Matchreferat: Bristol Rovers – Charlton (2-1), Oxford Utd (1-2) & Port Vale (3-3)

Matchreferat: Bristol Rovers – Charlton (2-1), Oxford Utd (1-2) & Port Vale (3-3)

Försenade matchreferat. Kommer att följas upp senare med matcherna mot Peterborough, Burton och kvällens match mot Northampton som också saknas.

Juldagarnas bistra resultat följdes upp med ytterligare två av samma sort, när The Addicks tre gånger om lyckades släppa in sena avgörande mål som betydde att man blev poänglösa – vilket även fick sätta punkt för en otroligt svag nyårsledighet och inledande dagar av 2024.

Matchen mot Bristol Rovers  – 29/12 2023
Det var den sista fredagen för 2023 och den sista omgången likväl. Ett 2023 som också gjorde bokslut som ett rätt deppigt år – men det har vi inte tid att sammanfatta mer än så. Trots en mycket svag insats mot Leyton Orient på annandagen så fortsatte Michael Appleton hålla startelvan intakt, mycket beroende av en skadesargad spelartrupp. En ändring syntes och det var att Scott Fraser utgick på grund av skadekänning och att Karoy Anderson kom in, för första gången på lång tid.
 
Det här var en match som undertecknad själv gjort en resa för att besöka. Säregna Memorial Stadium, med fyra asymmetriska läktare, har länge varit en bortaarena som önskats besöka, och nu blev det verklighet när man ställde upp sig på den taklösa terrassen för bortafansen. Charltons inledning av matchen kom att glädja undertecknad och de tillresta. Blackett-Taylor hotade tidigt från vänsterkanten, Alfie May lyfte ett avslut i ribban i tidigt skede och Lloyd Jones följde upp det med att nicka utanför från nära avstånd. Ett mål här hade kunnat förändra mycket för ett formsvagt och självförtroendelöst Charlton, men icke.
 
Istället utvecklade det sig till en halvlek med mycket ställningskrig, där det var fördel Bristol Rovers som hade mycket bollinnehav på Charltons planhalva men utan att skapa något riktigt farligt. Charlton fick i samma mening slita hårt i försvaret – vilket man gjorde bra – men då blev också offensiven lidande. Det är nämligen svårt att kräva från Alfie May att han i ena sekunden ska mäkta med att blockera ett inläggsförsök nere vid egen kortlinje för att sedan var längst upp i planen och göra alla mål.
 
Det oavgjorda resultatet (0-0) stod sig in i halvtidsvilan och mer än 20 minuter in i den andra halvleken. Charlton spelade upp sig betänkligt i den här akten, i synnerhet Chem Campbell från sin mittfältsposition. Men Bristol Rovers hade i det här mötet en bredd i spelartruppen som inte Charlton kan mäta sig med. John Marquis blev utbytt i hemmalaget och in kom rutinerade Chris Martin. Ett inlägg från vänster och Harvey Vale skickades in, skarvades vidare av Aaron Collins och Martin kunde möta upp med att göra 1-0 (68).
 
Det fanns tid för Charlton att fortfarande nå ett resultat och man skulle i alla fall göra tillräckligt för att kvittera till 1-1 (85) när fem minuter återstod av ordinarie speltid. Tyreece Campbell kom in mot May – som hade spelat trots skadekänning – och TC lyckades återerövra boll högt upp i planen. Från höger spelade han in mot en annan inbytt spelare, Slobodan Tedic, som för första gången skulle göra någon i Charlton riktigt glad genom att stöta in kvitteringen. Något som bara dagar senare skulle visa sig vara det sista Tedic också gjorde i Charltontröjan. Men, vi har lärt oss klart och tydligt den här säsongen och matchen lever till den allra sista hundradelen – och så var det också den här gången. På tilläggstid vann Rovers en frispark på offensiv planhalva, vilken man satte igång snabbt efter att Collins gett sig iväg på en löpning i djupled. Hur Charltons försvar kunde stå och sova vid det här tillfället i matchen kan ingen svara på, men Collins löpte sig loss och spelade in i sidled till Martin som dundrade in sitt andra mål för kvällen till 2-1 (90+4). Memorial Stadium exploderade, och det innebar seger för Rovers och en ny förlust för Charlton.   
 
