DE MAGRA ÅREN

Bill Shankly hade gjort Liverpool till en rejäl kraft att räkna med och endast ett par säsonger efter att han hade tagit upp klubben till förstadivisionen ledde han laget till seger i ligan och FA-cupen, i tillägg till en semifinal i Europacupen. Men ett generationsskifte väntade runt hörnet, något som Shankly skulle blunda för in i det sista, och Liverpool kom att bli utan pokaler under nästan sju år.

Framgångarna fortsätter till en början

Segern i FA-cupen hade garanterat Liverpool en plats i Cupvinnarcupen säsongen 1965/66, och resan startade inte långt ifrån där Europacupen hade avslutats drygt fyra månader tidigare, nämligen i Turin där Juventus stod för motståndet. Bortamatchen mot Inter Milan hade givit laget erfarenhet även rent fotbollsmässigt, och Liverpool lyckades hålla nere siffrorna till 0-1. Hemma på Anfield var det dock aldrig någon tvekan om vilket lag som skulle gå vidare och Chris Lawler gjorde ett av sina klassiska solomål i en 2-0-seger.

Efter att ganska enkelt ha tagit sig förbi belgiska Standard Liege och ungerska Honved väntade skotska Celtic i semifinalen. 70 000 Celticfans hade slutit upp på Parkhead och eldade på sitt lag till en tidig 1-0-ledning. Trots ett konstant tryck från Celtic lyckades Liverpoolförsvaret, med stor möda och en portion tur, att komma undan med en uddamålsförlust. Därmed krävdes seger med två mål på Anfield i returmatchen, men ett ribbskott var det närmaste Liverpool kom under den första halvleken, trots ett kraftigt spelövertag. Efter en timmes spel fick hemmalaget slutligen hål på Celtic när Tommy Smith dundrade in en frispark genom muren.

I frånvaro av den skadade Roger Hunt spelade Geoff Strong, en mångsidig spelare som aldrig lyckades cementera en plats i förstaelvan, men alltid gjorde ett bra jobb när han gavs chansen. Det här var ett sådant tillfälle, men Strong hade skadat knäet (han opererades en vecka senare) strax före halvtid och tvingades mest linka runt under resten av matchen. Fem minuter efter Smiths ledningsmål tog Ian Callaghan en löpning på högerkanten och slog in bollen framför Celticmålet. Strong trotsade smärtorna, hoppade och satte pannan till bollen – Liverpool hade den 2-0-ledning som behövdes. "Krymplingen har nätat", uttalat i samband med målet, är förmodligen Kenneth "They think it’s all over… it is now" Wolstenholmes näst mest kända citat som kommentator. Celtic började efter Strongs mål attackera alltmer, men närmare än ett tveksamt bortdömt offsidemål en minut före full tid kom de aldrig.

I ligaspelet hade Liverpool bibehållit en stabil form och behövde den 30 april 1966 endast en poäng hemma mot Chelsea i den näst sista spelomgången för att säkra ligasegern. Londonlaget formerade sig till en tunnel och applåderade Liverpool ut på planen. Chelsea hade dock långt ifrån enbart ställt ut skorna och det krävdes ett skott från Hunt som studsade via en bortaspelare i mål för att Liverpool skulle ta ledningen. Chelsea kvitterade, men Hunt såg med sitt andra mål för dagen till att det aldrig blev riktigt nervöst. I strålande solsken firade The Kop under de sista femton minuterna med improviserade sångnummer som "Show them the way to go home" och "London Bridge is falling down".

Förutom en betydelselös ligamatch hade Liverpool en match kvar av säsongen, Cupvinnarcupfinalen mot tyska Borussia Dortmund. Finalen spelades på Hampden Park i Skottland och här var det inte fråga om något strålande solsken. Regnet vräkte ner och förvandlade åskådarsektionerna till rena vattenfallen. En match som skulle ha blivit en publikfest med 100 000 supportrar drog endast 41 000 betalande. Borussia Dortmund tog ledningen strax efter halvtid, men Liverpool kunde kvittera genom Hunt efter 68 minuter. Sekunder före full tid brände Hunt sedan matchens möjlighet rätt framför mål och tyskarna kunde i stället avgöra i förlängningen.

