EFTERORD
En personlig kommentar till mannen som kan sägas ha lagt grunden till det moderna Liverpool, och med det spelstilen som så många beundrade, framgångarna under de följande decennierna samt hela kulturen runt klubben.
Siktade högt med hjälp av detaljerna
Bill Shankly tog Liverpool till klubbens första ligamästerskap på sjutton år och den första FA-cuptiteln någonsin, något som inte skall förringas, och för de på division 2-fotboll svältfödda supportrarna blev han något av en frälsare. Men ändå – tre ligamästerskap, två segrar i FA-cupen samt en UEFA-cuptitel under fjorton och en halv säsong i Liverpool visar bara på en del av hans storhet. Detta är tillräckligt för att bli ihågkommen som en framgångsrik tränare, men inte som en legend.
För att hitta "sanningen" får man gräva lite djupare, och frukten av Shanklys arbete blev uppenbar först under de följande femton åren efter att han hade lämnat över tyglarna till Bob Paisley. Under 70- och 80-talen sågs Liverpool som ett av Europas bästa, om inte det bästa, klubblaget och stod för en fotboll som blev ett riktmärke för de övriga lagen. En engelsk klubb som inte enbart blev känd för lagmoral och totalkamp under 90 minuter, utan även för ett rörligt, bländande passningsspel där samtliga spelare deltog i anfallen.
Man skall naturligtvis inte förringa Paisleys del i framgångarna efter att Shankly hade lämnat klubben, eftersom det inte bara var att sätta på autopiloten – även om det stundtals verkade som det fungerade av sig själv – och Bob var dessutom Shanklys närmaste man under den senares tid i klubben. Men, Liverpool hade troligen fortsatt att tyna bort i division 2 utan Shankly, och Paisley hade kanske inte ens blivit manager. Nej, Shankly stod för en sådan totalrenovering att dess lika sällan skådats i någon annan fotbollsklubb. Hans mål var inte att ta upp Liverpool till division 1, det var bara ett delmål, nej Shankly avsåg att göra Liverpool till världens bästa lag för all framtid. Då räckte det inte att köpa in ett par toppspelare för att lyckas just den här säsongen eller att vänta sig resultat över en natt.
Att påstå att Bill Shankly älskade fotboll är som att säga att havet är vått. Mannen var fullkomligt uppslukad av sporten, men blev trots det aldrig så blind att han blundade för helheten. Det var Shankly som införde det helröda spelarstället för att ytterligare förstärka lagets identitet och få dem att se längre ut. Det var Shankly som specialbeställde måtten, som står sig än idag, på Anfields gräsmatta för att de skulle passa Liverpools passningsfotboll så bra som möjligt. Det var Shankly som satte upp This Is Anfield-skylten i spelargången för att, som han uttryckte det, "påminna våra spelare om vem de spelar för och för att varna motståndarna vilka de spelar emot". Han var vidare en av de första tränare som insåg – eller åtminstone orkade bry sig om – att allt som spelarna gjorde var avgörande för resultaten, inte enbart vad de gjorde på planen.
Fokus på fysiken
Shankly lade upp träningarna med fokus på uthållighet – utmattning och återhämtning, om och om igen – och moment som direkt kunde överföras till en "riktig" match, han såg över spelarnas diet (en sak som är självklar idag) och såg till att alla värmde upp och värmde ner ordentligt. Tog du ett par öl två dagar före en match eller vräkte i dig fet mat svek du dig själv enligt Shankly, eftersom du då inte skulle nå upp till full potential. Och inget annat än hundra procent gällde någonsin för honom.