Omgångens poäng
3p – Lloyd Jones: Det är inte många som kommer undan med betyget ”mer än godkänt” under 2023s sista matcher – men mittback Jones är faktiskt en. Var bra matchen igenom, tog duellerna och bromsade många anfall. Fick täcka upp mycket för en underpresterande Edun till vänster om sig och blev ofta överbelastad med spelare när lagkamrater gick bort sig.
 
2p – Chem Campbell: Tog kampen i den första halvleken men syntes egentligen inte till mycket mer än så. Växte däremot märkbart in i matchen i den andra och klev fram som en av lagets främsta spelare, som ställde frågetecken och utmanade Roversförsvaret vid varje tillfälle som gavs. En kreativ sida som Campbell inte alltid plockar fram men som stärker hans aktie i startelvan för varje lyckad aktion som görs.
 
1p – Michael Hector: Hade en jobbig match att tillsammans med Jones handskas med en fartfylld Bristoloffensiv. Hector agerade många gånger lugnt och gjorde det bra tillsammans med sin mittbackskollega, varav dessa inte kan lastas för baklängesmålen utan det var på ytterbacksplatserna som det läckte denna fredagskväll.
 
Charlton: Maynard-Brewer; T Watson, Hector, Jones, Edun; Dobson (c), Anderson, C Campbell (L Watson 77); Kanu (Tedic 62), Blackett-Taylor, May (T Campbell 77)
Ej använda avbytare: Walker, Asiimwe, Thomas, Casey
 
The Gas: Cox; Wilson (Hoole 72), Taylor, Crama; Thomas, Ward (Grant 90+6), Evans, Finley (c), Vale; Marquis (Martin 56), Collins
Ej använda avbytare: Ward, Woods, Brown, McCormick
 
Domare: Neil Hair
 
Matchen mot Oxford Utd – 1/1 2024
Nytt år, nya möjligheter? För en del kanske – men inte för Charltons del skulle det visa sig, för där var det samma visa igen. Ja, om det vore så lätt som att bara byta kalenderår för att man skulle få saker att stämma, men så enkelt är det givetvis. Förhoppningen att året skulle inledas bra fanns såklart där, men efter att lagens startelvor presenterats förstod man att även denna match skulle bli tuff och nog inte sluta särskilt bra.
 
För andra matchen i rad befann sig undertecknad själv på plats – denna gång då på hemmaplan och The Valley. Hoppet levde som sagt från morgonens frukost, via tågresan från Paddington-Abbey Wood-Charlton, för att sedan försvinna när Michael Appleton slängde ut ett än mer brandskattat The Addicks. Scott Fraser visserligen tillbaka på bänken, men ny skada på Alfie May och det skickade in Tyreece Campbell i startelvan. Nu skulle ändå Charlton komma ut bra och göra den starkaste första halvleken på någon vecka. Något driv i att visa publiken sin duglighet fanns trots allt där.
 
Mittbacksduon agerade stabilt, George Dobson var tillbaka i sitt rätta jag, Chem Campbell tog vid där han slutade sist och Corey Blackett-Taylor gjorde sin grej från kanten. Ett ledningsmål kom redan i matchens 5:e minut när Chem bröt boll på mittplan, Dobson tog vid och la ut till CBT som kunde attackera. Han gick på utsidan om sin ytterback, avlossade från vänsterfoten, tvingade fram före detta akademispelaren James Beadle till en räddning och på returen hann nämnde Campbell ta emot och lägga in 1-0 (5). En bra start som sagt, och det fanns bud på mer när CBT, Chem och TC hade lägen samtliga tre. På framförallt Blackett-Taylors gjorde Beadle en snabb reflexräddning.
 
Men när inte tvåan kommer då har inte Charlton vare sig förmågan eller psyket att stå emot ett Oxford Utd – även det ett skadedrabbat sådant. Charlton har inte lyckats hålla tätt i försvaret mer än tre gånger den här säsongen, så när succéspelaren Ruben Rodrigues hittades i en yta centralt med en öppnande passning och därifrån kunde lägga ut till Fin Stevens så var det öppna spjäll. Stevens hittade in med ett perfekt inspel mot förstastolpen dit Mark Harris löpte och hann före Hector, vilket betydde 1-1 (22)

Matchbilden förändrades inte radikalt under den andra halvleken utan det fortsatte att vara en jämn tillställning mellan - för dagen - två jämna lag. Men allt medan tiden gick var det tydligt att Charlton sjönk betydligt djupare i sina positioner och faktiskt såg ut att tröttna i jämförelse med sina motståndare. Här spelar säkert också ett reducerat självförtroende in och rädslan för att åter släppa in ett sent mål och förlora. Med det här i bakhuvudet hade det varit vitalt för Charlton att få in ytterligare ett mål för att på något sätt kanske kunna garantera sig en poäng. Men för det fanns inte skärpan i de avgörande lägena - inte den här gången heller alltså - och det får Tyreece Campbell klä skott för denna gång. 

