svenskafans-logo
EnglandEngelsk fotboll
2023-08-19 16:00

Charlton - Port Vale
2 - 3

Matchreferat: Charlton – Port Vale 2-3
Det är ännu en gång svårt att vara optimist i Charltonsammanhang.

Matchreferat: Charlton – Port Vale 2-3

Ny match, ny lördag och ny besvikelse. Ja, det är uppenbarligen mycket – trots alla förändringar -  som är sig likt i Charlton Athletic. I omgång fyra kom fjärde raka tävlingsmatchförlusten och den andra raka sådana på hemmaplan. Orsakerna kan sammanfattas till; ineffektivitet och uruselt försvarsspel.

Inför match
Dean Holden menade att revanschlusten i spelartruppen skulle vara påtaglig efter tisdagens snopna tilläggstidsförlust mot Bristol Rovers på hemmaplan (1-2). En match där Charlton i hög grad var laget som dikterade villkoren, förde matchen och såg ut att vara laget som ville vinna mest – men som likväl hittade ett sätt att förlora på.

Trots tre raka tävlingsmatchförluster och oviss status vart Charlton egentligen står truppmässigt, så valde Holden inte att göra allt för många förändringar i vare sig startelva eller formation. Lucas Ness och Jack Payne var de spelare som ”offrades” sedan sist, in kom Michael Hector och Daniel Kanu. Panutche Camará hade skadekänning och var därmed inte tillgänglig, vilket inte Chuks Aneke, Miles Leaburn, Tyreece Campbell och Scott Fraser heller var sedan tidigare. Deji Elerewe var tillbaka efter en lång avstängning men involverades inte i matchtruppen ändå, till skillnad från Diallang Jaiyesimi som gjorde säsongsdebut i det sammanhanget. Terry Taylor gjorde för övrigt sin första ligastart i Charltontröjan.
 


Som motståndare stod ett oberäkneligt Port Vale. Ett Port Vale som förra säsongen höll sig kvar som nykomlingar genom en 18:e plats och som under sommaren har förstärkt sin spelartrupp efter bästa förmåga. Stabila spelare som Conor Ripley (Morecambe), Conor Grant (Plymouth) och Ethan Chislett (AFC Wimbledon) har kommit in, medan gamle Unitedspelare James Wilson nyligen förlängde sitt avtal. En förstärkt spelartrupp men inte så pass att de utomstående förväntningarna ser dem som något annat än ett lag för den nedre halvan.

Att motståndarna benämndes som oberäkneliga hänger ihop med att de under förra säsongen var riktigt bra under hösten och sedan oerhört tama under våren. Det har spätts på att inledningen från den här säsongen som inneburit en förnedrande 7-0 förlust mot Barnsley i premiären, en stark seger mot Reading (1-0) och ett helt acceptabelt kryss mot Blackpool (0-0). Likt Charlton svårbedömda, men helt klart ett motstånd som Charlton bör – eller ska – behärska på sin hemmaplan, oavsett form.  

Matchen
Är det någonstans som det kan skrivas i någorlunda positiv anda så är här, angående den första halvleken. Charlton kom ut bra – revanschlystna – från The Valleys tunnel och presterade, vad som kan sägas var, enligt förväntan under de första 25 speltidsminuterna. Under denna tid tog man bland annat en välförtjänt ledning när Daniel Kanu ordnade fram en straffspark.
Jones spelade fram Kanu i djupled, som slet sig loss och höll ifrån sin försvarare, för att sedan fall till marken när han rundade en utrusande Ripley. Domare Sunny Singh Gill – som senare skulle visa sig prestera ojämnt och opålitligt matchen igenom – valde att döma straff vid händelsen, men den såg rejält tveksam ut från tv-håll – vilket även Ripleys dramatiska reaktion antydde att den var. Fram steppade i alla fall Alfie May, han sköt stenhårt mitt i mål, och det var 1-0 (10) till Charlton. Skönt att May, som missade två straffar under försäsongen, sparade målet till nu.

Charlton fortsatte att behålla tryck framåt och var nära 2-0. Corey Blackett-Taylor upplevde framgångar i sitt en-mot-en spel på vänsterkanten och hade både inlägg, inspel och skott som tyvärr inte fick någon ordentlig slutprodukt. Han rann även igenom för ett friläge men CBT hanns ikapp och avvärjdes. Charlton ropade på frispark och frilägesutvisning men denna gång fick man inget gehör från domaren. Ett rätt beslut sett från tv:n men eventuellt ett felbeslut efter reprisbilderna. Från minut 25 jämnades spelet sedan ut något, men halvleken var annars Charlton hela vägen till avblåsning med. Dobson var bra, Anderson likaså, Asiimwe lyckosam i offensiven som högerback och Kanu slet på bredvid May.

Tar vi oss då in i den andra halvleken så blir det bara smärtsammare och smärtsammare. Det syntes tidigt att något inte stod rätt till och att Charlton skulle få svårt att upprätthålla det man etablerat i den första halvleken. Det var verkligen en lugnet-före-stormen känsla – som samtidigt gav Port Vale värdefull luft. 1-1 (55) föll tidigt in i halvleken. Wimbledonnyförvärvet Ethan Chislett lyfte in en frispark mot straffområdet och James Wilson – med det nysignerade kontraktet – fick en perfekt nickskarv som ställde Maynard-Brewer i Charltonmålet. Detta följdes sedan upp med, bara minuten senare, av att ett för tillfället nedtryckt Vale skickade upp en långboll på chans. Michael Hector – som ska sägas varit bra fram till denna sekvens – missbedömde den långa passningens studs och såg inte ut att vara en försvarar med över 100 Championship matcher innanför västen. Den missbedömda situationen gav Chislett ett friläge och det förvaltade han till 1-2 (56).

