Slaget i Basel
Att vi skulle ha den här kniven mot strupen hade ingen räknat med. Vi bad om ett avgörande hemma senast men fick det inte. Nu sitter vi med tummarna hårt knutna mot handflatorna och hoppas på att vi går mot en ljus december. Hur motsägelsefullt det än må vara.
Häromdagen diskuterade jag matchen mot Basel med en väldigt kär vän. Eller diskuterade kanske är fel ord, han ställde en fråga som jag inte kunde svara på. Som jag inte kände för att svara på. Som jag verkligen inte ville svara på. Han frågade om jag var nervös, om jag trodde att det kunde bli förlust. Min första instinkt var ju att börja gapskratta, säga nåt i stil med att vi är ju Manchester United, Englands mesta mästare och vi behöver inte oroa oss för någonting. Well, jag satte skrattet i halsen och tänke om. Skruvade på mig och ville inte acceptera sanningen. För visst fan är jag nervös. Det värsta är att det är med all rätt.
Att United skulle jogga hem den här gruppen har vi redan avhandlat. Vi fick drömgruppen vi ville ha och det hela skulle egentligen bara spelas av. Efter det oavgjorda resultatet hemma senast mot Benfica så står vi där med byxorna nere och väntar på att få spänna bältet igen och storma vidare i finrummet. Vill det sig riktigt "illa" förpassas vi till den mindre creddiga varianten och får möta storlag som Metalist, Braga och Groggvirke Salzburg. Det är klart att det alltid är underhållande att se sitt lag spela i Europa, det är inte det. Skillnaden är att man som bortskämd supporter till Manchester United inte förstår att det finns lag som slåss för platser i den turneringen medan vi ser det som ett nödvändigt ont. Blir det så, att vi ska åka till Salzburg t ex, så hoppas jag att rätt spelare får chansen. Jag säger inte att det enbart ska vara kommande generations United, men jag ser inte nyttan i att slita på A-truppens viktigaste spelare i onödan.
Vilka dessa spelare är blir tyvärr mer och mer lätträknat. När vi vände blad för att ha möjlighet att lägga till Hernandez på skadelistan 
insåg jag på riktigt vad vi har att tillgå. Vi har Wayne, vi har Welbeck och så har vi Macheda. Det säger självklart mer om våra
skadeproblem än vår trupp då alltså både Berbatov och Mexikanen ser matchen hemifrån. Mardrömsscenariot är ju att vi ligger
under inför sista 20 minutrarna, måste slänga in till forward och Sir Alex då ser att bara Macheda sitter på bänken. Jag säger inte att han kommer att vända på skallen och tänka om. Däremot hoppas jag för allt smör i Småland att han ser till att det bytet inte blir nödvändig. Macheda är ingan A-lagsspelare i Manchester United 2011-2012, på gränsen till en truppspelare. Utmaningen blir således att se till att stänga den här matchen så fort som det bara är möjligt. Det har ju gått "sådär" hittills i år. Vad gäller Champions League alltså.
För det har varit ett konstigt år i just Champions League. Ligan ser ut som den gör och det kommer den säkerligen att göra under en tid framöver. Men gruppspelet i årets Champions League skulle ju bli det bästa möjliga genom att vinna hemma och minst kryssa borta. Hade vi gjort det, hade det här varit klart. Nu åker vi alltså till Basel för minst spela oavgjort. Det är det värsta jag vet. De förutsättningarna tillåter ju nämligen två vägar. Antingen spelar man det gamla klassiska italienska spelet och plockar hem mycket folk, jagar kontringar och spelar för en poäng. Har man spelare med rätt mentalitet för det så fungerar det hyfsat bra. Har man spelare som Phil Jones, Wayne Rooney och Nani fungerar det inte. Dessa spelare besitter nämligen egenskapen att man kan bli lite vilsen i sin egen hjärna gällande försvarsspel. Phil Jones kan skylla på åldern och orutinen och att det är därför han drar iväg på sina sinnessjuka räder framåt. Nani kan skylla på att han är fostrad i Portugisisk fotbollskunskap och helt enkelt saknar kunskapen om att spela lugnt och säkert. Wayne Rooney bråttas med sitt humör och temprament varje dag, ja t o m nu när jag skriver den här texten. Fine, han sliter som ett djur, men räck upp en hand ni som aldrig sett honom tjura ihop och skita i det? Tänkte väl det.