Trots den missen hade Roger Hunt haft en strålande säsong med 30 ligamål och Alf Ramsey tvekade inte att plocka med anfallaren till det landslag som skulle spela VM på hemmaplan sommaren 1966. Hunt kritiserades ofta utanför Liverpoolkretsar och var aldrig särskilt populär bland de engelska supportrarna, men spelade ändå i Englands samtliga VM-matcher på väg mot segern och gjorde tre mål. Även Gerry Byrne och Ian Callaghan togs ut till VM-truppen, men Callaghan fick endast spela en match, och Byrne lämnade aldrig bänken.

Åldern börjar ta ut sin rätt

Före avspark i Charity Shieldmatchen mellan Liverpool och Everton i augusti 1966 promenerade Roger Hunt tillsammans med Alan Ball och Ray Wilson i Everton med VM-, Ligacup- och FA-cuppokalen runt Wembley. Liverpool vann matchen med 1-0, men vad ingen visste var att det skulle bli den sista titeln på nästan sju år. Under säsongen 1965/66, inklusive VM-slutspelet, stod Roger Hunt på toppen av sin karriär. Problemet var att många av spelarna i Liverpool, liksom Hunt, nu hade nått toppen eller redan hade passerat den. Det skulle dock ta ännu en säsong innan det här stod helt klart.

Tillbaka i Europacupen lottades Liverpool först mot polska Petrolul Ploetsi. 2-0 på Anfield räckte lite överraskande inte, eftersom Liverpool förlorade med 1-3 i Polen. Eftersom bortamålsregeln ännu inte hade införts krävdes en omspelsmatch, vilken Liverpool vann med 2-0. Nästa runda bjöd på en av de märkligaste matcherna Liverpool någonsin har spelat. För motståndet stod Ajax och matchen spelades inte på de holländska mästarnas vanliga hemmaplan, utan på Olympiastadion som tog 65 000 åskådare. I Ajax laguppställning denna decemberkväll fanns en yngling vid namn Johan Cruyff. Det största problemet var dock att en kraftig dimma drog in över staden och sikten var knappt femtio meter när det var dags för avspark.

Med en ligamatch mot Manchester United tre dagar senare var Shankly inte pigg på att skjuta upp mötet med Ajax tjugofyra timmar, men beslutet var inte i hans händer. Den italienske domaren rapporterade att han inte kunde se från ena kortlinjen till den andra och ansåg att matchen inte kunde genomföras. Representanter för det holländska fotbollsförbundet hävdade dock att i Holland så var regeln att man skulle kunna se målramen från mittlinjen och eftersom detta var möjligt blåstes matchen igång trots allt.

Det hela utvecklades dock till en fars där Bill Shankly vid ett tillfälle under matchen gick in på planen och samtalade med Willie Stevenson och Geoff Strong, utan att någon märkte det! Ajax spelade ut Liverpool och vann till slut med 5-1 efter att Chris Lawler satt ett tröstmål i slutet. Det var Liverpools största förlust på fyra år, men Shankly var inte övertygad om Ajax styrka och förutspådde en seger i returen. Sådan var hans förmåga att övertyga att alla trodde honom, och 50 000 supportrar fyllde Anfield till returmatchen. Nu kunde Liverpool endast mäkta med ett 2-2-resultat, men segern var sannerligen inte långt borta då Peter Thompson träffade stolpen tre gånger under matchens sista tio minuter.

Liverpool slutade femma i ligan, men var aldrig på allvar med i titelracet och slutade nio poäng bakom Manchester United. I FA-cupen fick man se sig utslaget i femte omgången av Everton. Matchen var en trist tillställning där det stod för mycket ära på spel för att något av lagen skulle våga spela ut. I stället blir matchen ihågkommen för att den kunde följas inifrån Anfield på en gigantisk TV-skärm och 100 000 personer dök upp för att följa "cupderbyt".

En vecka före cupmatchen mot Everton hade Liverpool värvat en lovande tonåring vid namn Emlyn Hughes från Blackpool för 65 000 pund, vilket var en ny rekordsumma för klubben. Flera tränare hade fått upp ögonen för Hughes, men Shankly reagerade snabbast och spelaren som senare döptes av Evertonsupportrar till "Crazy Horse" gjorde debut hemma mot Stoke City i mars 1967. Hughes imponerade direkt The Kop med sin energiska och entusiastiska spelstil.

