Matchreferat: Charlton – Cambridge Utd 2-2 & uppdatering

Ett skadedrabbat och ungt The Addicks såg länge ut att klara ta tre bekväma poäng mot Cambridge, men trean förvandlades snabbt till en etta och vad som blev ett oavgjort resultat upplevs som en förlust.

Ja, det var ett tag sedan sist. Det har spelats matcher men av olika anledningar har inte den dedikerade tiden funnits till för att få ut det i text här på sidan. Således är det på sin plats med en kortare uppdatering om vad som hänt i Charltonlägret – såväl på som utanför plan – under november och början av december.

I ligaspelet bockade man av matcher lördagen den 25/11 och tisdagen den 28/11. Vid det förstnämnda datumet gjorde laget den längsta bortaresan för säsongen när man begav sig mot Carlisle, Cumbria, och stadens lag Carlisle United. En nykomling som väntat krigar på i tabellens bottenskikt, men inte gjorde det matchen lättare. Charlton fick – trots att man var spelförande i större delar av matchen – slita hårt och kunde inte bevara den 0-1 ledning som Corey Blackett-Taylor givit laget i den 54:e minuten. Carlisle kvitterade till 1-1 åtta minuter senare och givetvis skulle det vara den före detta Sam Lavelle som skulle få äran att genomföra och njuta av det ögonblicket. Resultatet stod sig och Charlton åkte lång väg hem med en poäng.  

Tre dagar senare välkomnades ett nytt lag från en av nedflyttningsplatserna till match, denna gång Daniel Clarkes Cheltenham Town. Ett Cheltenham som inledde säsongen bedrövligt men som i och med tränarbytet fått ny luft i lungorna och spelat upp sig betänkligt. En stor anledning till den tröga starten har berott på avsaknaden av en målskytt, och skälet till det är att han numera spelar i Charlton – det vill säga Alfie May. Nu såg det länge ut den här tisdagskvällen att det skulle bli ett nytt poängtapp och onödigt resultat för Charltons del. Cheltenham tog snopet ledningen genom Will Goodwin i den 10:e minuten, medan Alfie May kvitterade till 1-1 på straff sju minuter senare. Det här stod sig sedan fram till att det återstod fyra minuter av ordinarie matchtid, då Charlton tilldelades en ny straff och Alfie May klev fram för sitt andra mål i matchen mot sin tidigare arbetsgivare. May firade vid sitt andra mål men det var betydligt mer eftertänksamt än om man jämför med hur Lavelle agerade tre dagar tidigare – vilket i och för sig var förståeligt det med.

Helgen efter – lördagen den 2/12 – tog Charlton sig till Priestfield Stadium i Gillingham. En ställe man inte hoppades få besöka på några år i och med Gillinghams degradering från League One för två säsonger sedan. Det har tidigare varit en årlig bortamatch annars och den är inte av det sexigaste slaget. Men nu skulle man dit och det hanterade man inte särskilt väl. Det var FA-cupen som gällde och Charlton visade att omspelsmötet med amatörgänget Cray Valley hade varit helt förgäves. Charlton stod för en anmärkningsvärt svag insats och fick på nytt se före detta Charltonspelare fira triumfer och briljera. Denna gång Jonny Williams, George Lapslie och framför allt tyvärr Macauley Bonne, som gjorde ett mål och hyschade Charltonsupportrarna. Där var säsongens otroligt svaga deltagande i FA-cupen över. Det hade varit mer hedersamt att låta Cray Valley ta sig längre i tävlingen.

Till sist är det även slutspelat i EFL Trophy för den här säsongen. Charlton nästlade sig vidare genom en andraplats i gruppspelet med Crawley Town, Sutton Utd och Aston Villas U21. I första utslagsrundan för den södra avdelningen väntade sedan ligakonkurrenten Reading på bortaplan. En match som Charlton till stora delar kontrollerade och borde gått segrande ur med större siffror. Man ställde upp en stark startelva på planen och både Scott Fraser och Michael Hector spelade nästan sin bästa fotboll för året. Men allt eftersom startelvan började byta spelare på planen så blev man påminda om hur sköra 0-1 ledningar är igen – en ledning som för övrigt Alfie May givit laget strax innan halvtid. Charlie Savage kvitterade till 1-1 i 81:a minuten och på grund av det oavgjorda resultatet gick man direkt till straffsparkar, där Reading höll sig kyligare och gick segrande ur den här vinna-eller-försvinna omgången.

Inför match
Nu så, nu är vi i fas igen. Charlton klev alltså in i den ny omgång med något osäker form. Detta beroende av en ojämn formkurva, pendlande resultat och en spelartrupp som tagit stryk och tunnats ut. Inför att att ett nytt bottengäng välkomnades till The Valley – denna gång Cambridge United – saknades hela sju spelare av betydande karaktär. Det gällde sedan tidigare Harry Isted, Panutche Camara, Chuks Aneke och Terry Taylor, men nu även Conor McGrandles, Miles Leaburn (som blir borta en längre period) och senast i ledet Lloyd Jones.

De ovannämnda bekymren har medfört att klubben tvingats agera utanför och innan januarifönstret öppnar. Både Deji Elerewe (Bromley) och Daniel Kanu (Southend Utd) tvingades återkallas från sina värdefulla utlåningar i National League för att fylla ut truppen och bidra på SE7 igen. Startelvan påverkades i sin tur också i tydlig bemärkelse. Terell Thomas klev in i mittförsvaret istället för Jones, och kompletterade då en försvarslinje med Michael Hector, Tennai Watson och Tayo Edun, som sedan hade Ashley Maynard-Brewer bakom sig.

