En lektion i konststycket att bli deporterade från Norwich

"Utanför krogen upplyser överkonstapeln Bill oss om att han här med utfärdar en section 60 vilket innebär att vi inte längre är välkomna i staden och nu kommer att sättas på första tåg tillbaka dit vi kommer ifrån.
Vår självutsedda ledare i polisiära frågor, Matte, frågar om det verkligen går tåg till Sverige från Norwich varpå Bill, eller var det Bull?, blir allt rödare i ansiktet."

I regel är bortamatcher roligare än hemmamatcher. Allt som oftast bättre stämning, nya spännande platser att besöka och lättare att känna nya människor. Och denna säsong fanns det ytterligare ett skäl att satsa på en bortamatch; inte en seger på hemmaplan hittills. För mig skulle Carrow Road komma att bli den 35:e fotbollsarenan jag besökt i England, även om inte alla är med Millwall förstås.

Genom åren har man den hårda vägen fått lära sig att en fotbollsresa i allmänhet, och då med Millwall i synnerhet, aldrig blir som man tänkt sig. Varken Millwall eller företaget som trafikerade sträckan London-Norwich visade sig vara alltför pigga på att hjälpa oss med biljetter. Millwall tyckte vi trots giltigt over-seas medlemskap skulle lösa ut biljetterna på plats på The Den två dagar innan match. Och thetrainline. co.uk var en historia för sig.

Trots att jag registrerat mig som boende i Sverige, fått erbjudande om att få biljetterna skickade hem mot avgift, vilket jag accepterat, och att dom dragit pengar från kontot för tre biljetter plus leverans dök det förstås inte upp några biljetter. Ett telefonsamtal med företagets kundservice lät ungefär så här:
- Ni har dragit pengar för biljetterna men jag har fortfarande inte fått dom.
- Vi skickar inte biljetter utomlands.
- Men ni har erbjudit mig det och tagit betalt för den servicen ju!
- Vi skickar inte biljetter utomlands.
- Okej skit samma, var i London kan jag hämta ut biljetterna då?
- Det kan du inte, dom är skickade.
- Va? Men du sa ju att ni inte skickade biljetter utomlands?
- Dom är i skickade i systemet.
- Men rent fysiskt är dom ju inte det så ni måste väl kunna skriva ut nya som jag kan hämta ut?
- Vill du göra en reklamation?
Det slutade med att jag fick reklamera biljetterna till en kostnad av £10 per biljett och boka nya biljetter vilka nu var dyrare eftersom de köptes närmare avresedatumet.
Men jag är inte bitter…

En fredag i mitten av oktober defilerade jag, Mats Berner och Johan Fröderberg till slut omkring i ett soligt London. På förmiddagen hämtade vi ut tåg-biljetterna på Kings Cross och chippen köpte en ny Hackett-jacka innan vi träffade Barrie Stradling som ordnat matchbiljetter åt oss. Att träffa en Millwall-supporter iklädd kostym vid Green Park i centrala London kändes onekligen lite annorlunda men Barrie var lika ödmjuk som vanligt och innan skiljdes åt bestämde vi oss för att träffas i Norwich nästföljande dag. Vi tre försvann ned i tuben och innan vi visste hur det egentligen gått till hade vi inlett en pubrunda som skulle komma att ta oss från London Bridge hela vägen till Ilderton Road i South Bermondsey. Märkligt.

Medan tåget rullar ut ur Londons östra förorter längs nedslitna council estates, övergivna järnvägsspår, lagerlokaler, oändligt med klotter och en och annan oljecistern i horisonten vid Themsen kommer plastkassen med öl fram, och det behagliga ljudet då Mats öppnar den första burken får mig att vakna till. Klockan är inte ens halv tio och ändå smakar burken med Carling gudomligt. Den sega morgonen och resan till Liverpool Street Station börjar suddas ut ur mitt medvetande. Landskapet utanför fönstret har nu övergått i vidsträckta jordbruksfält inbäddat i ett tätt dis. På vår väg in i det mytomspunna och historiska East Anglia passerar vi förbi små stationer med namn som Colchester, Manningtree och Dis.

