Månadskrönika: DECEMBER
En ny månad har kommit och gått, och precis på slutet har vi äntligen fått se Manchester United spela igen. En välbehövlig – kanske – paus, och en nystart. Efter en stilla natt kommer dagen och med den är den engelska fotbollen tillbaka. Vi tar oss från en naken lunch, via Wayne Rooney vidare till Erik ten Hag och själ och hjärta.
För att ha en så fin fot som Christian Eriksen har är det lite märkligt att Manchester United ofta känns så ofarliga på fasta situationer. Detta är visserligen inget nytt fenomen, förra säsongen tog det 140 försök innan Harry Maguire till slut kunde nicka in en hörna i bortamatchen mot Leeds.
Så när Eriksen lade upp bollen och gjorde sig redo i den 19:e minuten mot Nottingham i Uniteds något sena Boxing Day-tillställning kan jag inte påstå att jag var särskilt förväntansfull. När det inte fungerat att pricka medspelarpannor avledde Raphael Varane bortaförsvaret och Eriksen kunde hitta Marcus Rashford med en tape-to-tape av Leon Draisaitl-klass och all julmat och allt julgodis lade sig till rätta i magen.
Maten och godiset var visserligen redan på plats efter några hektiska dagar av firande och återträffar – men det är först när United går in i Boxing Day-spel det går att slappna av och få en paus, fram tills matchen börjar åtminstone. Sedan är det stress och nervositet, och glädje. När Rashford prickade in ledningsmålet började ett lugn infinna sig, och när sedan Anthony Martial satte tvåan var det bara att njuta av avrundningen av julen och se fram emot en fortsättning och en nystart.
Den nakna lunchen
I år mer än tidigare symboliserar Boxing Day-fotbollen en nystart – ingen kan ju ha missat spektaklet i Qatar (grattis Lisandro Martinez, jag hoppas du festat rejält men nu behöver vi dig igen), och visst tycker även jag att det var en fantastisk final. Men landslagsfotboll kan inte mäta sig med Manchester United, inte ens ett VM och inte ens om Sverige varit där.
Det kan vara underhållande för stunden men abstinensen kommer fort.
Den kan mättas på olika sätt, men bara genom att se Manchester United spela mättas den på riktigt. Så när LiveScore plingade till den 26:e december 2013 klockan 13.49 var det inte nog att jag tålmodigt satt på en jullunch i ett hus en bit utanför Karlskrona och inte kunde se matchen, Hull hade dessutom tagit ledningen genom James Chester.
Tio minuter senare stod det 2-0 till tigrarna från Yorkshire och lunchen blev mer och mer naken. Givetvis var det inte fotboll William Burroughs skrev om i sitt mästerverk Den nakna lunchen, men abstinensdimman och det där sökandet och väntandet till nästa match är kanske inte helt olikt – om än betydligt mer harmlöst och mindre skadligt.
Jag vet inte med er, men för mig är det alltid mycket värre att inte kunna se United spela när det går dåligt än när det går bra. Om det är ett slags personlighetsdrag som drar mig mot det negativa eller en enorm övertro på min egen betydelse för resultatet – kanske att de kan vända matchen om jag bara tittar – vet jag inte.
Mest betydelsefull var nog ändå Wayne Rooney som såg till att United både vände och vann. En perfekt slagen frispark som Chris Smalling borrade in med pannan och sedan ett i raden av alla drömmål den gamle boxaren bjöd på i United-tröjan.
James Chester gav tillbaka för både ledningsmålet och ungdomsåren i United när han styrde in ett inlägg i egen bur – och utan att ha sett en minut av matchen hade depåerna fyllts på och jag kunde rikta fokus mot släkt och vänner, samtidigt som jag fick omvärdera min egen betydelse för resultatet.
Vandra längs minnenas allé
I skisstadiet till denna text grävde jag tillbaka i tiden i hopp om att hitta ett samband och en vinkel kring Uniteds resultat på Boxing Day och ligaplaceringen vid säsongens slut. Där fanns inget. Från vintern år 2000 fram till det att Sir Alex tackade för sig blev det idel segrar, med ett undantag – Middlesbrough borta 2002, och den säsongen vann United ligan ändå.
Den enda egentliga slutsats jag kunnat hitta är att när United dominerade i England under första dryga årtiondet på 2000-talet gick man också som tåget under Boxing Day, och när United efter det svajat och flängt åt alla möjliga håll har det blandats och getts resultatmässigt. Ingen raketforskning direkt.
Sir Alex sista Boxing Day vid rodret är en av de mer minnesvärda tillställningarna strax efter jul. Ett regnigt och blött Old Trafford den 26:e december 2012. Laget hade en aldrig sinande never say die-attityd och det fanns både själ och hjärta. Trots att Newcastle tog ledningen tre gånger om tog sig United hela tiden tillbaka, gav inte upp och lät inte motståndarna vädra morgonluft. När klockan tickade upp mot 90 minuter smekte Michael Carrick in ett så väl avvägt inlägg att Javier Hernandez inte kunde missa – och jag minns firandet i de leriga matchställen som om de vore igår.
Mycket har hänt under de tio år som gått sedan dess, och trots att United kunde vända och vinna mot Hull ett år senare har mycket av den magi och känsla som fanns lyst med sin frånvaro. Som att en del av själen och hjärtat från då inte fått plats.
Han berättade att han sett den vite Pelé
David de Gea vaktade målet i det ruggiga vädret för tio år sedan, och han vaktade målet i det ruggiga vädret mot Nottingham för några dagar sedan. Även om Manchester United nu är inne på en ny resa som styrs av Erik ten Hag tror jag det är viktigt att ha med sig fanbärare – se och minnas vad det är som gjort denna klubb till det den är.
Samtidigt måste man blicka framåt. Att hitta rätt balans – likt Philippe Petit på vandringen mellan de två World Trade Center-tornen – har vi fått se vara mycket svårare än man kunnat tro.
Därför värmde det under tisdagskvällen när Old Trafford under andra halvlek mot Nottingham sjöng om Wayne Rooney. En spelare som för mig symboliserar själen och hjärtat, som trots obestridlig talang gjorde uppoffringar för lagets bästa. Som blandade en stenhård volley med en brutal tackling, en finstämd chipp med att kasta sig framför ett motståndarskott, som smekte fram en passning och samtidigt sprang så lungorna värkte.
I saw my mate the other day
He said to me he saw the white Pelé
So I asked, who is he
He goes by the name of Wayne Rooney
När Ander Herrera medverkade i Uniteds podcast och pratade om hur det var att lämna klubben kunde han inte hålla tillbaka tårarna. Det är den där känslan jag söker, det är de där känslorna jag vill se – det är de där känslorna spelare som Wayne Rooney och Ander Herrera exemplifierat. De brinner, de brinner så som vi som tittar på och ägnar så mycket tid åt klubben gör.
När jag nu ser Erik ten Hags Manchester United och de spelare som går ut på gräsmattan börjar jag se samma saker, och Boxing Day är som ett avstamp på en resa som bara börjat. En glimt av det som varit men samtidigt något nytt.
Och jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka.
Vad har du för tankar om månaden som gått? Dela gärna med dig och lämna en kommentar här under!
