DEN ANDRA DRÖMELVAN

Efter sju pokallösa år hade Bill Shanklys unga adepter mognat och de sista bitarna i hans spelarpussel fallit på plats. Resultatet lät inte vänta på sig och han avslutade sin managerkarriär med att lämna efter sig ett Liverpool som man verkligen "hade varit tvungen att hämta ett lag från Mars för att besegra".

Tillbaka på vinnarstigen

Ända sedan Willie Stevenson hade lämnat Liverpool 1967 hade laget saknat en mittfältare med hans kreativa kvaliteter, så i juli 1972 köpte Bill Shankly Peter Cormack från Nottingham Forest för 110 000 pund. Då 26 år gammal var Cormack en ålderman med Liverpoolmått mätt och med tanke på de spelare som redan fanns i laget fick priset en del att höja på ögonbrynen. Shankly räknade dock med att köpet skulle sätta press på de nuvarande spelarna och samtidigt stärka truppen. Att vinna ligan handlade samtidigt inte längre om elva toppspelare, utan det krävdes en femton, sexton man för att klara av att vara med och slåss både i ligaspelet, de inhemska cuperna samt ute i Europa. Det var Shankly som skapade trenden att forma en stark och lojal trupp, där det var möjligt att göra förändringar till följd av skador eller formsvackor, utan att märkbart försvaga laget. Och aldrig hade en bred trupp varit viktigare än säsongen 1972/73, då Liverpool var med långt framme på flera håll.

I de inhemska cuperna rönte Liverpool minst framgång. I FA-cupen blev laget utslaget av Manchester City i den fjärde omgången och i Ligacupen tog man sig för första gången till den femte omgången, men väl där blev Tottenham för svåra. Liverpool skulle dock få sin revansch på Londonlaget.

European Fairs Cup hade bytt namn till UEFA-cupen och Liverpool inledde turneringen mot Eintracht Frankfurt, laget som 1960 hade blivit besegrat med 7-3 av Real Madrid i den kanske mest klassiska Europacupfinalen av dem alla. Drygt tio år senare var dock tyskarna inte samma kraft att räkna med och Liverpool hade inga svårigheter att ta sig vidare med totalt 2-0. Laget fortsatte att avancera längre och längre fram i turneringen utan större problem. AEK Athen, Dynamo Berlin och Dynamo Dresden stod för motståndet på väg fram mot en helengelsk semifinal, där de regerande mästarna Tottenham väntade.

Jämfört med den förra säsongen, då Liverpool precis missade ligatiteln, visade laget nu upp jämnare prestationer och trots en minidipp i januari höll Liverpool sin topplacering allteftersom säsongen fortlöpte. Ligasegern kunde dock säkras först i den näst sista matchen genom en 2-0-seger över Leeds United på Anfield. Trots 13 mål på 22 ligamatcher svackade John Toshacks form under säsongen och Shankly plockade då in Cormack eller Phil Boersma i anfallet. Boersma hade varit i klubben sedan 1968, men endast vid få tillfällen lyckats ta en plats i a-laget. Säsongen 1972/73 blev dock mer lyckad än någonsin för Boersma som totalt gjorde 13 mål på 31 matcher.

Den första semifinalen i UEFA-cupen spelades på Anfield och Liverpool lyckades besegra Tottenham, men endast med 1-0. Två dagar efter att ligatiteln var säkrad reste Liverpool till White Heart Line för returmatchen. Martin Peters gav Spurs ledningen, men Steve Heighway kvitterade ganska omgående. Peters nätade dock igen och gav hemmalaget en 2-1-ledning. Närmare än så kom nu inte Tottenham och Liverpool hade bokat en plats i finalen mot Borussia Moenchengladbach. Ligan avslutades den 28 april och eftersom den tvådelade UEFA-cupfinalen spelades den 10 och 23 maj fick Liverpool en välbehövlig vila.

En taktisk triumf

Upplägget av finalerna i de europeiska cuperna på den här tiden var aning underligt, med ofta två veckor eller mer mellan matcherna, och att få en paus efter ligaspelet behövde inte alltid vara en fördel. Den första matchen spelades på Anfield en regnig kväll och Shankly valde Brian Hall i anfallet i stället för John Toshack, eftersom han tänkte att en mindre spelare skulle prestera bättre under de våta förhållandena. Med matchen fortfarande mållös tilltog skyfallen och domaren tog till slut beslutet att det var för dåligt väder för att kunna fortsätta. Precis som mot FC Köln åtta år tidigare fick en Europacupmatch på Anfield avbrytas. Lagen kom överens om att göra ett nytt försök ett dygn senare.

