Inför Everton-Millwall
På onsdag kväll springer Millwall ut på Goodison Park då omspelet i FA-cupens tredje omgång ska avgöras och hoppas på att historien ska upprepa sig. Detta är tredje gången Millwall möter Everton i FA-cupen och man har chansen att slå ut Liverpool-klubben för tredje gången.
Everton, eller St Domingo FC som är det ursprungliga namnet, är en fascinerande klubb på många vis. Ursprungligen från en höjd i staden Liverpool som kallas Everton – namnets ursprung är anglosaxiska för grisfarm – är detta Englands kanske mest framgångsrika fotbollsklubb, ett faktum som märkligt nog även många britter är ovetandes om. Sedan bildandet 1878 har Everton spelat oslagbara 103 av 107 säsonger i den högsta divisionen, vilket givetvis är rekord, likaså har ingen annan klubb tagit lika många poäng, gjort lika många mål eller producerat lika många skyttekungar som Everton. Den så kallade maratonligan leder man före rivalen Liverpool.
Inte många vet heller att klassiska Anfield ursprungligen är Evertons arena. Först efter åtta år, 1892 efter ett kontraktsbråk, flyttade man snett över Stanley Park till Goodison Park som då var den första renodlade fotbollsarenan i England. Då hyresgästen lämnat Anfield bildade man helt sonika ett nytt fotbollslag – idag känt som Liverpool FC. Ett nästan identiskt scenario finns att hämta i London där gamla Stamford Bridge ursprungligen byggdes för Fulham, som dock tyckte att den nya arenan var för stor och byggde en egen. Ägarna till ”the Bridge” grundade då den klubb som skulle komma att bli de regerande engelska mästarna Chelsea.
Goodison Park är en arena som Millwall trivts bra på genom åren – åtminstone i cuperna. Vid tre tillfällen har lagen spelat mot varandra i utslagsform och alla tre gånger har Millwall gått segrande ur striden – varav två på bortaplan. Senast var i ligacupen för tio år sedan då Millwall följde upp 0-0 på The Den med en 4-2-seger efter förlängning i Liverpool. Osannolik matchhjälte blev den då unga Scott Taylor, nu i Plymouth, som förutom sina två avgörande mål mot Everton aldrig noterades i målprotokollet för Millwall igen.
FA-cupfinalen mot Manchester United (0-3) för två säsonger är Millwalls utan tvekan största framgång i en utslagsturnering någonsin. Att vägen dit gick utan att behöva möta ett enda Premier League-lag är inget som stör oss. Förra säsongen blev det respass direkt efter förlust borta på Molineux. Everton har vunnit FA-cupen inte mindre än fem gånger, senast 1995 då man besegrade Manchester United med 1-0 på Wembley. Och så var det ju rekorden och Everton; på vägen fram till final släppte Everton, med Anders Limpar i laget, endast in ett enda mål.
För en och en halv vecka sedan spelade Millwall och Everton 1-1 i London. Unge Marvin Williams gav hemmalaget ledning i den 39:e minuten av sin första match från start. Den vindsnabbe 18-åringen har gjort två mål på två matcher och fyra inhopp för Millwall, och tillsammans med den unga generationen spelare så som Barry Cogan, Tony Craig, Ben May och Paul Robinson kommer man att få ta mycket ansvar för att rädda laget kvar. När Millwall i helgen föll borta mot Preston NE – första förlusten på sex matcher – hade man tack vare skador och avstängningar blott två seniorspelare på planen. Ett lyft är dock att de rutinerade mittfältarna Jody Morris och Alan Dunne är tillbaka, liksom den tidigare avstängda backen Robinson.
Tidiga uppgifter gör gällande att Everton, som vunnit tre raka ligamatcher, brottas med en del problem inför onsdagens retur. Idag såldes Marcus Bent till Charlton, Joseph Yobo har åkt till Afrikanska Mästerskapen och Duncan Ferguson är matförgiftad. Det må skilja 29 ligaplaceringar mellan lagen, men man ska komma ihåg att i förra omgången kunde Everton kvittera först med drygt tio minuter kvar att spela efter att ha bytt in James Beattie och Ferguson.
I Everton spelar som bekant Millwall-fansens gunstling och förra säsongens stjärnskott i Premier League, Tim Cahill. Mittfältaren som sköt Millwall till klubbens första FA-cupfinal mottogs med stående ovationer på The Den under det första mötet. Som släpande anfallare hade ”Timmy” de flesta av Evertons målchanser i den matchen, men avsluten var katastrofala, och supportrarna på plats beskrev att man upplevde det som att australiensarens helt enkelt inte ville göra mål på sin forna klubb. Med nyktra ögon förstås ingenting annat än ett önsketänkande – men det skall sägas att Cahills starka hyllningar till Millwall och supportrarna i media är rätt ovanligt i dagens fotboll. Och ska man välja tro hans bror som intervjuades på BBC London för en och en halv vecka sedan finns hjärtat alltjämnt kvar i sydöstra London.
Med en nypa tur, eller otur om man så vill, blir det här den fjärde turneringen som Everton åker ur i redan i den första omgången – bara den här säsongen. I augusti åkte man ur Champions League-kvalet mot spanska Villareal, i september UEFA-cupen mot Dinamo Bukarest, i oktober Ligacupen mot Middlesbrough och januari… ja, allt kan hända.
Ryktet gör gälland att flera av 1973 års hjältar som besegrade Everton med 2-0 i FA-cupen kommer att finnas på plats på Goodison Park imorgon. Då hette hjältarna Harry Cripps, Alf Wood, Keith Weller och Barry Kitchenser. Vad 2006 års hjältar återstår att se.
Slutligen så kan du sluta grubbla på vad den latinska texten ”Nil Satis, Nisi Optimum” på Evertons klubbmärke betyder; Only the best is good enough är klubbens motto. På senare tid har klubben dock allt oftare förknippats med den socialistiska strofen ”the Peoples club” som lär ha myntats av manager David Moyes när han första gången anlände till Goodison Park.
Det händer inte ofta, men det händer, är mitt motto.
I potten ett möte med Chelsea på hemmaplan.