De magra åren

Två spelare gjorde entré inför säsongen 1967/68: Tony Hateley, en lång centerforward som köptes från Chelsea för rekordsumman 97 000 pund samt Scunthorpemålvakten Ray Clemence, som Liverpool endast betalade 18 000 pund för. Man kan lugnt säga att övergångssumman för de två spelarna stod i skarp kontrast till vad de uträttade för klubben. Samtidigt lade både Gordon Milne och Wille Stevenson upp skorna på hyllan efter en lång tid i klubben.

Hateley inledde säsongen med att göra det han var inköpt för – mål – men han infriade aldrig de tidiga löftena och efter endast ett år i klubben såldes han till Coventry. Ian St. John hade flyttats ner på mittfältet för att ge plats åt Hateley i anfallet, men den senares samarbete med Hunt fungerade inte som önskat. Då Hunt började bli gammal inledde Shankly nu jakten på en förstklassisk anfallare.

Liverpool deltog för första gången i turneringen "European Fairs Cup", som senare blev UEFA-cupen, men fick respass redan i den tredje omgången efter att ha slagit ut Malmö FF och TSV München på vägen. Det ungerska laget Ferencvaros visade sig bli för svåra och blev det första utomengelska laget att besegra Liverpool på Anfield. Ferencvaros vann båda matcherna med 1-0.

I Ligacupen åkte Liverpool ut direkt mot Bolton och i FA-cupen tog laget sig till kvartsfinal där West Bromwich till slut stod som segrare efter två omspelsmatcher. I ligan hängde Liverpool med i mästerskapsjakten ända in i slutet, men fick till slut nöja sig med en tredjeplats bakom Manchester United och Manchester City. De senare vann tre poäng före Liverpool. Det som i efterhand kan sägas ha fällt avgörandet var alla cupmatcherna, med allt vad det innebär av resande och ändringar i spelschemat, vilka hade medfört trötta ben ju längre säsongen led. Liverpool spelade totalt 59 matcher, vilket var nio fler än Manchester City.

Shanklys taktik var att återuppbygga ett lag innan han tvingades till oundvikliga förändringar. Hemligheten var att ersätta en eller två spelare per säsong, vilket var ett mycket lättare jobb än att ersätta elva spelare på en gång och ett tillvägagångssätt som dessutom borgade för kontinuitet. I början av säsongen 1968/69 köpte Shankly Alun Evans från Wolverhampton Wanderers för 100 000 pund vilket var en rekordsumma för en tonåring och skapade en del rubriker. Shankly var dock övertygad om att Evans skulle utvecklas till en kraftfull forward. Vad som hade kunnat bli får vi aldrig veta, då Evans karriär tog en tragisk vändning just som den började ta fart på allvar två år senare. Gerry Byrne, Liverpools pålitlige vänsterback under så många år, bestämde sig för att sluta med fotbollen efter återkommande skadeproblem.

I European Fairs Cup fick Liverpool känna på den andra sidan av myntet, så att säga, då laget blev utsinglat efter totalt 3-3 mot spanska Athletic Bilbao i den första omgången. I de båda inhemska cuperna blev det tidiga respass mot Leicester i FA-cupen och Arsenal i Ligacupen. Det innebar för en gångs skull ett glesare spelschema och möjlighet att koncentrera sig på ligaspelet. Trots att Liverpool totalt skrapade ihop 61 poäng, den näst högsta poängsumman laget nådde med tvåpoängssystemet, fick Shanklys mannar nöja sig med en andraplats bakom Leeds United.

Liverpool hade jagat Arsenal under den första delen av säsongen och Leeds under den andra, men en svag avslutning med ett mål och tre poäng på de avslutande fyra matcherna (varav en mot just Leeds) omintetgjorde alla möjligheter till ligaguld. Leeds hade mognat avsevärt som lag och var klart värdiga mästare – de förlorade endast två matcher under hela säsongen. Yorkshireklubben skulle bli en av Liverpools tuffaste motståndare under de kommande åren och mötena lagen emellan garanterade fullt hus.

