-klubbar var ute efter Thompson, men Shankly hade inga svårigheter att övertala styrelsen att lägga upp en ny rekordsumma för klubben på 40 000 pund för spelaren. Thompson var en spelare i samma fåra som Billy Liddell och blev snabbt en publikfavorit med sina djärva löpningar ner mot kortlinjen. Hans korta inspel mot den första stolpen och höga inlägg mot den bortre kom att ligga bakom åtskilliga av Liverpools mål under lagets jakt på ligatiteln den förestående säsongen.

Shanklys första titel

Liverpool inledde säsongen 1963/64 nervöst och nio poäng (observera att seger gav två poäng på den här tiden) på nio matcher var inte direkt mästartakter. En 2-1-seger hemma mot Everton i slutet av september väckte dock laget till liv och 47 poäng av 60 möjliga under de påföljande 30 matcherna säkrade den sjätte ligatiteln för Liverpool genom tiderna. Laget kunde kosta på sig att endast plocka en poäng på de avslutande tre matcherna och slutade fyra poäng före Manchester United. Roger Hunt, Ian St. John och Alf Arrowsmith stod för 67 av Liverpools 92 ligamål.

21-årige Arrowsmith hade nätat 15 gånger på endast 20 matcher, men en kollision med Eddie Bovington i Charity Shieldmatchen mot West Ham på Anfield i augusti 1964 skadade hans knä så svårt att en lovande karriär fick ett abrupt slut. Arrowsmith var visserligen en Liverpoolspelare ända fram till 1968, då han lämnade klubben och gick till Bury för 25 000 pund, men han var aldrig i närheten av sin gamla form efter skadan.

FA-cupäventyret slutade dock snöpligt redan i kvartsfinalen mot division 2-laget Swansea. Trots hemmaplan fick Liverpool se sina motståndare, genom ett frenetiskt kämpande och med en stor portion tur, stå som vinnare med 2-1. Enligt Shankly borde Liverpool ha vunnit med 15-0.

Alla öste lovord över Shankly, men han hejdade dem lugnt och sa: "Vi är ett arbetarklasslag för folk ur arbetarklassen. Vi har inget utrymme för eleganta eller glamorösa fotbollsspelare, endast för arbetare som visar tilltro och svarar på de krav som jag ställer."

Liverpools första Europaäventyr

Trots att Liverpool hade gjort regelbundna resor utomlands – laget gästade 1963 The Ed Sullivan Show – hade klubben aldrig jagat utländskt motstånd, och vid ytterst få tillfällen bjudit in europeiska lag till Anfield. Ligamästerskapet den föregående säsongen innebar dock Liverpools första smakprov av internationell cupfotboll i form av Europacupen för mästarlag som hade dragits igång 1956. Europaäventyret inleddes på Island en augustidag mot Reykjavik. Liverpool hade inga problem att slå ut de isländska mästarna och gick vidare efter 5-0 på bortaplan och 6-1 på Anfield.

I nästa omgång ställdes Liverpool mot Anderlecht, ett lag fullt av landslagsspelare. Inför den första matchen på Anfield gavs den 19-årige lokaltalangen Tommy Smith chansen från start. Smith hade gjort debut i maj 1963 när kontraktet i division 1 var säkrat, men efter ytterligare några framträdanden hade han förpassats till reservlaget. Nu var dock tiden mogen och Smith fick uppgiften att agera extraförsvarare, ett taktiskt drag som ställde belgarna fullständigt. Spelaren som senare kom att kallas "The Anfield Iron" kämpade förtjänstfullt i defensiven och hjälpte Liverpool till en 3-0-seger. Hemmamatchen mot Anderlecht den 25 november 1964 är en milstolpe i Liverpools historia eftersom det var det första tillfälle då spelarna bar den helröda matchdräkten – självklart ett initiativ av Bill Shankly.

Liverpool vann returmötet i Belgien med 1-0 och ställdes mot FC Köln i kvartsfinalen. Matchen i Tyskland slutade 0-0, liksom returen på Anfield, som fick flyttas fram två veckor till följd av för ymnigt snöfall. Omspel var det sista Liverpool behövde i ett redan välfyllt spelschema, men man hade inget val och Rotterdam valdes som neutral spelplats för den avgörande matchen. Liverpool tog ledningen med 2-0, men tappade till 2-2, vilket även var resultatet efter förlängningen. Gällande regler sade nu att vinnaren skulle utses genom slantsingling! Det första försöket misslyckades dock då myntet fastnade på högkant i leran. En singling senare kunde lagkapten Ron Yeats sträcka armarna i skyn – Liverpool var i semifinal av Europacupen. Som motståndare föll lotten på Inter Milan, regerande Europacupmästare och världens bästa klubblag.

FA-cupseger efter 73 års väntan

Spelet i Europacupen hade tagit fokus från ligaspelet under hösten och när Liverpool väl började hitta rätt igen var det dags för FA-cupen att pocka på uppmärksamheten efter nyår. Trots att klubben hade existerat i drygt sjuttio år hade Liverpool aldrig vunnit FA-cupen, och laget var illa ute redan i den andra omgången då division 4-laget Stockport County fixade 1-1 på Anfield. Det är för övrigt den enda a-lagsmatch Bill Shankly missade under sina nästan femton år som Liverpooltränare. Shankly hade nämligen rest till Västtyskland för att studera Liverpools kommande motståndare i Europacupen, FC Köln. Liverpool vann returen borta mot Stockport med 2-0 och efter att ha slagit ut Bolton Wanderers, Leicester City och Chelsea väntade Leeds United i finalen på Wembley.