Under den halvtimme som trots allt hade spelats hade dock Shankly samlat tillräckligt med ledtrådar för hur Borussia Moenchengladbach skulle besegras. Liverpooltränaren hade noterat att det tyska försvaret såg stabbigt ut och hade problem med höjdbollar. Shankly valde därför att ersätta Hall med Toshack inför den ”andra” matchen. Det fick avsedd effekt, då Liverpool pumpade in höga bollar i motståndarnas straffområde, där Toshack eller den gänglige Larry Lloyd tog emot bollarna och försökte hitta Keegan med nickskarvar. Lloyd satte ett mål och Keegan två i en 3-0-seger som gav Liverpool ett stabilt utgångsläge inför returen. Det skulle dock visa sig bli allt annat än en defilering mot UEFA-cupsegern.

Även i returmatchen i Tyskland drog en regnstorm in och gjorde planen glashal. Borussia Moenchengladbach var tvungna att kasta allt framåt och Liverpools försvar hade problem att komma tillrätta med det glatta underlaget. Hemmalaget gick in med en 2-0-ledning i halvtid och var således endast ett mål från en förlängning. Men Borussias jakt på mål hade tröttat ut spelarna under de hemska förhållandena och Liverpool kunde hålla emot under resten av matchen och bärga UEFA-cuppokalen för den andra gången i klubbens historia. Liverpool fick därmed en "tyskrevansch" för nederlaget i Cupvinnarcupfinalen sex år tidigare.

Shanklys sista säsong

UEFA-cupen fick klara sig utan de regerande mästarna säsongen 1973/74 eftersom Liverpool i egenskap av ligavinnare åter gav sig i kast med Europacupen. Redan i den första omgången fick Liverpool problem mot Jeunesse D’Esch från Luxembourg. 1-1 borta följdes visserligen upp med 2-0 hemma, men då var ett av målen ett självmål. I den andra omgången ställdes man mot Röda Stjärnan Belgrad, ett lag som hade sju landslagsspelare i truppen. Den första matchen spelades en iskall oktoberkväll i Jugoslavien och ett mål från Chris Lawler reducerade hemmalagets ledning till 2-1 i slutet av matchen. Läget var klart gångbart för Liverpool, men Miljan Miljanic hade givit sitt lag order om att attackera på Anfield, och Röda Stjärnan lyckades vinna även den andra matchen med 2-1.

Liverpool tangerade visserligen sin bästa placering i Ligacupen genom att ta sig till den femte omgången, men det hade redan börjat viskats om att laget inte var särskilt intresserade av turneringen och mest såg den som en distraktionsfaktor i jakten på de ”viktiga” titlarna.

Ligan förloras i cupen

Leeds United inledde ligan i ett rasande tempo och tog 23 poäng av 26 möjliga, medan Liverpool hankade sig fram i mitten av tabellen. Men allteftersom säsongen fortskred knaprade laget in försprånget på Leeds och när april kom låg Liverpool endast fyra poäng bakom ligaledarna, med tre matcher mindre spelade. Nyckeln till inhämtningen var ett fenomenalt hemmaspel – Liverpool hade tagit 35 poäng av 36 möjliga på Anfield. Anledningen till att Liverpool hade tre matcher färre spelade, och därmed ett välfyllt spelschema under ligaavslutningen, var en lyckad sejour i FA-cupen.

Att döma av den första matchen i FA-cupen skulle det dock inte bli någon större framgång. Liverpool lottades hemma mot Doncaster Rovers, som befann sig på en nittioförstaplacering i ligasystemet, och inte ens de mest inbitna Doncasterfansen kunde väl tro på annat en storförlust. Men Doncaster var nära en av FA-cupens största skrällar genom tiderna, då de med 75 minuter spelade fortfarande ledde med 2-1. Då räddade Kevin Keegan, som ironiskt nog föddes i just Doncaster, Liverpool från ett pinsamt nederlag med en kvittering. I returen gjorde Liverpool inte om misstaget och vann med 2-0 inför Doncasters största publik på åratal.

I den fjärde omgången upprepade historien sig och Liverpool nådde bara 0-0 hemma mot Carlisle United, som visserligen kämpade i toppen av division 2, för att sedan vinna returmatchen på bortaplan med 2-0. I de följande omgångarna gick det bättre och Ipswich besegrades med 2-0 på Anfield, medan Toshack sänkte Bristol City på bortaplan med matchens enda mål. I semifinalen lottades man mot Leicester City, ett lag som flera gånger hade satt stopp för Liverpool i olika cupsammanhang. Den första matchen spelades på Old Trafford inför 60 000 åskådare och slutade mållös. I omspelsmatchen på Villa Park tystade Liverpool allt snack om ”bogey team” och bokade en plats i sin femte FA-cupfinal efter en komfortabel 3-1-seger.

