En parodi - del 2
När Robin van Persie oväntat får maktens ring i sin ägodel blir han tvungen att resa till ondskans land Eastlands där den måste förstöras en gång för alla, så att rättvisa kan förgylla Barclays Premier League igen. Häng med!
Färdkamraterna lämnade således gruvan, trollkarlen och irländaren bakom sig, och fortsatte genom skog och uppför berg, tills de nådde Eastlands portar, som vaktades av hundratals fiender. Där var Dzekoligan i full styrka. Det är som jag befarade, sade Giggsy slutligen. Dzekoligan vaktar porten, och vi kommer inte förbi. Fienden gick runt med bosniska flaggor och sjöng något om att det borde varit tio, en sång till ära av sin största dag i klubbens fyra år långa historia, när man besegrade sin rival på fiendemark. Vad ska vi ta oss till, undrade Robin. Plötsligt uppenbarade sig ett kreatur till höger om dem. Det var groteskt, avskyvärt och stank som ett svin. JAG ÄR BLIND, skrek Giggsy. Ve oss, ve oss. Jag har förlorat min syn. Aldrig mer ska jag få skåda Imogens skönhet, ty min syn är förlorad. Kreaturet var detsamma som Ferguson stött på i Amsterdam, Tevez golfmästaren. Jag…hatar…Manchester…men jag här…hur som helst. Jag…hjälpa er. Ni vill in i Eastlands…jag vet annan väg…in. Scholesy tog sats och kapade kreaturet, bröt dess vänstra ben. Tevez tjöt av smärta. Ingen mer golf…för Carlos. Visa oss vägen, sade Robin. De köpte kryckor åt Tevez och färdkamraterna fortsatte mot Eastlands, men tog en lång omväg runt landet.
Någon timme efteråt stannade Giggsy och Scholesy. Vi måste iväg på annat håll, sade Giggsy. Jag har mycket att göra innan jag fyller sextioett nästa vecka. Scholesy ska följa med mig till en plats hemskare än Eastlands, där vampyrer springer lösa på gatorna och sjöstjärnor hyllas som mäktiga varelser. Jag har en konung att tala med. På återseende, vänner! Så splittrades dem. Robin och Tevez begav sig mot Eastlands, och Giggsy och Scholesy mot en mörkare plats, där inga vackra visor sjöngs eller fåglar kvittrade. Endast död och ondska fanns där.
En stund senare träffade Giggsy och Scholesy på en gammal man ute i skogen. Så har ni äntligen funnit mig, sade mannen. Vem är du, frågade Giggsy. Mannen steg fram ur skuggan och se, det var Ferguson, trollkarlen som alldeles nyligen mött döden i räckmackornas gruva. Ferguson, sade Scholesy efter en stunds tystnad. Fel, svarade trollkarlen. Jag är Sir Alex Ferguson av Govan. Många dagar har jag vandrat i mörkret, men här står jag likväl framför er, visare och klokare än förr och grymmare än självaste Mansour den förfärlige. Jag vet att ni går mot tjuvarnas stad, mot de hemlösas borg, mot vampyrens rike, mot sjöstärnans hemstad. Jag följer med, ty er färd är lång och svår och full av faror. Men först, berätta varför och hur du kommit tillbaka till oss, sade Giggsy. Länge föll jag och min fiende i mörkret. Slutligen landade vi i ett hav av räkmackor. Han förbannade dem, gjorde han, den hårde Keane. Han drunknade men jag räddades av en sällsynt fågel. Den hade en människas huvud men en fågels kropp. Vad är du, frågade jag. Jag är en clattenburgare, svarade den. Kalla mig Mark, ledaren av clattenburgarna. Så bar den mig till säkerhet.
De fortsatte och nådde slutligen Liverpools mörka land. Precis vid gränsen fanns ett troféskåp med 18 riktiga pokaler och två ditmålade. Vid ena stod det ”World War 1” och vid det andra ”World War 2”. Strax nedanför hade någon klottrat ”We’ve won 20!”. De tre färdkamraterna skrattade. De skrattade i minuter, timmar, dagar. De skrattade tills allt annat på jorden kändes irrelevant. Så gick de in i staden med stora leenden och sjöng ”He’s won it 12 times”. Överallt på gatan låg döda kroppar. Staden stank och tjuvar kunde ses smygande från hus till hus. De döda hade blivit bitna. En mäktig vampyr har orsakat detta, sade Sir Alex. Varför är alla kroppar mörkhyade, undrade Giggsy. Ett sammanträffande, svarade trollkarlen. I Uruguay biter man halsen av mörkhyade människor som ett tecken på respekt, men det är knappast orsaken till att alla kroppar är mörkhyade. Som sagt, endast en slump. Plötsligt hördes ett ljud bakom dem. Två män kom springades mot dem. Den ena hade en kaptensbindel på sig och var klädd i blått. Den andra liknade en råtta och var i klädd i rött. En vampyr, med enorma tänder, jagade dem båda. Mannen i blått skulle precis hoppa ombord en buss men halkade i avgörandets stund. Han grät på marken medan vampyren borrade sina tänder i honom. ”Så många äktenskap kvar att förstöra” var hans sista ord. Mannen i rött kunde inte röra sig, så skräckslagen var han. Till slut lade han sig på marken med armarna och benen rakt ut, likt en sjöstärna. Hälsa Spongebob, sade han. Och vampyren dödade de båda, utan nåd. Så försvann han in bland skuggorna. Det där var trevligt, men nu fortsätter vi, sade Sir Alex.