Appleton gjorde sina förändringar mot slutet av matchen för att ersätta tröttkörda ben på planen, men detta fick inte någon vidare effekt på själva laget. Man sprang för sig själva, låg inte tätt ihop som ett lag och bjöd på allt mer ytor för varje minut som gick. Det - för denna matchen - sena avgörande målet blev smärtsamt tydligt. Oxford etablerade ännu en gång bollinnehav på offensiv planhalva och när mittbacken Oisin Smyth fick bollen kunde han ostört kliv långt fram i planen, för att sedan dra på ett hejdundrande distansskott som Maynard-Brewer inte mäktade med. 1-2 (85) till Oxford, och det fanns inte en tillstymmelse till luft eller krafttag för att ge sig själva möjligheten att få med sig ett oavgjort resultat innan domaren blåste av matchen. Ny förlust, och formkurvan blir bara djupare och djupare.
 
Omgångens poäng
3p – Tennai Watson: Var det någon som ryckte upp sig efter förlusten i Bristol så var det högerback Watson. Flög fram på sin kant i offensiv väg, och stängde ned totalt defensivt (det var till vänster det läckte, igen…). Deltog även lyckosamt i presspelet när hans ytter framför honom tröttnade märkbart och därav var Watson en av dem som syntes mest.
 
2p – George Dobson: Dobbo har inte haft det helt enkelt – tillsammans med många andra – under den senaste månaden, även om man alltid vet om vad han får. Men mot Oxford var han sig lik. Han sprang, tacklade, vann boll och fördelade den exemplariskt. Det är så här vi vill se vår kapten, varje gång.
 
1p – Lloyd Jones: Ny bra match från Jones. Tog duellerna, vann dem och spelade resolut matchen igenom – när många andra viker ned sig.
 
 
Charlton: Maynard-Brewer; T.Watson (Thomas 82), Hector, Jones, Edun; Dobson (c), Anderson, C.Campbell (Rylah 90); T.Campbell, Kanu (Casey 88), Blackett-Taylor (Fraser 82)
Ej använda avbytare: Walker, Asiimwe, L.Watson
 
Oxford: Beadle; Stevens, Moore (c), Brown, Bennett; McGuane (Gorrin 90+1), McEachran (Bodin 60), Brannagan; Smyth, Rodrigues, Harris
Ej använda avbytare: Eastwood, Henry, Mills, Woltman, O’Donkor
 
Domare: 13,955 (1,070 från Oxford)
Publik: Alex Chilowicz
 
Matchen mot Port Vale - 6/1 
En fortsatt skadedrabbad och tunn Charltontrupp gjorde årets första bortresa till Burslem, Vale Park och Port Vale. Ett lag som pappret ser enklare ut än i de två förgående omgångarna, men samtidigt handlar det om en geografisk plats där The Addicks haft märkbart svårt att vinna - något man inte gjort på ett par årtionden. En historisk statistik som inte direkt gagnade förhoppningarna för ett redan formsvagt Charlton. 

Startelvan förhöll sig i stora delar intakt. Alfie May saknades fortsatt, och denna gång även Chem Campbell som ersattes av Louie Watson från start - för första gången på länge. Går man händelserna i förväg skulle det rent resultatmässigt inte gå hela vägen heller för Charlton, men denna gång blev det en minnesvärd upplevelse för fotbollstittarna - och då inte minst de neutrala. 