Dags för förändringar

Säsongen 1969/70 visade sig bli ännu en mellansäsong för Liverpool. I ligan slutade man hela 15 poäng bakom Everton och i Ligacupen slogs man ut i den tredje omgången av Manchester City. I European Fairs Cup krossade Liverpool det irländska laget Dudalk med totalt 14-0 innan portugisiska Vitoria Setubal visade sig bli för svåra. Bortamålsregeln hade just introducerats och Liverpool fick stifta bekantskap med den direkt, då Vitoria Setubal vann med 1-0 hemma medan Liverpool stod som segrare på Anfield med 3-2.

I FA-cupen tog sig Liverpool förbi Coventry City, Wrexham och Leicester City innan man lottades mot division 2-laget Watford. Samma lag hade Liverpool besegrat i Ligacupens andra omgång och man hade goda förhoppningar om att avancera till semifinal. Men utan de skadade Peter Thompson och Tommy Smith saknade laget sitt sedvanliga driv och Liverpool förlorade oväntat med 0-1. Matchen blev en väckarklocka för Bill Shankly som insåg att han hade hållit fast vid vissa spelare lite för länge. Det var nu dags att bryta upp det gamla laget och tillföra nytt blod.

Ray Clemence hade redan knuffat ner Tommy Lawrence från posten som förstemålvakt allteftersom säsongen fortskred och kom att behålla den platsen de kommande tio åren. Shanklys återuppbyggnad tog honom till Bristol Rovers där han hämtade Larry Lloyd, en lång och kraftig försvarare i samma fåra som Ron Yeats, och vidare till Bury där ytterbacken Alec Lindsay köptes. Samtidigt fick Roger Hunt, Ian St. John och Ron Yeats lämna laget efter att under nästan tio år ha glatt supportrar på Anfield och lagt grunden till klubbens framtida succé. 

Övergången från gammalt till nytt blev uppenbar under säsongen 1970/71, då Bill Shankly totalt använde 24 spelare i ligan. Även inräknat att fem av dessa endast spelade en match, var det en ovanligt hög siffra för att vara Liverpool. Men framför allt, när säsongen var över hade laget en genomsnittsålder på blott 22 år! Med ett så ungt lag var det inte så konstigt att Liverpool blev utan pokaler ytterligare ett år, men allteftersom säsongen fortlöpte visade spelarna tecken på att mogna snabbt. När truppen väl hade kryddat sin tekniska skicklighet och ungdom med erfarenhet, och blivit mer samspelta, skulle framgångarna inte låta vänta på sig. 

Highway to Hall

Steve Highway var 22 år och hade just tagit examen från Warwicks universitet när han skrev på för Liverpool. Highway hade spelat ett par år med Skelmersdale United i Cheshireligan, där hans framfart på kanten hade fångat Shanklys uppmärksamhet och påmint honom om en ung Peter Thompson. Highway fick sällskap på mittfältet av en annan spelare med universitetsexamen, Brian Hall. Hall hade funnits i Liverpools trupp sedan 1968, men hade aldrig tagit sig in i a-laget förrän nu. Tillsammans med Clemence, Lloyd och Lindsay började det nya Liverpool nu ta form, men fortfarande saknade Shankly en pålitlig målskytt som kunde axla Roger Hunts mantel. 

Sökandet tog en kall novemberdag Shankly till Cardiff, där han signade en stor och kraftig centerforward vid namn John Toshack. Den walesiske anfallaren var inte mer än 21 år, men hade gjort 75 mål på 159 matcher för Cardiff och hade dessutom spelat sex landskamper. Toshack visade alla tecken på att bli en exceptionell anfallare, något som Cardiff var väl medvetna om, och Liverpool tvingades att punga ut med 110 000 pund för att få hans namnteckning. 

I European Fairs Cup fick Liverpool stifta bekantskap med en gammal bekant, då man i första omgången ställdes mot det enda europeiska lag som hade vunnit på Anfield, Ferencvaros. Historien skulle dock inte upprepa sig och Liverpool vann den här gången med 1-0 hemma och spelade 1-1 i Ungern. I den andra och tredje omgången besegrades rumänska Dynamo Bukarest respektive skotska Hibernian. Nyförvärven hade nu börjat presentera sig på allvar. Toshack gjorde mål i sin första europeiska match borta mot Hibernian och Highway följde upp med att näta i returen. Redan inom ett par veckor efter debuten borta mot Tottenham i oktober hade Highway blivit ligans stora samtalsämne och han fortsatte att vara den mest omtalade unga spelaren under de kommande åren. Hans förmåga att utmana motståndarna, ta sig förbi dem, avancera ner mot kortlinjen och slå välavvägda inlägg, kombinerat med Toshacks fysik och styrka i luftrummet, bildade en sylvass anfallskombination.

