StartenglandPremier LeagueLiverpool Football ClubTIDEN EFTER LIVERPOOL

TIDEN EFTER LIVERPOOL

Två månader efter FA-cupsegern mot Newcastle valde Bill Shankly frivilligt att hoppa av managerposten i Liverpool. Knappt någon hade känt till hans beslut i förväg och nyheten slog ner som en bomb i fotbollsvärlden

"All farewells should be sudden"

Fredagen den 12 juli 1974 kallade Shankly till presskonferens på Anfield. Där introducerades pressen för klubbens senaste nyförvärv, Ray Kennedy. Det kom som en överraskning att Shankly hade varit ute efter Arsenalanfallaren och för 180 000 pund blev Kennedy Liverpools dyraste spelare genom tiderna. Det var dock inget mot den överraskning som följde. Liverpools ordförande, John Smith, läste upp ett förberett uttalande. "Det är med stor sorg", började han, "jag som ordförande tvingas informera er om att Mr Shankly har meddelat oss att han har för avsikt att dra sig tillbaka från ligafotbollen".

Det blev knäpptyst. Var det här ännu ett i raden av skämt från Shankly? Nej, det var sant. Han var trött och hade bestämt sig för att sluta på topp. Det hade inte funnits någon bakomliggande dispyt med klubben, tvärtom hade de erbjudit honom hur hög lön han än krävde och försökt övertala honom att ändra sitt beslut under ett par veckor. Nyheten chockade inte enbart kvarteren runt Anfield, utan utgjorde snart löpsedlarna runtom i England och även utanför de brittiska öarna. Shanklys närmaste man under åren i Liverpool, Bob Paisley, tog aningen motvilligt över ledarskapet, främst för att varken han eller någon annan i tränarstaben ville släppa in någon utomstående. När Liverpool stegade ut på Wembleys gräsmatta i augusti 1974 leddes dock laget av Shankly, eftersom Paisley ansåg att Charity Shield speglade den föregående säsongens bedrifter. I historieböckerna är därför Liverpools 6-5-seger över Leeds efter straffar den dagen bokförd under Bill Shankly.

Shankly portas från Melwood

Shankly avslöjade aldrig den fulla anledningen till sitt tidiga avhopp, men en orsak var att han ville tillbringa mer tid med hustrun och sina barnbarn. Som exempel kan nämnas att under sina femton år i Liverpool hade Bill Shankly och hans hustru Nessie endast varit ute tillsammans två gånger. När man talar om vad Bill Shankly gjorde för Liverpool får man inte glömma Nessie. Det sägs ju att det bakom varje framgångsrik man står en kvinna, och det stämmer även i det här fallet. Att vara gift med en man som tillbringar mer tid med sin "andra familj", ständigt är ute och reser och ägnar hela sitt liv åt en sport kan inte ha varit lätt, men samtidigt fanns Nessie hela tiden som ett stöd för Bill och blev lite som en extramamma för många av Liverpoolspelarna.

Nessie var en stor anledning till att Bill orkade med all mediebevakning och allt ståhej som det innebär att vara tränare för ett fotbollslag i den absoluta toppen. Även om det inte var Nessie som övertalade Bill att sluta, var det ingen hemlighet att hon efter femton år önskade se sin make tänka på att minska sina tränaråtaganden. När så hennes hälsa försämrades blev hennes önskemål säkert en bidragande, om än inte avgörande, faktor för att Bill skulle välja att dra sig tillbaka.

Bill Shankly kände nog samtidigt efter säsongen 1973/74 att han hade tagit laget så långt det gick. Han hade nu skapat "ett lag som de skulle behöva sända en motståndare från Mars för att besegra" och matchen mot Newcastle blev lite av ett examensarbete, där laget visade upp Shanklys "pass and move"-spel i sin fulländning. Men Shankly var knappast förberedd på hur total brytningen skulle bli. I början fortsatte han att återvända till Anfield och Melwood för att träffa spelarna och vara med på träningarna. Det gav dock en väldigt obekväm situation för Bob Paisley, och för spelarna som inte visste vem de skulle vända sig till. Den smått absurda lösningen blev till slut att porta Shankly från Melwood. Supportrarna förstod ingenting – hur kunde klubben stänga ute den person som praktiskt taget hade skapat dess framgång.