På mittfältet tog  George Dobson och Scott Fraser väntat plats, medan det nu öppnats en möjlighet för Wolveslånet Chem Campbell att visa upp sig igen. Offensivt utgick Alfie May från centralt, Corey Blackett-Taylor från vänster, och akademispelaren Henry Rylah fick efter sin start i cupmatchen mot Reading fortsätta till höger. Bänken var ungdomligt betonad med Elerewe, Kanu, Nathan Asiimwe och nyuppflyttade forwarden Luke Mbick.

Hos motståndarna Cambridge är läget lite som man förväntade sig inför säsongen – eller åtminstone så som undertecknad förväntade sig. Man är på den nedre halvan och tabellens bottenregion men ändå ovanför strecket med några poängs marginal. Kanske stämmer inte den lägesbilden lika bra in på Cambridge egna förväntningar, för inför den här omgången hade man nämligen gjort sig av med den långvarige och hyllade managern Mark Bonner – för att istället hämta in rutinerade Neil Harris, en manager vi stött på många gånger förut. Det gäller även ett gäng spelare som Harris nu förfogar över. Startspelarna Michael Morrison, Jordan Cousins och Sullay Kaikai är samtliga före detta Charltonspelare, som lämnat lite varierande avtryck, om man säger så.

Matchen
För Charltons del blev det en ganska trög start på matchen. Det märktes att det varit lite upp och ner i prestationerna den senaste tiden, och inledningen här skulle inte höra till en av dem bättre. Det var segt tempo, många tekniska misstag och Charlton fick nog vara glada att man inte mötte ett motstånd som inte heller svarade upp särskilt bra mot det. Det var nämligen dålig kvalité åt andra hållet med. Faktum är att det inte hände särskilt mycket mer i den första halvleken än att Maynard-Brewer gjorde en hyfsad räddning på en nick från Gassan Ahadme och att Alfie May curlade ett skott utanför.

För någon form av förändring inför den andra halvleken så gjordes ett byte. En yngling gick ut mot en annan när Rylah lämnade plats för återkallade Kanu. Bytet fick omedelbart effekt och Kanu visade att han vuxit till sig rent självförtroendemässigt under sina månader ute i Southend. Han löpte briljant bakom backlinjen på en långboll och höll i bollen för att invänta sina lagkamrater. Inspelet som sedan väntade blockerades men styrdes perfekt ut till Alfie May som smällde in 1-0 (52), hans 15:e mål i ligaspelet.

Charlton var bra mycket bättre nu och satte sig i förarsätet både resultat- och spelmässigt. Ledningen skulle också dubblas tio minuter senare. Denna gång var det i vanlig ordning Blackett-Taylor som stormade fram på sin vänsterkant och utmanade. Efter nästan oräkneligt antal överstegsfinter, som fick en att minnas tillbaka till brassen Mancini i AS Roma, drog han sig ner mot kortlinjen och lyfte in ett inlägg mot boxen. Där mötte Chem Campbell upp i full fart och nickade in ett efterlängtat mål till 2-0 (61), ett mål som Campbell väntat på länge efter en lång tid som petad.

Med en halvtimme kvar var det långt ifrån över i matchen. Men Charlton fortsatte att vara bra och tiden fortsatte att gå. Mot slutet vågade Appleton göra ett par ändringar och slängde in ynglingarna Mbick och senare Elerewe. Det man inte hade räknat med däremot var att Cambridge skulle skaka liv i matchen igen. I 87:e minuten nådde Gassan Ahadme högst på en serv från en hörna och nickade in reduceringen till 2-1. Det nu ganska ungdomliga Charlton försökte spela av tiden som var, men när Cambridge utmanade centralt under tilläggstiden stack Edun fram ett ben och fällde Jack Lankester. Visserligen skulle det visa sig att förseelsen skedde utanför straffområdet, men domare Kirk bestämde sig för straff och fram klev Ahadme för att slå in sitt andra mål och 2-2 (90+6) med en av matchens absoluta sista bollträffar. Snöpligt.
 

Efter match
Hm ja, det här referatets innehåll förändrades snabbt på bara några minuter. Det är såklart tungt att Charlton slarvar bort ytterligare några viktig poäng mot ett motstånd som man kan tycka att man ska behärska. En 2-0 ledning ska aldrig förvandlas till 2-2 på hemmaplan. Sedan ska man ha med sig att ett skadedrabbat och ungdomligt Charlton gör vad man kan för att plocka de poäng man kan. Mot slutet var det i stora drag ett orutinerat och ett inte särskilt samspelt gäng som skulle bevaka poäng mot ett tungt och rutinerat Cambridge under nytt ledarskap. Således finns det ändå någon form av förståelse för att den här typen av tapp är möjliga. Charlton fortsätter i alla fall att hålla sig på tabellens övre halva, med ett par matcher färre spelade. 
 

Michael Appleton reacts to today's draw against Cambridge ??#cafc pic.twitter.com/Hh6Cjs7J1H

— Charlton Athletic FC (@CAFCofficial) December 9, 2023

0 kommentarer

Oliver Fredrikssonoliver.f.98@hotmail.com@oliverfredriks2023-12-13 21:13:00