En krossad karriär

I den fjärde omgången av European Fairs Cup ställdes Liverpool mot Bayern München. Det tyska laget bestod av spelare som Sepp Maier, Georg Schwarzenbeck, Franz Beckenbauer, Gerd Müller och Uli Hoeness, vilka utgjorde hjärtat i det tyska lag som under sommaren hade slagit ut England ur fotbolls-VM och knipit bronset. Under de kommande fyra åren skulle dessa fem spelare vinna fotbolls-VM samt tre Europacuptitlar med Bayern München, men den här säsongen tog det stopp mot Liverpool.

Alun Evans – ni minns väl honom – gjorde sitt livs match i det första mötet på Anfield och gjorde samtliga mål i en 3-0-seger. En 1-1-match i Tyskland garanterade sedan avancemang för Liverpool. Evans visade i hemmamatchen mot Bayern München prov på sin talang genom åtskilliga raider mot motståndarmålet innan han gång på gång avlossade ett tungt skott. Kanske kunde hattricket ha blivit det som skjutit fart på den unge Evans karriär, men någon ville annorlunda. Under ett besök på en nattklubb blev han attackerad och fick ansiktet uppskuret av ett glas, vilket gav allvarliga skador och stora ärr. När han väl återvände till Liverpool var självförtroendet i botten och efter att ha dragit på sig ett par skador såldes Evans 1972 till Aston Villa för 72 000 pund. Ett tragiskt exempel på hur snabbt det kan svänga.

I semifinalen av European Fairs Cup lottades Liverpool mot Leeds United. Leeds hade snuvat Liverpool på ligasegern 1969 och var inne i en framgångsrik period. Yorkshirelaget drog även den här gången det längsta strået efter att ha vunnit med 1-0 på Anfield och spelat 0-0 på Elland Road.

I ligan återupprepade Liverpool rekordet satt av dem själva under säsongen 1968/69 med endast 24 insläppta mål. Totalt höll laget nollan vid 22 tillfällen i ligaspelet och i sammanlagt 34 av 62 tävlingsmatcher. Det var i offensiven som problemen fanns och 42 mål framåt på lika många ligamatcher var inte direkt imponerande. Trots den starka defensiven gjorde alltför många oavgjorda matcher att Liverpool slutade på en femteplats, hela 14 poäng bakom Arsenal.

Tillbaka på Wembley

Liverpools hopp stod till FA-cupen där segrar mot Aldershot, Swansea, Southampton och Tottenham hade lett fram till en semifinal mot Everton. Hela Merseyside hade hoppats på en derbyfinal, men lotten ville annorlunda och lagen tvingades göra upp om en finalplats på Old Trafford i mars 1971. Liverpool låg under med 0-1 i halvtid, men Alun Evans och Brian Hall såg med var sitt mål till att vända matchen och skicka Liverpool till Wembley för en final mot Arsenal.

FA-cupfinalen spelades en varm försommardag inför 100 000 åskådare, men med två starka försvar var inget av lagen villiga att ge efter något och följaktligen stod det 0-0 efter 90 minuter. Två minuter in i förlängningen gav Steve Highway Liverpool ledningen, men glädjen blev kortvarig då Eddie Kelly kort därefter kvitterade för Arsenal efter en tilltrasslad situation i straffområdet. En bit in i den andra förlängningskvarten avgjorde sedan Charlie George till Londonlagets fördel med ett högerskott utom räckhåll för Ray Clemence.

Högt upp under Wembleys utskjutande tak satt samtidigt en nittonåring och såg sina nya lagkamrater kämpa förgäves in i det sista. Bill Shankly hade anlitat sin vapendragare från tiden i Preston och Huddersfield, Andy Beattie, som talangscout på deltid. Så snart Beattie anlände tipsade han Shankly om en entusiastisk artonåring som spelade i Scunthorpe United. Shankly åkte, liksom resten av ledarstaben i Liverpool, för att studera spelaren, och tre veckor före FA-cupfinalen betalade klubben 35 000 pund för att få ynglingens namnunderskrift. Nu rörde han sig förkrossad ner för trapporna för att träffa resten av laget och när Shankly såg honom tänkte Liverpooltränaren: ”här har vi en riktig personlighet, och han spelar inte ens”. Nyförvärvets namn var Kevin Keegan.