Det spelarna möjligtvis förlorade i restaurangbesök och socialt umgänge vann de i fysisk form. Shanklys nya spelarhållning skapade ett lag av atleter som nästan obegripligt sällan drog på sig allvarliga skador, trots att en grupp på drygt femton spelare deltog i mellan 50 och 60 matcher varenda säsong. När Liverpool vann ligan säsongen 1965/66 använde Shankly totalt endast 14 spelare, varav Alf Arrowsmith deltog i fem matcher (två som avbytare) och Bobby Grahem endast spelade en match. Här förtjänar Paisley, som genom åren förde detaljerade anteckningar över varje tänkbar skada och vilken behandling som krävdes, ett speciellt omnämnande. De har sagts, med endast ett uns av överdrift, att Paisley kunde bedöma vilken skada en spelare hade enbart genom att se honom gå. Samtliga spelare trimmades under stenhårda förhållanden att ge allt oavsett yttre förutsättningar och att kämpa tills domaren blåste av. Det krävde Shankly av sig själv som spelare, och det krävde han också av sitt lag.
De spelare som värvades till klubben fick dessutom genomgå rigorösa läkarundersökningar innan de gavs klartecken. Som exempel nekades två engelska landslagsmän, Freddie Hill och Frank Worthington, kontrakt efter att inte ha klarat läkartesterna. Ytterligare en aspekt som bidrog till att laget inte drog på sig skador var just den nya spelstilen. Shankly hade infört ett spel som gjorde att spelarna skulle släppa bollen innan det fanns risk för benbrytande tacklingar, och en offensiv som byggde på ett rörligt passningsspel snarare än huvudlösa löpningar mot motståndarna.
Framgångsreceptet för Liverpool blev alltså att Shankly kryddade den engelska hårdheten och "never-say-die"-attityden med ett rörligt passningsspel, som till och med ställde de tekniska lagen från kontinenten. Grundidén är så enkel att det nästan är löjligt – spela bollen så snabbt du kan till en medspelare och rör dig sedan till en bättre position än den du hade och var beredd på att ta emot bollen – att genomföra det i realiteten är inte omöjligt, men långt ifrån lätt. Det kräver ett fulltständigt samspelt lag där alla spelarna vet sina positioner och kan spela "i blindo" på ytor där medspelare kommer att vara. Passningsspelet grundlades i de välkända så kallade five-a-side-games, det vill säga matcher som spelades mellan lag endast bestående av fem spelare. Detta var något som Shankly hade plockat med sig från de dagliga matcherna mellan gruvarbetare hemma i Glenbuck och passade hans fotbollsfilosofi: "Pass and move" – håll det enkelt, helt enkelt.
En naturlig ledare
Bill Shankly brann för fotbollen och var extremt drivande, men det räcker inte alltid. Det är en sak att veta vad du vill att någon skall göra, en annan att få dem att göra det. En av Shanklys andra stora egenskaper var att han var en mästare på att motivera människor i allmänhet och sina spelare i synnerhet. Han hade en karisma och naturlig auktoritet som gjorde att folk trodde på vartenda ord han sade, och som tillsammans med hans driftkraft hade kunnat göra honom till en framgångsrik politiker. När Liverpool återvände hem efter FA-cupfinalen mot Arsenal 1971 mötte 300 000 människor upp trots att Liverpool hade förlorat.
Spelarna och Shankly mötte folkmassan uppe från en balkong inne i staden och när Shankly greppade mikrofonen och lyfte ena handen, som för att påkalla uppmärksamheten, blev det inom ett par sekunder knäpptyst. Brian Hall liknade Shanklys framträdande med det Hitler gjorde i propagandafilmen "Triumph of the Will" regisserad av Leni Feifenstahl. Det kan te sig som en absurd liknelse, men var faktiskt avsett som en komplimang! Hall syftade på att Shankly hade samma förmåga att trollbinda, manipulera och övertyga en folksamling som Winston Churchill, Josef Stalin, Napoleon och just Hitler hade haft.
Att "vinna matchen" före avspark
Bill Shankly brukade gå in i motståndarnas omklädningsrum en halvtimme före avspark för att till synes önska dem lycka till. I verkligheten höll han ögon och öron öppna för allt, en tejpad fotled eller en isblåsa på ett knä till exempel, som kunde ge Liverpool en extra fördel. Shankly arbetade dessutom mycket med det som idag skulle kallas mental träning, men Shankly gjorde det förstås på sitt eget lilla vis. Det det handlade om var att en spelare som trodde att han var bäst, också spelade som att han var bäst. Det gällde att identifiera motståndarnas svagheter och om det inte direkt fanns några, ändå få de egna spelarna att tro att de fanns.