Som Liverpool kom allt närmare finalen dalade formen i ligan och laget vann endast fyra av de sista tretton matcherna. Försvaret läckte 26 mål på tio matcher under våren och hamnade till slut på en sjundeplats, sjutton poäng bakom Manchester United (och Leeds som förlorade på målskillnad). Usel ligaform och nu en FA-cupfinal mot ett lag som missade ligatiteln på målskillnad, följt av en semifinal i Europacupen tre dagar senare – skulle Liverpool ha en chans?

Före detta Evertonspelare hade ironiskt nog haft en stor del i Liverpools tidigare finalförluster (Burnley 1914 och Arsenal 1950) i FA-cupen och olycksbådande nog leddes Leeds den 1 maj ut på Wembley av Bobby Collins, en tidigare Merseysiderival. Fem minuter in i matchen kolliderade Gerry Byrne med Collins (såklart!) och Liverpoolspelaren bröt nyckelbenet. Eftersom inga avbytare var tillåtna på den tiden stod Liverpool inför ett svårt val. Bill Shankly och Bob Paisley bestämde efter noggrann behandling att låta Byrne fortsätta. De lät dock inte Leeds få veta vad som hade hänt eftersom det skulle ha kunnat ge motståndarna ett övertag.

Byrne fullföljde matchen i oförändrad stil och kom för alltid att bli ihågkommen för sitt mod – eller dumdristighet om man så vill. Med två stenhårda försvar slutade matchen 0-0 efter full tid, och förlängning vidtog. Roger Hunt gav Liverpool ledningen efter tre minuter på ett inlägg från just Byrne, men Leeds replikerade åtta minuter senare med ett mål av Billy Bremner. Trötta ben gjorde att matchen nu öppnade upp sig och fem minuter före full tid exploderade Wembley i ett rött hav, då Ian St. John nickade in segermålet för Liverpool. Klubben hade äntligen tagit sin första cuptitel och när laget återvände till Liverpool väntade uppskattningsvis en halv miljon människor i centrum för att hylla sina hjältar.

Anfields största kväll

Två dagar senare var det dags för Liverpool att möta Inter Milan i vad som än i dag rankas som den största kvällen i Anfields historia. Medan spelarna förberedde sig i omklädningsrummet hörde Bill Shankly hur The Kop ropade efter FA-cupbucklan och han bestämde sig för att spela ut ett trumfkort. Shankly sade till Inter att gå ut på planen och skickade samtidigt upp den skadade Byrne tillsammans med Milne för att visa upp pokalen framför The Kop. Shanklys plan fungerade perfekt, då italienarna vid The Kops vrål retirerade till Anfield Roadänden av arenan. Efter några ärevarv med pokalen blåstes matchen igång och precis som Shankly hade räknat med var Interspelarna fortfarande skakis.

Det dröjde inte länge förrän Roger Hunt hade gjort hål på världens bästa defensiv. Mazzola kvitterade sedan för Inter, men Ian Callaghan och Ian St. John såg till att Liverpool tog med en 3-1-ledning till returen – som hade kunnat vara 4-1 om inte Chris Lawler mycket tveksamt hade fått ett mål bortdömt för offside. Det var en magnifik uppvisning av Liverpool och som Inters tränare Helnio Herrare efteråt erkände: ”vi har förlorat förr, men idag blev vi verkligen besegrade”.

Blåsta av domaren

Fulla av självförtroende reste Liverpool till Italien, men man skulle få sig en grym läxa i hur internationell "fotboll" kunde fungera. Redan när Bill Shankly med mannar anlände till Milano fick de höra att de "aldrig skulle tillåtas" att ta sig vidare till final – det skulle snart stå klart vad som avsågs. Till ljudet av 90 000 extatiska hemmasupportrar, laddade med bengaliska eldar, rökbomber och allsköns fyverkerier, hade Inter vänt cupmötet till sin fördel genom att ta ledningen med 3-0 inom 20 minuter. Det första målet slogs direkt i mål på en indirekt frispark – Tommy Lawrence brydde sig inte ens om att försöka ta bollen – och det andra målet var resultatet av att en italienare sparkade bollen ur händerna på Liverpoolmålvakten. Än idag tillåts tuffare tag i straffområdet i England jämfört med på kontinenten, och på den här tiden fick du som motspelare knappt vidröra motståndarmålvakten utan att bli avblåst. Inget av målen borde ha godkänts, men den spanske domaren Ortiz de Mendibil var orubblig.

Liverpool reste sig aldrig från den inledande chocken och fick finna sig i att se sig utslagna. Shankly var rasande och krävde att matchen skulle spelas om, men på främmande mark hade varken han eller Liverpool något att säga till om. Flera år senare framlade Sunday Times fakta som bevisade det de flesta hade misstänkt hela tiden – domaren hade blivit mutad. Inter besegrade sedan Benfica i finalen med 1-0, men än idag gör det ont att läsa om hur Shankly blev lurad på en seger i Europacupen. Det var en final som skulle spelas också, men med tanke på det spel man visade upp mot Inter hade Liverpool haft mycket goda möjligheter att besegra portugiserna. Det var inte så konstigt att Bill Shankly när han såg tillbaka på sin karriär nämnde en person som hade etsat sig fast i minnet mer än någon annan – den spanske domaren från Intermatchen. Liverpool skulle få vänta 13 år på att få lyfta Europacupbucklan och Shankly fick nöja sig med att Liverpool hade bevisat att de kunde mäta sig med världens bästa klubblag.

 

© Mattias Herner 2003 ©