Granne med lyckan bor smärtan
Sällan har avståndet mellan total lycka och chockerande smärta varit kortare. I det här fallet skilde bara tre dygn i tid. På den tiden fick vi uppleva ytterligheterna på känslospektrat när en historisk, och i många avseenden helt magnifik, bortaseger mot Everton byttes mot en käftsmäll och blytung förlust hemma mot nykomlingskollegan Burnley. Det gäller att njuta i stunden och sedan bryta ihop och komma igen!
Låt oss börja med det goda i livet. På Goodison (hepp!) där Luton följde upp en serie stegrande prestationer med en första historisk seger i det monster som kallas för Premier League. Det var inte snyggt. Det var inte flärdfullt. Men det var typiskt Luton. Hårt arbete, en helgjuten laginsats, krig i varenda närkamp men samtidigt teknisk briljans och taktisk kyla när det som bäst behövdes.
Förutom den inledande kvarten så kändes det inte som att Everton hotade nämnvärt. Det råder inget tvivel om att Everton är ett av de lagen som Luton kommer slåss med i racet om att undvika nedflyttning.
Hjältarna som efter slutsignal hyllades av tre tusen tillresta Hatters var många. Kapten Locks med sitt heroiska försvarspel och viktiga ledningsmål. Cartlon Morris med sitt volleymål och som spred fruktan hos Tarkowski och Mykolenko vid varje fast situation. Alfie Doughty som växer för varje match och med sina magiska inspel i boxen. Teden Mengi som fick göra debut där bak. Mads Andersen var ett monster. Och då har vi inte ens nämnt Chidozie Ogbene (vilket genombrott) och Nakamba som naturligtvis var lika marvellous som vanligt.
Med segern visade Luton att man har vad som krävs för att kontinuerligt ta poäng och segrar i världens bästa fotbollsliga. Att det sedan sker på ett sätt som inte är särskilt glamoröst och vackert alla gånger är helt sekundärt.
Jag trodde att Luton både behövde och var kapabla att ta fyra poäng i matcherna mot Fulham, Wolves och Everton. Fyra poäng blev det och gott så. Men dessa poäng hade varit så mycket mer värda om man kunnat följa upp med en seger hemma mot tippade bottenkonkurrenten Burnley. Men precis som i fjol, då Luton inte lyckades slå Burnley i The Championship, kammade laget noll och vi fick uppleva en oerhört smärtsam förlust på tisdagskvällen.
För första gången i år stod Luton för en försämrad prestation. I alla fall om man tittar på första halvleken isolerat. Utöver en jättechans för Ogbene (öppet mål!) så var det Burnley som imponerade och gång på gång enkelt spelade sig igenom Lutons centrala mittfällt - för kvällen bestående av Mpanzu och Nakamba. Ledningsmålet för the Clarets hängde i luften och på tilläggstid, när hela Lutonelvan verksade stå och sova så small det. 0-1 av Foster. Psykolgiskt tungt mål.
Och på tal om psykologiskt tungt mål. Vad ska då sägas om 1-2 målet som kom bara sekunder efter det att Luton och Adebayo helt rättvist kvitterat i 85:e minuten efter en riktigt stark andra halvlek. Käftsmäll. Knockout. Ridå.
Maximalt oflyt skulle man kunna hävda. För Lutons andra halvlek mot Burnley var det bästa hittills vi sett av laget denna säsong. Men det går inte att släppa på koncentrationen en enda sekund då varje motståndare i den här serien besitter dödlig teknisk briljans.
Vilket mål av Bruun Larsen ändå! Men också ett bevis på att Reece Burke inte kommer till sin fördel i en mot en-dueller mot snabba yttrar. Det såg vi flera exempel på och den exponeringen måste Rob Edwards hitta en lösning på.
Noll poäng i en match som åtminstone borde lett till ett kryss och en pinne. Så surt. Men så kommer det att vara ibland. Särskilt för nykomlingar och underdogs som Luton. Nya tag redan på lördag då firma Maddison och Son kommer till Kenilworth Road. Jo, jag tackar ja. All press på Spurs och efter helgens VAR-debakel vore det väl inte helt konstigt om fotbollsgudarna väljer att straffa Tottenham retroaktivt. För visst har det gått lite för bra för dem?
Låt oss i alla fall tro och hoppas. Om inte på Gud så kanske på Ogbene, Adebayo eller Morris.