I min värld ska vi alltså gå framåt, avgöra det här på egen hand och ge Suarez-fingret till alla som sitter hemma och hoppas på att slippa oss i slutspelet. Jag vill se ett Manchester United som ser det här som sin sista match i karriären, kvällen då varje enskild individ går in för att visa upp alla sina bästa sidor på en och samma gång. Jag vill se Rooney frustandes och pustandes över hela planen. Jag vill se Nani göra årets mål i Europa efter att han har gjort tre man på kanten. Jag vill se Phil Jones fortsätta vara just Phil Jones. För oavsett vad ni drar för slutsatser av det jag skrev tidigare, om hans räder offensivt, så älskar jag dem faktiskt. Det är en våt dröm att ha en mittback som vågar ta initiativ framåt och snubbla över hela planen för att sedan sätta en lagkamrat i ett bra läge. Mot Villa visade dock Jones exakt hur monstruöst bra han kan vara som mittfältare. Det defensiva arbetet blir visserligen enkelt med en Carrick i toppform, men likväl stack Jones ut och såg ruskigt bra ut. Om han kan axla Carricks jobb idag fullt ut, med att städa och hålla rent, kan hans kollega på mittfältet ägna sig åt det offensiva spelet fullständigt. Giggs finns redo att spela från start och bidra med rutin som såväl klass. Han är den enda överlevande eller fortfarande speldugliga från den där gyllene generationen vi i i min ålder växt upp med. Och visst finns det något överjävligt charmigt med lagets ålderman spelandes sida vid sida med truppen yngling? Det gör det i min bok.
Chris Smallings helgjutna insatser efter skadan gör honom till en lika självklar högerback som Evra är självklar som vänsterback. Om Smalling hyllas till höger och vänster har vår fransman det något tyngre. Själv är jag inte orolig, vi vet vad han kan och jag är säker på att han plockar fram det när det som mest behövs. Mittfältet blir något mer svårkomponerat med tanke på Carricks avstängning. Risken eller möjligheten, vad man nu vill kalla det, finns ju att vi spelar 4-5-1 och då med Rooney som släpande forward. Själv fick jag någon typ av sinnessjuk tanke som delvis går emot det jag skrivit tidigare. Men Nani låg som en typ av forward i matchen mot Aston Villa och jag tycker det är en spännande idé. Ska man blåsa på framåt ska man göra det rejält och det ska blåsa nåt så fruktansvärt. Så för att vara lite irrationell, in med Young och Valencia på varsin kant, sätt Rooney på topp och låt Nani ligga i en fri roll där han växlar med båda kantspelarna. Det skulle vara ett experiment, men det skulle vara otroligt spännande. Med Fletcher städandes på mitten skulle det mycket väl även kunna funka. Det lämnar också Welbeck som en fräsch inhoppare om helvetet är på ingång mot slutet.
Ska jag på något sätt försöka bena ut exakt hur jag vill att vi ställer upp, insåg att det blev rörigt i min egen hjärna t o m. Men med månadens spelare i mål får vi en målvakt som besitter ett självförtreoende som just nu är uppe och maxar. Det kan gå överstyr, absolut, men det kan det en lördag på stureplan också. Smalings styrka och snabbhet, Vidic och Ferdinand som det perfekta mittbackspar man utför och Evra stormandes längs med vänsterkanten skapar en fantastisk backlinje. Skicka ut Valencia för att slicka linjen på högerkanten, våga satsa på Jones, Giggs, Nani centralt och ge Ashley Young motsvarande Valencias uppgifter fast framför Evra. Och sen låter vi Wayne Rooney avgöra det här med två spelmål, känns som att det var ett tag sen.
Nu blev det här hiskeligt mycket längre än vad jag trodde och har ni orkat läsa hela kanske ni sökte efter någon typ av garanti för att det kommer gå bra imorgon. Det kan jag inte lova, hur mycket jag än skulle vilja. Men att gå in i en avgörande match i Champions League inför en visserligen skötsam men ändå fanatisk hemmapublik kan skrämma vem som helst. Att vi nu får uppleva det när formen är lika oklar som sikten under en mellandagsrea lugnar inga nerver. Självklart skulle jag vilja sitta och hävda att jag kräver seger eller åtminstone avancemang. Samtidigt önskar jag inget mer än att spelet börjar stämma någon gång, att skadorna börjar lätta och att det blir en trygg resa genom december.
För stämmer spelet, ja då vinner United. Mot allt motstånd.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