En superstjärna gör entré

Kevin Keegan debuterade mot Nottingham Forest på Anfield i Liverpools öppningsmatch säsongen 1971/72 och gjorde ett av målen i en 3-1-seger. ”Tröja nummer sju” satte sin prägel på laget från första början i sin roll som kreativ offensiv mittfältare. Han hämtade gärna bollen djupt ner på egen planhalva och transporterade upp den i offensiven, där han ständigt var på jakt efter öppna ytor eller redo att ta sig an försvarare. Trots sin ringa längd av 173 centimeter vann Keegan många nickdueller och hans fysiska styrka gjorde honom svår att ta bollen ifrån. Redan inom ett par veckor stod det klart att Shankly hade upptäckt en extrem bollbegåvning och tillsammans med John Toshack kom Keegan att bilda ett fruktat anfallspar som skulle sätta skräck i försvar runtom i hela Europa.

Trots injektionen av att få Kevin Keegan i laget skulle Liverpool ännu en säsong sluta utan något silver i prisskåpet. I Ligacupen och FA-cupen blev det ett tidigt uttåg mot West Ham respektive Leeds United. I Cupvinnarcupen ställdes man liksom ett år tidigare, då i European Fairs Cup, mot Bayern München. Tyskarna hade förstärkt laget med försvararen Paul Breitner och nu utvecklats till ett av Europas absolut bästa lag. Liverpool förmådde inte bättre än 0-0 på Anfield och fick stryk med klara 1-3 i München.

Kampen om ligatiteln skulle dock stå ända in i slutet och liksom sjutton år senare, då en viss David Thomas tystade Anfield och knep ligaguldet framför näsan på Liverpool, avgjordes det hela i slutminuterna av den sista matchen för säsongen. Ett par veckor in på det nya året, och inte minst efter fem mållösa matcher under julperioden, hade de flesta räknat bort Liverpool från kampen om mästerskapet. Liverpool låg vid det laget med elva segrar, sju oavgjorda och åtta förluster långt efter i tabellen. Men laget kom igen med stil och radade upp tretton vinster och en oavgjord match för att med två matcher kvar av säsongen ha jagat ikapp Leeds och Derby i toppen. Under fjortonmatchperioden höll Liverpool nollan i sju raka ligamatcher och släppte totalt endast in två mål.

Den näst sista matchen för säsongen var en form av seriefinal borta mot Derby. Båda lagen behövde vinna för att knipa förstaplatsen och det blev hemmalaget, ledda av Brian Clough, som gjorde matchens enda mål. Det var Derbys sista match och placerade dem på 58 poäng. Eftersom säsongen var över tog Clough sina mannar och reste till Mallorca för att invänta Liverpool (56 poäng) och Leeds (57 poäng) avslutande matcher. Leeds spelade borta mot Wolverhampton och behövde bara en poäng medan Liverpool var tvungna att besegra Arsenal på Highbury.

Matchen mellan Arsenal och Liverpool stod 0-0 en bra bit in i den andra halvleken när fansen med medtagna radioapparater på läktarna nåddes av nyheten att Leeds låg under med 1-2 och gick mot en förlust. Liverpoolfansen skrek resultatet till spelarna, men matchen såg ut att sluta mållös. Men så i matchens sista minut uppstod en tilltrasslad situation framför hemmamålet och Toshack petade bollen över mållinjen. Linjedomaren ansåg dock att det var offside (ett beslut som senare visade sig vara felaktigt) och dömde bort målet i ett hav av protester från Liverpoolspelarna.

Så Liverpool föll, liksom de skulle göra säsongen 1988/89, på matchens sista spark och lämnades att förbanna sig själva för formsvackan runt nyår. Det skulle dröja tills våren 2000 innan Liverpool gick mållöst från fem raka ligamatcher nästa gång. Detta var den sjätte säsongen i rad som Liverpool inte hade vunnit något och precis som under tiden i division 2 i väntan på uppflyttning började det återigen bli nära, men inte mer för Liverpool. Den här gången behövde tränaren dock inte oroa sig för att få sparken.

 

© Mattias Herner 2003 ©