Men man måste samtidigt förstå Liverpool FC. De ville inte hamna i en situationen liknande den som hade uppstått i Manchester United, där Matt Busby fortsatte att diktera affärerna på Old Trafford långt efter att han hade överlämnat tränarposten. Samtidigt ville klubben inte agera som att de förringade allt jobb som Shankly hade gjort. I sanningens namn har jag svårt att se Shankly sitta med i styrelsemöten och delta i administrativa göromål, trots att han själv i efterhand uttryckte viss indignation över att han inte erbjöds att sitta med i klubbstyrelsen eller liknande. Shankly hade alltid haft svårt för de personer som sysslade med "fotboll" för pengarna och inte för sporten. Det var fotboll och inget annat han ville syssla med och oavsett vilken titel Liverpool FC hade valt, skulle Shankly, om han nu trots allt tackade ja, inte känt sig särkilt bekväm i längden.

Shankly själv hade nog tänkt sig att han skulle fortsätta umgås med spelarna och ge lite goda råd till ledningen, men helt enkelt inte längre stå nere på planen eller ha hand om alla spelaraffärer. När han nu satt med en massa tid på sin hand och undrade varför ingen kom och rådfrågade honom kan man förstå att det smög sig in ett uns av bitterhet. Shankly har dock bestridit ryktena om att han skulle vara osams och ligga i fejd med Liverpool, det var känslan av att vara uttråkad och sysslolös för första gången i sitt liv som gjorde mest ont.

Tillbaka där han började

Kärleken till fotbollen var dock för stor för att Bill Shankly skulle lägga av helt. Ville inte Liverpool ha hans hjälp fanns det andra klubbar att välja på. Shankly tillbringade oräkneliga resor upp och ner i landet för att studera spelare, titta på matcher och ge råd till alla möjliga personer verksamma inom fotbollen. Ofta fick han samtal från tränare som ville höra hur de skulle hantera disciplinära problem med en spelare eller fråga vad Shankly tyckte om en viss strategi.

Shankly bodde nära Evertons träningsanläggning och trots att han under sin tid i Liverpool alltid talade om rivalerna som en "bunt med nollor" – men det var naturligtvis en del av spelet, han respekterade alla som älskade fotboll – och alltid värderade Merseysidederbyna som mycket speciella tittade han ofta in på Goodison Park och deltog i träningarna. Mike Lyons, lagkapten i Everton på 70-talet, har berättat om hur Shankly hoppade in och spelade tillsammans med småkillarna. Över de sextio gav han fortfarande allt och försökte motivera sitt lag att göra det samma. Han klagade på om domaren blåste för en frispark emot honom och skakade hand med pojkarna och gav dem en klapp på axeln när de gjorde mål. Efter matchen sökte han upp Lyons och gav en matchrapport. Det var som om Shankly var tillbaka på skolgården igen, men huvudsaken var att han trivdes. Det var heller inget ovanligt att på söndagar se Shankly stå och heja på de lokala pojklagen som spelade i parken intill hans hus, en park som numera bär namnet: The Bill Shankly Playing Fields.

En legend går ur tiden

Trots att relationen med Liverpool inte var så dålig som vissa vill påstå och att han inte satt och rullade tummarna dagarna i ända, blev Bill Shankly aldrig samme man efter att ha lämnat tränarposten i klubben. Exakt hur brytningen påverkade hans hälsa går naturligtvis aldrig att säga, men för en person med hans sunda livsstil och fysik känns det i efterhand som att den bokstavligt talat fick hans hjärta att brista.

Den 28 september 1981 togs Shankly akut in på sjukhus. Ingen misstänkte att det var särskilt allvarligt, men efter att ha överlevt den första dog Bill Shankly i en andra hjärtattack under natten och den 29 september 1981, klockan 01:20 lokal tid, gick en av tidernas allra största fotbollsprofiler ur tiden, 68 år gammal.

Inom tio månader hade Liverpool mist två av de personer som hade hjälpt till att sätta staden på världskartan under 60-talet, då John Lennon hade skjutits till döds i New York i december 1980. Trots att de verkade inom helt olika branscher och förmodligen aldrig träffades, skulle Lennon och Shankly nog haft en del att prata om, och den senare hade utan vidare skrivit under på att ”a working class hero is something to be”.

I den första hemmamatchen efter Shanklys död rullade The Kop ut en banderoll som löd "SHANKLY LIVES FOREVER" för att visa att de aldrig skulle glömma mannen som hade givit dem så mycket glädje. Just glädje var det som Shankly själv mest av allt ville förmedla och därför lyder passande nog inskriptionen på den staty av honom som står rest utanför Anfield: Bill Shankly – He made the people happy.