Charlton skulle ta ledningen tre gånger om i den här matchen, för att till slut ändå inte stå som segrare. Det var relativt lugnt vad det gällde målchanser i det inledande skedet av matchen, men från att det hade gått en halvtimme och framåt började det rulla. 0-1 (27) noterades Corey Blacktt-Taylor efter att återigen ha varit lagets mest framstående spelare. Charlton bet fast bollen högt upp i planen efter en fast situation och Louie Watson hittad CBT med instick, som ur vänstervinkel placerade in ledningsmålet mellan benen på Conor Ripley. Andrummet varade till precis innan halvtidsvilan då Karoy Anderson tanklöst skulle blockera ett inlägg inifrån eget straffområdet och höll armen högt och ivägen för det försöket. Straffen var solklar, och den förvaltades till 1-1 (45) av före detta Wimbledonspelaren Ethan Chislett

Den andra halvleken skulle utspela likt många tidigare den här säsongen. Ur flera avseenden upplevdes Charlton mer utspridda och faktiskt lite trötta under delar av spelet. Port Vale etablerade visst tryck mot Charlton målbur och då tvingades Ashley Maynard-Brewer till ett par högkvalificerade reflexräddningar. Två spelare som inte hade haft någon vidare match rent individuellt var Tyreece Campbell och Daniel Kanu, men båda skulle tysta ett par röster genom att spela sina roller i den här halvleken. När Port Vale började slarva och spela ett oförståeligt kortpassningsspel i eget straffområde kunde Charlton straff dem genom att Kanu tryckte in 1-2 (59) från nära håll. Glädjen blev dock än mer kortvarig den här gången efter Uche Ikpeazu kvitterade bara ett par minuter senare till 2-2 (63). Kraftfulle Ikpeazu gjort stort avtryck i motståndarnas anfall och flyttade på både Hector och Jones som att de var pojkar i jämförelse med honom själv. 

I matchens sista akt väntade sedan ytterligare två mål, ett från respektive lag. Tyreece Campbell styrde in 2-3 (83), något som man där och då tolkade som avgörande segermål och vägen mot tre efterlängtade poäng. Samtidigt har vi blivit så vana nu vid att Charlton inte lyckas hålla tätt bakåt innan slutvisslan och även denna gång skulle ett sent baklängesmål konsumeras för att ådra sig ännu ett poäng. En längre sekvens från Port Vale på Charltons planhalva avslutades med ett distansskott från Gavin Massey till 3-3 (90+2). Återigen blytungt och Charlton vinstlösa svit förlängdes. 

Omgångens poäng
3p – Corey Blackett-Taylor: Bäst i laget, igen. Man vill inte ens tänka på vad Charltons offensiv hade gjort om man inte haft CBT där den här säsongen? Nytt mål i den här matchen (hans 8:e för säsongen) och i stunder när Charlton blir låga som lag, har svårt att få fast i bollen och har problem – då är det bara att skicka ut bollen till vänster och hoppas att CBT ska ordna fram ett anfall på egen hand, vilket han många gånger också gör.
 
2p – Ashley Maynard-Brewer: Trots att Charlton gjorde tre mål så släppte man också in tre, vilket sällan är ett gott betyg. Och även fast att Charlton kanske – sett till matchbilden – var närmst segern så är det lätt att glömma bort att AMB gör några riktigt högkvalificerade reflexräddningar i den här matchen som nekade Port Vale ytterligare mål. Det var faktiskt bland de värre räddningarna man sett under den här säsongen hittills.
 
1p – Louie Watson: Tillbaka i startelvan efter några veckors tydlig petning från Michael Appleton, varpå Watson kom in och åter tog för sig direkt. Appleton har pratat om att svag formkurva har legat till grund bakom hans beslut, men det är inte något som särskilt många andra har uppmärksammat utan det har väl mer handlat om att hela laget har varit formsvagt. Nu var i alla fall Watson åter på spelhumör och drev på laget från sin lite mer framåtlutade mittfältsposition. Är bra på att bryta linjer!

Charlton: Maynard-Brewer; T Watson, Hector, Jones, Edun (Thomas 70); Dobson (c), L Watson, Anderson; T Campbell, Blackett-Taylor (Asiimwe 90), Kanu
Ej använda avbytare: Walker, Ness, Fraser, Rylah, Casey
 
Port Vale: Ripley; Debrah (Iacovitti 39), Lowe, Smith (c); Massey, Sang (Walters 85), Devine, Grant; Chislett, Wilson (Dipepa 76), Ikpeazu
Ej använda avbytare:  Leutwiler, Balmer, Loft, Shorrock
 
Domare: Martin Coy
Publik: 5,993 (393 från Charlton)
 

 

Oliver Fredrikssonoliver.f.98@hotmail.com@oliverfredriks2024-01-23 16:04:00
Author

Fler artiklar om Charlton