Millwall klara för VM, typ
Fotbolls-VM – ett kommersiellt spektakel utan dess like.
Men å andra sidan ett rätt schyst tidsfördriv i väntan på nästa säsong.
Att Millwall inte reser till Tyskland känner de flesta till, och inte heller kommer någon nuvarande Millwall-spelare stå där och sjunga nationalsången (vilket med facit på hand kanske är ganska bra då kvalitén på turneringen skulle sänkas något om vi var tvungna att vänta drygt 160 minuter på varje mål, men å andra sidan skulle vi kanske inte behöva vänta så länge om våra spelare höll VM-klass…). Däremot har vi i sommar möjlighet att på dumburken följa en handfull andra namn som på ett eller annat sätt har något att göra med Millwall.
Det mest uppenbara namnet är förstås Tim Cahill som om han återhämtat sig från sin skada kommer att spela en viktig roll i Australiens VM-lag. Precis som vi alla visste, men klubbens före detta ordförande Theo Paphitis inte hade vett att ta betalt för, har den offensiva mittfältarens karriär fortsatt spikrakt uppåt sedan han såldes till Everton. På något märkligt vis blev ”Timmy” en ännu större legend när han den här säsongen gjorde mål mot Millwall i en FA-cupmatch – men vägrade att fira målet.
Totalt gjorde Cahill otroliga 52 mål på 212 ligamatcher. Som jämförelse kan jag meddela att en viss Carl Asaba, som påstås vara anfallare, snittar ett mål var åttonde match.
I Tyskland kommer han att ha en annan före detta Millwall-spelare som lagkamrat; Blackburn Rovers back Lucas Neill. I september 2001 tog Neill steget upp i Premier League medan £1 miljon vandrade åt andra hållet. Den gemensamma nämnaren är att båda spelar oerhört fysiskt på gränsen till brutalt och båda har en handfull utvisningar på meritlistan. Hade VM spelats två år tidigare hade vi sannolikt även fått se Kevin Muscat in action.
Totalt spelar 11 av Australiens 23 VM-spelare i den engelska ligan. Önationen spelar i samma grupp som Brasilien, Kroatien och Japan.
Annars är det målvakter som gäller. För USA – som spelar i samma grupp som Italien, Ghana och Tjeckien – räknas alltjämnt Kasey Keller som förstaval mellan stolparna, till och med före Brad Friedel. Amerikanen spelade i Millwall mellan 1992-96 innan han via Leicester City, Rayo Vallecano, Spurs och Southampton hamnade i tyska Borussia Mönchengladbach. Keller fyller 38 år i november.
Som back-up på målvaktssidan i USA finns också Tom Howard, nybliven Everton-spelare, som vaktade buren för Manchester United i FA-cupfinalen 2004 och vägrade att släppa in ett enda litet endaste Millwall-mål.
Ingen har väl missat hur Trinidad & Tobago i Sveriges VM-grupp helt plötsligt värvade den gamla Millwall-målvakten Tony Warner? Den i Liverpool födde keepern, nu i Fulham, hade aldrig satt sin fot i karibien innan han lite pappersarbete senare debuterade för ”Soca Warriors” i en match mot Island. Lite oväntat fick han dock nöja sig med att vara reserv på hemmaplan då den holländska managern Leo Beenhakker offentliggjorde VM-truppen.
Och apropå målvakter; Englands tredjeval i VM (som skadade sig i en träningsmatch), Robert Green i Norwich City, släppte in ett av de få mål som Millwall faktiskt gjorde på hemmaplan den här säsongen och då vi dessutom vann. Tack.
Sven-Göran Erikssons stora bomb då Englands VM-trupp presenterades var utan tvekan beslutet att ta med det så kallade ”underbarnet” Theo Walcott, trots att han inte spelat en minut i Premier League. Den talangfulla 17-åringen gjorde dock mål mot Millwall tidigare under säsongen då han fortfarande spelade för Southampton. Se där.
Om man som svensk behöver extra tändvätska för att tycka illa om våra kommande motståndare, i det här fallet Trinidad & Tobago, så kommer det här: Stern John.