Underläget var ett faktum – men inte var det logiskt. Charlton hade varit bättre och Port Vale inte särskilt bra överhuvudtaget. Man försökte mest ligga rätt i positionerna, satsa på omställningar och störa Charlton genom hårt närkampsspel. I ivern att skapa nytt tryck mot Port Vales målvakt lyckades Charlton kvittera. Blackett-Taylor löpte igenom och lyfte in ett svepande inlägg, som Kanu mötte upp med en nick och från ganska långt avstånd gick bollen i en båge över Ripley och in i mål till 2-2 (71).

Att en anstormning och trycket framåt skulle intensifieras vid lika läge och 20 minuter kvar var sedan givet. Charlton hade vänt matchen mentalt och hade vinden i ryggen för avslutningen. Det fanns dock inte särskilt mycket tyngd att kasta in från bänken – vilket inhoppet av en matchotränad DJ får symbolisera. Nu var det som att man någonstans visste att det inte skulle sluta lyckligt den här gången heller. Efter ganska många minuter med spel på offensiv planhalva och flera distansskott, så rensade Vale undan bollen från en Charltonhörna. Denna gång satte en chansartad långboll unge Asiimwe i problem, som inte hanterade situationen bättre än att bollen skänktes bort till Vale och Josh Thomas. Han sprang sig sedan fri, sköt rakt på en utrusande Maynard-Brewer, fick med sig returen och spelade in till en medlöpande Funso Ojo, som kunde göra 2-3 (88) i det lediga målet. Nytt försvarsmisstag, nytt mål, och sedan var det slut och återigen en förlust för Charlton.
 
Efter match
Ja, kära läsare. Fyra ligamatcher och man är redan så less på det här. Absolut och visst, säsongen är ung, det behöver få sin tid, spelartruppen är inte spikad (hoppas jag!?), bla bla bla – men hur mycket ska man behöva ta i det här supporterskapet egentligen? Här bygger man upp förhoppningar, förväntningar och inbillad entusiasm och så får man se ett tunt Charlton vika ner sig två gånger om under samma augustivecka, dessutom på hemmaplan och i helgens fall mot Port f*cking Vale.

Samtidigt så vet man inte vart man ska börja. För, nej, insatsen är inte genomusel – ännu en gång. Men som i ett självskadebettende hittar man ändå en anledning till att göra sig illa och Charlton lyckas för tillfället förlora matcher som ingen närstående egentligen ska kunna förklara. Denna gång var det dock lite tydligare än i tisdags. Chanserna man skapar åt sig själva tas det inte i långa vägar tillvara på och det såväl individuella som kollektiva försvarsspelet är just nu rent ut sagt: skit. Fortsätter det så här kan Charlton göra fyra mål i en match men man kommer ändå på något sätt lyckas släppa in fem. Eller, så enkelt är det givetvis inte men det är känslan som omger ens negativa jag just nu. Ni fattar.

Sedan blir man glad ur vissa aspekter. Att se tre unga akademispelare ha gjort sig en del av startelvan kan inte bli mycket mer Charlton än vad det här. Men just nu är det i mångt och mycket dessa som presterar bäst och faktiskt driver laget – och det är väldigt fel, för det är inte dem som ska göra det. Annars gjorde den här matchen bara en besviken, ledsen och trött rakt igenom.
 
Omgångens poäng
3p – Karoy Anderson: Det lyste flera gånger under matchen igenom vilken råtalang Charlton har i Karoy. Tar för sig som få andra på en tuff position och har på många sätt snabbt anpassat sig till seniorfotbollen. Ettrig, stark i närkamperna och bra i kombinationsspelet med de spelare han känner bäst genom akademin. Där finns fortfarande mycket att jobba på individuellt – t.ex. beslutsfattandet – men det är redan tydligt att han kommer att växa enormt av den här säsongen och vara en helt annan spelare om bara några månader.

2p – Daniel Kanu: Mål för andra matchen i rad, denna gång som välförtjänt startspelare. Har sett lite förvånande bra ut och spelar i nuläget för att stanna i spelartruppen och slippa en potentiell utlåning. Gjorde ett ganska svårt nickmål och är den som fixar straffsparken. 1+1 i poäng är starkt och kanske är det Kanus genombrott som står näst på tur?

1p – Corey Blackett-Taylor: Hotar hela matchen igenom och tar sig an vem han än får emot sig på sin kant. Denna gång blev det en assist, men det borde blivit mer. Trots det Charltons mest respektingivande offensiva hot.

Charlton: Maynard-Brewer; Asiimwe (Payne 90+2), Jones, Hector, Edun (Thomas 80); Dobson (c), Anderson, Taylor (Jaiyesimi 72); Kanu, May, Blackett-Taylor
Ej använda avbytare: Isted, Ness, McGrandles, Kirk

Vale: Ripley, Jones, Sang (Clark 68), Smith ©, Garrity, Chislett (Massey 61), Ojo, Grant (Plant 78), Iacovitti, Arblaster (Lowe 78), Wilson (Thomas 68). 
Ej använda avbytare: Leutwiler, Cass

Domare: Sunny Singh Gill
Publik: 11,912 (554 från Port Vale)

UP THE ADDICKS!!!
 
 

Oliver Fredrikssonoliver.f.98@hotmail.com@oliverfredriks2023-08-20 22:36:00
Author

Fler artiklar om Charlton