Inför Sheffield Utd-Millwall
Senast Sheffield Utd förlorade på hemmaplan mötte man – Millwall! Fast å andra sidan så vann faktiskt Millwall också senast man spelade på både Stamford Bridge och Highbury så riktigt hur mycket det betyder på lördag vet jag inte.
När Millwall på lördag gästar Bramall Lane handlar det om suveräna serieledarna mot seriens jumbolag. Medan Sheffield United genomfört en klok och långsiktig satsning och nu står med ena benet i Premier League får gästerna istället symbolisera att misslyckas, interna problem och en handbok i hur man på ett par säsonger gör sig av med kanske landets mest talangfulla lag. Idag känns serieseger, play-off och FA-cupfinal väldigt avlägset.
Trots att man som Millwall-supporter borde vara luttrad är det lätt att bli grå och bister kalla novemberdagar som denna. Resultaten går emot oss och nyckelspelare blir avstängda eller skadade. Bra lag har tur. Millwall har det inte. När Millwall och the Blades möttes på The Den för ganska exakt en månad sedan blev det förlust med fyra baklängesmål. Trots det sägs det att Colin Lee’s mannar gjorde en ganska bra match. Sheffield Utd har inte förlorat på hemmaplan den här säsongen – det enda Millwall kan ”skryta” med är att man inte har vunnit på hemmaplan än. I den sista matchen innan landslagsuppehållet förlorade de en gång i tiden rytande lejonen med 1-3 mot nästjumbon Crewe på hemmaplan. Det går liksom inte att tala bort. Istället blir man grå och bitter.
Inför lördagens match har managern talat om att spela disciplinerat och taktiskt riktigt. Och det kan behövas. Millwall har hittills dragit på sig 34 varningar och 7 utvisningar. Och då ska vi inte tala om alla mål som är resultatet av individuella misstag eller brist på kommunikation mellan våra egna spelare.
För de utomstående är det viktigt att ni förstår att varken jag eller den stora majoriteten av Millwall-supportrar är arga eller besvikna på laget i sig. I själva verket gör både manager Colin Lee och vår tunna spelartrupp sitt allra bästa. Mer än vad flera ens hade vågat hoppas på efter ”Millwall’s summer of madness”. Även om nervositeten och frustrationen ibland kostar oss dyrt. Förklaringen till Millwalls bottenplacering och de dalande publiksiffrorna är en helt annan. Det som gör mig grå och bitter är det faktum att den sittande styrelsen på bara ett par säsonger lyckats splittra och sälja ut vad som var ett förbannat bra fotbollslag och på fullt allvar trott att man kan ersätta dem med ett gäng överbetalda föredettingar. För att inte tala om styrelsens hetsjakt på lojala och passionerade supportrar. Och mitt i det här har man ändå mage att klandra fansen. Att skylla på supportrarna för att klubben inte ens lyckas fylla halva arenan, eller att folk inte vill betala dyra pengar för ett fånigt plastkort är inget annat än ett hån. Innanför de tunga ekdörrarna finns det uppenbarligen ingen som är man nog att stå med rak rygg och ta ansvar.
Den som säger att Millwall har problem på planen ska vara medveten om att dessa ändå känns rätt små i proportion till vad som faktiskt händer utanför planen med vår älskade klubb. Gör dock inte misstaget att sparka på den som ligger. Ilskan och bitterheten är det vi som står för. Eller som man säger i sydöstra London; ”If you pull the Lions tail – expect to be bitten!”
Ska man försöka hitta ljusglimtar så ska man komma ihåg att senast Sheffield Utd förlorade på hemmaplan mötte man just – Millwall! Datumet var den 30 april. Fast å andra sidan så vann faktiskt Millwall också senast man spelade på både Stamford Bridge och Highbury så riktigt hur mycket det betyder på lördag vet jag inte. Däremot är det positivt att både försvararen Ade Williams och anfallaren Bruce Dyer, båda på lån från Coventry respektive Stoke, med en nypa tur kan delta efter skada. Däremot är missar den avstängda trion Andy Marshall, Jody Morris och Ben May matchen liksom alltjämnt skadade Carlos Fangueiro och Jamie Vincent matchen. I Sheffield-lägret finns det frågetecken för lagets kreativa mittfältare Paul Ifill som såldes från Millwall i somras.
Spelaren att hålla ögonen på måste bli Barry Hayles som spelade på Bramall Lane en kortare sejour innan flyttlaset gick till London. Ska man tro diverse rykten är det ett rejält understatement att säga att "Bazza" och Sheffield Utd's excentriska manager Neil Warnock inte kom så värst bra överens. Läge för revansch?
David mot Goliat. Någon som minns hur det gick?
