Stoke Striked Out
För den neutrale var väl den här matchen ungefär lika uppseendeväckande som sossarnas nya partiledare. En trevlig bordsherre som säkert bjuder på lite underhållning utan att förta sig nämnvärt. Som från minut 1 visste exakt vart den här kvällen var på väg. En alldeles lagom tisdag.
Uniteds laguppställning var väl något åt samma håll. Det var et bästa som fanns att tillgå, en målvakt i Ben Amos som tog sina första haltande steg in i vuxenvärlden och en mittfältsmotor som har spelat fler matcher i Manchester United än vad Paul Pogba upplevt dagar i livet. Ungefär. Vi kan konstatera att Sir Alex ville ha ett lag som kontrollerade matchen direkt och sedan dikterade tempot rakt igenom. Därav tryggheten med Scholes och Carrick på mitten, därav Smalling som högerback istället för Rafael. Därav Park som alltid tar skitjobbet när det behövs. Det fanns en tanke att den här matchen skulle vinna sig själv på något sätt och när Stoke knappt såg ut att ens försöka kändes det så gott som klart. Crouch var helt osynlig, närkampsspelet var nästintill obefintligt och när Stoke väl försökte trycka till, ja då blev det lite för mycket.
Jag tror jag räknade till fem straffsituationer till Uniteds fördel. Så för den som inte såg matchen, läs: alla City-supportrar, så kommer det självklart se ut som att vi fick den hät segern av domaren. Men faktum är att de lägen när han väl valde att blåsa var solklara och hade vi inte fått dem hade det inte varit fel att blåsa vid något av de andra tillfällena. Så enkelkt var det. Man Utd spelade smart, taktiskt och stressade inte alls upp sig trots att Stoke parkerade bussen vid stora delar av matchen. Det var alla män bakom boll och inte förrän Evans var uppe och anföll försökte man bryta och kontra på de stora ytor som uppstod. Men i ärlighetens namn var det aldrig ens nära något annat än tre välförtjänta poäng till hemmalaget och i ärlighetens namn är inte matchen i sig mycket att skriva om.
Därför ska vi flytta fokus till den spelaren det kanske kommer att pratas mest om när matchen väl är slutspelad och debuten äntligen är gjord nämligen Paul Pogba. Jag skrev en text om honom i början av säsongen där jag bland annat nämnde jämförelser som gjorts med Paul Scholes så det var inte annat än att man kunde le åt hur säsongen utvecklats. Pogba såg inte ut att få chansen och Paul Scholes gjorde comeback men nu när Paul den yngre väl fick chansen fick han spela bredvid legenden. Mästaren och tronarvingen på en och samma plan under en och samma match. Det har ju skrivits en del om att han skulle försvinna och kanske är det därför han nu väl får chansen. Samtidigt kan man nog inte hitta en bättre match att få debutera i. Ett motstånd som är klart överkomligt i en match som redan är klar. Det är precis det som behövs.
Ni var ju en del som stod på barickaderna inför Liverpool i lördags, en match som jag inte skrivit om just för att jag inte fann orden att skriva. Men ni stod där och gapade om att spelare som Pogba skulle få starta. Jag vill inte vara den som är den men killen hade blivit uppäten även om han visade idag att han kanske inte hade gjort bort sig. Det såg lugnt ut, han hanterade bollen med en stor självsäkerhet och rev av ett skönt garv vid något läge. Man kanske inte kan säga mycket om en fotbollsspelare efter 20 minuter i en redan död match hemma mot Stoke, jag menar t o m Bellion gjorde säkert 20 bra minuter någon gång, men man vill ju gärna tro. Det är en vacker tanke att han får slussas in i situationer som inte kräver så mycket av honom under resten av säsongen, samtidigt som han får råd och tips från innermittfältets okrönte konung tillika United-legendaren Scholes. En bättre läromästare är svår att hitta. Men i matcher som mot Liverpool eller för all del Chelsea redan nästa helg ska inte inte spela. Oavsett vad någon agent går ut och påstår genom media. Det är han inte redo för.
Paul Scholes däremot kan visa sig vara skillnaden mellan guld och silver. Både ikväll och mot Liverpool var han fullständigt fenomenal. Går in och dikterar såväl tempo som anfallsspel och det är inte många attacker som inte startar med en Scholes-pass. Hans crossbollar ut mot framförallt Valencia är precis lika perfekta som dem han slog till Beckham när det begav sig. Att han skulle spela en del var det inget tal om, annars hade han aldrig fått göra comeback. Att han skulle spela så här mycket kanske man inte hade förväntat sig däremot. Vinner vi ligan är det tack vare Paul Scholes, gör vi det inte är det trots hans spel.
Apropå innermittfältare i United men i kategorin spelare som inte lyckades kvalar Gibson in och han betalade tillbaka på bästa möjliga sätt ikväll. Nu är det alltså bara målskillnaden som får City och tro att Manchester är blått och någonting i mig säger att det här är tidpunkten det vänder. Efter att Mancini lyckats skylla det här på Rooney så klart. Han har väl twittrat nåt eller så.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