Norwich, eller ”Naaritch” som dom tycks uttala det, ligger trots sin relativa närhet till London isolerat ute på öns östspets. Tills den moderna snabbjärnvägen sattes i bruk ansågs det enklare för Norwichborna att ta båten till Amsterdam än att ta sig till rikets huvudstad. Det utsatta läget gör att staden har en rik och intressant historia med mycket centraleuropeiska influenser. En gång i tiden Romarikets norra huvudstad, sedermera strategisk knutpunkt för såväl vikingar, normander, flamländare och valloner under ett spann på tusen år gör Norfolk till julafton för en historiker. Många folkslag, så som det religiösa franska sällskapet Huguenots, hittade i Norwich en tillflyktsort undan förtrycket på det europeiska fastlandet. Med flamländarna som länge idkat handeln med spanjorer kom på 1500-talet en av stadens viktigaste symboler, kanariefågeln, som idag exempelvis används som både klubbmärke och smeknamn för stadens fotbollslag.

Väl framme i Norwich träffade vi Matte, som kommit med ett tidigare tåg, på stationen och trots det sedvanliga polisuppbådet och lördagsresenärer hade vi inga problem att hitta honom; rakad skalle, Stone Island-jumper och en burk Fosters i handen visade sig vara ett bra signalement.

Då klockan fortfarande inte slagit elva beslutade vi oss för att ta en promenad i det behagliga sensommarvädret. Även om min gamla magister troligtvis aldrig kommer att förlåta mig för vi inte gick in i den vackra katedralen från 1100-talet eller ens det än mäktigare slottet uppe på kullen såg vi säkerligen mer av staden än vad majoriteten Millwall-fans gjort på ett 20-tal besök. Stadens rika historia är nämligen inte huvudanledningen till att en dag i Norwich är populär bland engelska fotbollssupportrar. Nej, det är det ännu rikligare utbudet av utmärkta pubar inklämda bland viktorianska byggnader och medeltida korsvirkeshus som lockar. 

Vi lyckades gå vilse på väg tillbaka mot stationen och floden Wensum som rinner genom staden men nådde till slut vid vårt mål, puben Compleat Angler, där vi äntligen träffade på den numera legendariska Millwall-tjejen som går under smeknamnet Camel. Undan för undan fylldes stället på med fler supportrar, ölen flödade och historierna likaså. Mats tillägnas namnet Sven, svenska porrfilmer debatteras och vi fick bekräftat att Camel utan problem super ned Matte – tillsammans med en handfull historier som för säkerhets skull inte återges här. An awayday with Millwall helt enkelt!

Eftersom Barrie Stradling och hans vänner var försenade tröttnade vi på att vänta och gick efter några öl över floden och upp till puben Coach & Horses där Camels resesällskap satt, vilket lite oväntat inkluderade en gammal bekantskap i form av Stephen Eighteen som skriver för lokaltidningen Southwark News. Även denna pub där hemma- och bortafans mixades fick gott betyg av panelen trots att man på uteserveringen där vi bänkat oss serverades i plastglas. Och alla hinder är till för att övervinnas sägs det ju, vilket i det här fallet innebar att gå in och beställa öl och ta med den ut. På Coach & Horses tillverkar man för övrigt ett eget öl, men om jag provade det eller inte låter jag vara osagt då jag helt enkelt inte minns. Norwich-fansen var mycket trevliga, bjöd på öl och hade av förståeliga anledningar svårt att förstå hur vänliga människor som vi kunde resa från Sverige till England för att följa Millwall på plats. Även om man vissa dagar brukar fråga sig själv det samma, kändes det bara glasklart att vara Millwall en dag som denna när vi satt i solen med en pint i handen och ljög ikapp i goda vänners lag. Efter ett försök att charma de lokala ”kanariefåglarna” försökte vi istället ta reda på om Norwich-fansen kommit över att vi vikingar skövlade och brände ned deras stad för lite mer än 1000 år sedan. Och om killen bredvid mig i baren redan tappat hakan ett steg så ramlade den definitivt ned ett steg till då Johan samtidigt kom fram till bardisken och beställde 12 pints av bartendern som om det hade varit den mest naturliga sak att göra om man är en liten svensk på 172 cm.