Det finns hur många historier som helst, men ett av de mer dråpliga exemplen var när han försökte peppa en ung och oerfaren Kevin Keegan inför en match mot West Ham. Shankly sade att han just hade sett Bobby Moore kliva ur spelarbussen och att försvararen "hade tagit ett par järn, hade svaga knän och dessutom mjäll". Det handlade om att ge Liverpool ett försprång och fanns det en chans att "vinna matchen" före den spelades, så kan du vara säker på att Shankly tog den.
Crisis - what crisis?
Folk tenderar att överdriva Bill Shanklys misstag att hålla fast vid sina gamla spelare långt efter att de var passé. Visst är det lätt att som argument lyfta fram den pokallösa perioden mellan 1966 och 1971, men som engelsmännen säger: "hindsight is always 20/20". Det är med facit i hand inte heller svårt att se att vissa spelare borde ha "dumpats" före en viss säsong, men i realtid sker försämringarna inte lika snabbt och alla måste ha rätt till en formsvacka. Shankly fortsatte dessutom, även under den här perioden, att tillföra nytt blod till klubben, problemet var att alltför många spelare började tappa kraft samtidigt – ja, det är väl det som brukar kallas generationsväxling.
Det man eventuellt kan kritisera är att Shankly runt 1968/69, i väntan på att de unga nyförvärven skulle spela in sig i laget, inte köpte en två, tre erfarna spelare som kunde gå direkt in i laget och fungera som brygga under övergångsperioden. Men en tredjeplats säsongen 1967/68, tre poäng bakom Manchester City, följt av en andraplats trots 61 poäng den påföljande säsongen är inte direkt resultat som sänder ut katastroflarm – eller hur?
En folkets man
Framgångarna steg aldrig Bill Shankly åt huvudet och han förblev alltid ödmjuk inför sitt arbete och aldrig skrytsam. Trots bilden i media av en extrovert man som älskade uppmärksamheten och hävde ur sig one-liners på löpande band var han i grund och botten en känslig och tillbakadragen person. Shankly överlät helst otrevliga samtal med spelarna till övriga medlemmar i tränarstaben. Han var en folkets man, formad under knapra förhållanden och hade lärt sig vad sammanhållning betydde. För honom var det inget konstigt att gå ut i The Kop – han var ju också en fotbollssupporter. Skillnaden var bara att de stod uppe på läktaren och han stod nere vid sidan av planen. Shankly visste att ett lag inte är någonting utan dess supportrar och redan under sin tidiga tränarkarriär visade han att han visste att sätta värde på dem.
Den ömsesidiga relationen till Liverpoolsupportrarna var han inte sen att dra nytta av, som till exempel i samband med matchen mot Inter Milan 1964. Anfieldbesökarna såg Shankly som en av dem, med en livs- och fotbollsfilosofi som alla kunde ta till sig, och det mer än något annat gjorde honom till en legend under sin egen livstid. På frågan om vad Shankly var mest stolt över i sin karriär var det inte heller någon av alla segrar som han tog upp, i stället svarade han: "...mer än allt annat, så ville jag göra folket i Liverpool lyckliga – och jag tror att jag lyckades".
Bill
Shankly är inte den mest framgångsrika tränaren någonsin,
faktum är att han inte ens är den mest framgångsrika Liverpooltränaren
genom alla tider, ändå kommer han för alltid att vara
"den störste" för Liverpoolsupportrar och förbli
en av de mest respekterade och legendariska fotbollstränarna genom
alla tider. Varför? Därför att storhet inte enbart mäts
i framgång och erövrade pokaler – i sådana fall
skulle Shankly få se sig passerad av ett flertal – utan även
i passionen för sporten. Och i fråga om passion är han
oöverträffad.
© Mattias Herner 2003 ©