Segern mot Leicester togs den 3 april och finalen mot Newcastle skulle spelas den 4 maj, däremellan skulle ligan avgöras för Liverpools del. Jag skrev att alla matcherna i FA-cupen hade lett till ett välfyllt spelschema – nästintill omänskligt är nog närmare sanningen. Dem av er som brukar klaga på att det är så mycket matcher nuförtiden kan ju betänka följande: 6, 8, 12, 13, 16, 20, 24, 27. Det skulle kunna vara den vinnande raden på måltipset, men är Liverpools speldatum i ligan i april 1974. Mellan semifinalen och finalen i FA-cupen spelade Liverpool alltså åtta ligamatcher på tjugotvå dagar. Föga förvånande kunde man inte utnyttja de matcher man hade tillgodo på Leeds och en ynka vinst på de avslutande åtta matcherna gjorde att det aldrig blev någon strid på kniven om ligatiteln. Man kan konstatera att Liverpool tog 38 av 42 möjliga poäng hemma, men sett över hela säsongen förlorade på alla – 11 stycken totalt – oavgjorda bortamatcher. De oavgjorda hemmamatcherna mot lagen från lägre divisioner i FA-cupens första omgångar visade sig bli kostsamma, då de medförde ett lite för hektiskt aprilprogram.

Att sluta på topp

Frågan var nu om matcherna i FA-cupen hade varit värda all möda. Hade det täta matchprogrammet under ligaspurten satt sig i benen; var Liverpool verkligen redo för en FA-cupfinal? Newcastle spelade sin elfte final i FA-cupen och i laget fanns spelare som Malcolm Macdonald, Ian McFaul, David Craig, Bobby Moncur, Tommy Cassidy och Jim Smith. Dessutom återfanns i Newcastle två ynglingar, Terry McDermott och Alan Kennedy, som så småningom skulle spela för Liverpool. Macdonald, även kallad "Super Mac", hade skrutit ända sedan deras finalplats var säkrad om allt han skulle göra med Liverpools så beryktade försvar.

Den pålitlige Larry Lloyd hade åkt på en skada ett par månader tidigare och 22-årige Phil Thompson från de egna leden hade tagit hans plats. Med sin långsmala och taniga figur såg Thompson inte ut som någon försvarsklippa direkt, men han var en skicklig fotbollsspelare och över allt annat en kämpe med osviklig inställning. Den mångsidige Tommy Smith hade övertagit högerbacksplatsen, vilket petade ner Chris Lawler i reserverna och hans dagar på Anfield var snart räknade. I finalen valde Bill Shankly John Toshack, som efter en svag inledning hade fått upp farten under den senare delen av säsongen, framför Phil Boersma bredvid Kevin Keegan i anfallet.

Liverpools laguppställning i FA-cupfinalen mot Newcastle den 4 maj 1974 löd som följer: Clemence; Smith, Thompson, Hughes, Lindsay; Hall, Callaghan, Cormack, Heighway; Keegan, Toshack. Om du någon gång snabbt behöver en Liverpoolsk drömelva kan du plocka de elva spelarna rätt av.

Den första halvleken var lovande utan att riktigt ta fart. Newcastle inledde bäst, men lagets bollar mot "Super Mac" nådde inte fram, då han helt plockades undan av Phil Thompson. Ju närmare halvtid matchen led, desto större blev Liverpools övertag, och strax före paus vred en av Newcastles anfallare, Terry Hibbitt, ett knä och kunde aldrig gå för fullt under resten av matchen. Det som i första halvlek hade varit ett övertag förvandlades i den andra till fullkomlig överlägsenhet. Liverpool bjöd Newcastle, Wembleypubliken och TV-tittare världen över på en lektion i fotboll. Med ett bländande passningsspel spelade de ut Newcastle i vad som har kallats en av de mest ensidiga finalerna någonsin, och en av de största fotbollsuppvisningarna genom tiderna.

Liverpool vann med 3-0 efter ett mål av Heighway och två av Keegan. När Emlyn Hughes ledde laget upp för de trettionio stegen till den kungliga läktarsektionen för att ta emot bucklan stoppades Thompson av en säkerhetsvakt som inte kände igen honom. Nere på planen råkade Bob Paisley ut för samma sak, då en annan vakt försökte forsla bort honom från händelserna. Ingen av dem behövde dock oro sig någon längre tid för att inte bli igenkända av allmänheten, om man säger så. Medan Liverpoolspelarna korkade upp champagnen i omklädningsrummet satt Bill Shankly lite avsides till synes försjunken i sina egna tankar.

Den följande dagen reste Liverpool tillbaka till Merseyside och mottog hyllningarna från en folkmassa på drygt en kvarts miljon människor som kantade gatorna. För folket i Liverpool var Shankly en hjälte och frälsare, men vad ingen av dem visste var att när nästa säsong startade skulle Shankly inte längre vara manager för Liverpool.

 

© Mattias Herner 2003 ©