Rivaliteten mellan Norwich och Ipswich är äkta och lika påtaglig som den är i samband med fotboll är den det socialt i East Anglia. Norwich är huvudstad i regionen Norfolk, Ipswich i intilliggande Suffolk och båda städerna är ungefär lika stora och med lika många invånare. Det faktum att Norwich har en katedral gör den till en city, medan Ipswich får nöja sig med det inte fullt lika fina i att vara en simpel town.

På fotbollsplanen är det dock utan tvekan Ipswich som är den framgångsrikare av klubbarna med såväl segrar i dåvarande Division 1, FA-cupen och UEFA-cupen på sin meritlista. Dessutom har ”the Tractor Boys” fostrat två av fotbollens mest framgångsrika managers i Bobby Robson och Sir Alf Ramsey.

På Carrow Road, ett par utspar-kar från stationen och de flesta av pubarna, var stämningen god bland de ett par tusen tillresta Millwall-fansen. Dagens populäraste ramsa var utan tvekan:
I can’t read, I can’t write
I can drive a tractor
I’m a Norwich City fan
I’m a f***ing wanker 

Dessutom fick Delia Smith, före detta TV-kock och numera styrelseledamot i Norwich, höra ett par inte helt rumsrena ramsor. Trots det var den samlade Millwall-publiken vid gott humör om än kanske inte helt nykter.

Själv sprang jag på legendariska Grandad, vars riktiga namn ingen tycks veta, under läktaren som trots rapporter om allvarlig sjukdom tagit sig till Norwich och var vid gott humör. Alla som varit på The Den har sett den gamla farbrorn på Cold Blow Lane som minst ett par gånger per match drar igång ramsor, och framförallt då ”Let’em Come”, som han påstås ha myntat. 

Millwall spelade fin om än extremt fysisk fotboll i den första halvleken. När inlånade Ade Williams efter 23 minuter nickade in ledningsmålet efter ett inlägg från Jermaine Wright var man i mitt tycke förtjänta av en tvåmålsledning då anfallarna Barry Hayles och Carl Asaba redan bränt fina lägen. Å andra sidan nickade hemmalagets Darren Huckerby, en gång i tiden populärt lån i Millwall, utanför med tomt mål precis innan halvtidsvilan. På läktaren dominerade Millwall rejält även om ett större internbråk på den nedre läktarsektionen gjorde att många supportrar tappade fokus på matchen. Enligt skvallret i halvtid var det en fortsättning på den gamla fejden mellan Millwall-fans från Peckham och New Cross. 

Under matchen införde jag en ny effektiv taktik för att få bukt med irriterande matchvärdar som inte alls tycker att man ska stå upp, och då allra minst i trappan, under fotbollsmatcher. I det här fallet var irritationsobjektet i fråga av kvinnligt kön varpå jag gång på gång när hon kom ignorerade vad hon sa och istället frågade om hon ville ha en kram. Tack vare de kärlekskranka svenskarna kunde vi snart stå ostört var vi önskade på vår läktarsektion. 

Hemmalaget rykte upp sig avsevärt i andra men trots det var kvitteringen minst sagt kontroversiell. Andy Marshall i mål, som en gång i tiden lämnade Norwich för rivalerna Ipswich vilket han under matchen häcklades för, stängdes på väg att plocka ned en hörna varpå bollen hamnade hos Dean Ashton som lätt kunde slå in bollen i mål. 

När Norwich-pressen så sakta ebbat ut hade unga Alan Dunne en gyllene chans att ge Millwall ledningen men skottet gick stenhårt i stolpen – och ut. Istället gick solen i moln 18 minuter från slutet när hemmalaget tilldömdes en billig straff för att Jamie Vincent gett Huckerby det arga ögat. I tumultet som uppstod blev Hayles utvisad för att ha pratat sig till en andra varning i matchen. Upptagen med Hayles missade domaren hur först Wright och sedan Ben May, båda uppväxta i sydöstra London, mer eller mindre slog ned den fuskande Huckerby. Det kunde, och borde nog, ha resulterat i fler kort men den fuskande Huckerby som sannolikt kände att han inte hade alldeles rent mjöl i påsen valde sån tur var att hålla en låg profil. Den efterföljande straffen räddade Marshall och fick lite ovant vara matchhjälte då Millwall spelade 1-1 i sin sjunde raka match utan förlust.