De nådde slutligen en liten borg i utkanten av staden. Här bor kung Kenny, sade Sir Alex. Vi ska hälsa på honom. De trädde in i hallen och såg konungen sitta där. Så har ni äntligen stigit in i min hall, sade konungen. Jag har väntat på er, ty jag är arbetslös nu efter ett horribelt jobb med Liverpool, och har lite att göra. Och Brendan Rodgers är inte mycket till sällskap. Han tjatar om bollinnehav och hur vackert de rullade runt bollen mot Wigan. Vi är inte här för att tala om lag i bottenstriden, herre, sade Sir Alex. Just nu är min vän på väg mot fiendens land för att förstöra maktens ring, den som Mansour söker för att återigen toppa ligan. Jag har inte tid för sådant, svarade konungen. Krig närmar sig mitt land. Mansour är min stora fiende. För många år sedan gav han hela staden magiska ringar. Men dessa ringar är förfärliga. Dess bärare tror alltid på en bättre säsong nästa år. ”Nästa år då jävlar” kan man ständigt höra i Liverpool. Men förbättring kommer aldrig. Vi är lika bedrövliga som vanligt men kan inte acceptera det. Dessa onda ringar plågar oss. Ett hemskt öde. Plötsligt sprang en man in genom dörren och sparkade konungen, som genast dog. Du kallar dig konung, sade mannen. Men jag är konungen. Åtminstone sjunger de det i Salford. Kung Cantona kallar de mig, och den sparken har många av mina fiender fått känna på. Han satte Kennys krona på huvudet. Jag ska försvara den här hemska staden mot Mansours legioner, endast för att kunna bränna ner den själv efteråt.
Eastlands legoknektar hade samlats utanför borgen. Där var Dzekoligan och se, Edin Dzeko själv. Han stretchade vid sidan av slaget och hoppade in i slutskedet, där han dräpte många fiender. Även den nye konungen imponerade med sina sparkar. Dzekoligan flydde i skräck där denne Cantona hotade, och Dzeko själv träffades av en spark och dog. Som av en slump förlorade Manchester City en fjärdedel av sin supporterskara. Inga fler bosniska flaggor syntes till på Eastlands. När det såg ut som att konungen skulle segra, trädde han fram ur skuggan. Mansours hemliga vapen. Fruktansvärd. Ett monster från forna tider. När folket hörde hans namn darrade dem, ty detta namn innebar förödelse, tortyr, död och världens undergång. Det var då Abdul klev in i handlingarna. På egen hand utplånade han konungens trupper. När endast Cantona fanns kvar förberedde Abdul sitt dödshugg. Men då kom fåglar till konungens undsättning. Se, clattenburgarna kommer! Clattenburgarna kommer! Och hela staden skrek i ett, clattenburgarna kommer! Hoppet hade vänt. Abdul flydde i raseri, och slaget var över. Mansours legioner är till stor del förintade, sade Sir Alex. Nu måste ringbäraren nå Eastlands hjärta och förgöra ondskan en gång för alla.
Robin & Tevez hittade den hemliga ingången till Eastlands. Det var ett märkligt land. Överallt kastade folket mynt på varandra, och de sjöng återigen om hur det borde varit tio. De smög sig fram och kunde snart se Etihad Stadium framför sig. På gatan stod två män och argumenterade på italienska. Den ena kände Robin igen, ty hans dartpil hade orsakat honom stor smärta i benet. Du måste ta på dig västen ordentligt, röt den andra mannen. Vi har visat dig hur man gör i flera år! Nu räcker det, jag ska till Milan, sade Balotelli. Förlåt, sade mannen. Jag älskar dig. Lämna mig inte. Men det var för sent. Balotelli försvann och där stod han nu, Bobby, en bruten man, och grät. Han grät länge.
Det var överraskande enkelt att ta sig in i Etihad Stadium. Mansour var inte där. Han…köper…dadlar…i…,mellanöstern, sade Tevez. Endast…bästa…kvalitet…gäller för…Mansour. Nu kunde de se gräsmattan framför sig, och de två målen. Arenan tog 48 000 men där var endast 28 000. Så det stämmer alltså, mumlade Robin för sig själv. Ena målet vaktades av en besynnerlig figur. Han hade endast underkläder på sig och dansade till Lose Control av Missy Elliott. Är detta monstret, undrade Robin. Ja, svarade Tevez. Mycket hemskt odjur. Skynda…kasta in…ringen i…nätet innan…han…ser dig. Men det var försent. Monstret, som av Mansour den förfärlige, kallades Hart, hade sett dem. Han röt likt ett vilddjur. Robin stod precis utanför straffområdet. Han släppte ringen till gräset och sköt med sin vänsterfot. Ringen gick i mål. Den smälte och ondskan var bruten. Hart föll till marken. De 28 000 på läktarna skyndade mot utgångarna. När Robin vände sig om var Tevez försvunnen. Holländaren visste det inte då, men kreaturet satt på ett plan till Argentina med sina tre golfklubbor i resväskan. Dagarna med Manchester City var över. Han skulle spela golf nu. Eller åtminstone försöka, ty ena benet var brutet.
Så kom det sig att maktens ring förstördes, Eastlands utplånades och rättvisa nådde Premier League igen. Och Salford då? Staden blommade och folket sjöng om Robins stordåd. Laget vann sin tjugonde ligatitel. Ljusa tider väntade.