Efter matchen gick vi först tillbaks till The Coach & Horses för ett par snabba öl, mestadels för att Camel och de andra hade parkerat sin bil intill, men när de började sin färd mot London gick vi mot tågstationen för att hitta någonstans att äta innan vårt tåg skulle gå någon timme senare. En konstapel rekommenderade Burger King på andra sidan bron, men vi trånade efter något mer kulinariskt och gick in på den intilliggande gågatan och valde ut en åtminstone utifrån sett trevlig krog. Sen tog det stopp. 

Ungefär halvvägs inne i lokalen, samtidigt som vi konstaterar att det inte var något för oss, inser vi att vi är omringade av ett 10-tal poliser varav den självutnämnde ledaren skriker i mitt ansikte:
- Out or you get nicked!
Inte läge för diskussion där inte.
Utanför krogen upplyser överkonstapeln Bill oss om att han ”här med utfärdar en section 60” vilket innebär att vi inte längre är välkomna i staden och nu kommer att sättas på första tåg tillbaka dit vi kommer ifrån. Vår självutsedda ledare i polisiära frågor, Matte, frågar om det verkligen går tåg till Sverige från Norwich varpå Bill, eller var det Bull?, blir allt rödare i ansiktet. 
Medan vi fyra blir marscherade till tågstationen argumenterar Matte med konstapeln som med all uppenbarhet tar sig själv på väldigt stort allvar och Matte är väl i gränslandet mellan att få åka tåg till London eller spendera kvällen i arresten när ämnet glider in på mänskliga rättigheter och missbrukande av resurser. Konstapelns svar var vid det läget ganska fåordiga och rätt så hotfulla. Då nästa tåg inte ska gå förrän om 15 minuter, vilket dessutom inte är det tåg vi har biljetter till, och vi är hungriga försöker vi nå en överenskommelse med statsmakten. Det slutar med att vi får gå till de snabbmatställena i avgångshallen som ligger på ena sidan om två av pelarna som får utgöra gränsen. Snacka om bisarrt!

Tågresan tillbaka till London var lugn – och torr – och några av oss tog en tupplur medan andra satt och pratade med Millwall-fansen bredvid. I vagnen fanns också en originell och inte så lite överförfriskad kille som såg det som sin livsuppgift att terrorisera alla som inte höll på Millwall; vilket så väl konduktören, en förvirrad Norwich-supporter och ett medelålders asiatiskt par fick uppleva innan de bytt vagn.

Väl i London var det tänkt att vi skulle träffa Camel och de andra nere på Bramcote Arms, vilket var lättare sagt än gjort då flera t-banelinjer stod stilla. Efter ett par byten och en promenad från Jubilee Line och Bermondsey kom vi i alla fall dit bara för att inse att dom svikit oss och dragit hem. Istället tog vi fyra några öl på The Barnaby där vi hamnade mitt i en möhippa. Mats, förlåt jag menar Sven, råkade hamna på toaletten samtidigt som en sliskig manlig strippa bytte om till sjömansuniform. Medan ljudnivån gick i höjden på grund av de hysteriska damerna höll vi oss på flanken på tryggt avstånd intill biljardborden. Feta och gallskrikande damer i 50-årsåldern som klänger över bardisken med en vattenpistol i högsta hugg med siktet inställt på en slemmig halvspanjor är något jag nöjer mig med att ha upplevt en gång om ni förstår mig. 

Märkta av sviterna av en lång dags drickande fick vi snart nog och vandrade bort mot Old Kent Road. Matte tog bussen längre österut – jag, Sven och Johan samma busslinje fast norrut. Ett minne för livet och ännu en rolig bortaresa var till ända.

Tack grabbar!

Fotnot: Artikeln har tidigare publicerats i den svenska supporterklubbens fanzine "Millwall Enough Said".

0 kommentarer