Måste jag utveckla? Den där lilla äckliga anfallaren, då i Birmingham City, sköt det avgörande målet i slutminuterna av play-off semifinalen 2001 där Millwall trots ett massivt spelövertag snöpligt förlorade. Inte nog med att vi vid oavgjort hade stått med ena benet i Premier League, dessutom satte målet igång de kanske värsta kravallerna London någonsin skådat vilket än idag kostar oss Millwall-fans dyrt lördag efter lördag. I brist på moral skyller jag på honom.
Vidare har det där lilla ”stay bambocha”-landet en back som heter Ian Cox och som en gång i tiden ska ha avböjt att spela för oss till förmån för Gillingham av alla klubbar! Ofattbart. Och även om Tony Warner var en duktig målvakt och lite av en publikfavorit så bör man komma ihåg att han var en sniken jävel och lämnade oss för att han ville ha mer i betalt.
I sommar skippar vi reggaen och håller oss till Tomas Ledin istället.
Näe, glöm det där sista – det var inte ens roligt.
Mer onödigt vetande
Visste du att Indien kvalificerade sig för VM-slutspelet i fotboll för första gången 1950 men valde att inte ställa upp efter att man förbjudits att spela barfota?
Den högsta publiksiffran i en VM-turnering är 199,854 åskådare som såg finalen på Maracana Stadium 1950 mellan Brasilien och Uruguay. Lite överraskande är VM i USA 1994 den mest välbesökta av alla turneringar med i snitt 68,991 åskådare per match.
Företaget Sure Sport frågade 1,000 engelska män i varierande ålder vad de skulle göra om de fick en biljett till en eventuell VM-final med ”Svennis” lag - och den krockade med deras eget bröllop. En fjärdedel av de tillfrågade svarade att de skulle hoppa på första bästa plan till Tyskland! Tyvärr visade inte undersökningen hur många som på allvar lekte med tanken men inte vågade...
Italien är VM:s sämsta lag på straffavgörande; på tre försök har man tre förluster. Bäst är Argentina och Västtyskland med tre segrar på tre försök.
Velibor ”Bora” Milutinoviæ har varit ansvarig manager för inte mindre än fem lag i fotbollens VM-slutspel: Mexico 1986, Costa Rica 1990, USA 1994, Nigeria 1998 och Kina 2002 är serbens imponerande facit. Dock kommer han inte att finnas med i sommarens VM då hans senaste landslag, Honduras, misslyckades med att kvalificera sig. Den enda manager som vunnit turneringen två gånger är Italiens Vittorio Pozzo (1934 och 1938).
Innan 1982 hade det aldrig delats ut mer än fem röda kort i en VM-turnering. 1998 är värst hittills med 22 utvisningar. Föga förvånande är Brasilien och Argentina de värsta syndarna med totalt nio röda var. Kameruns Rigobert Song har blivit utvisad i två turneringar (1994 och 1998).
Fotbollsmagasinet FourFourTwo har tagit hjälp av taktikspelet Football Manager för att avslöja vem som vinner sommarens VM-turnering i Tyskland. Det låter mest som en plojgrej, förstås, men väger man in en helt uppdaterad databas med över 275,000 spelare och det faktum att till och med Chelseas chefsscout konsulterar dataspelet låter det trots allt inte så dumt. Förutom spelarens form och kunnande är faktorer så som lojalitet, lagkänsla och stresstålighet medräknat. Både England och Sverige tar sig vidare från sin grupp. Efter segrar mot Trinidad & Tobago och Par-aguay förlorar vi gruppfinalen mot England med 3-1; en kvittering från Kim Källström räcker inte utan när Zlatan blir skadad efter en närkamp med Rio Ferdinand avgör England med mål från Michael Owen och Jermaine Defoe. Sverige, utan Zlatan, har dock tyvärr ingen chans mot värdnationen i åttondelen. Tre gånger genomförde man simulationen och alla tre gånger tog sig England till final mot just hemmanationen Tyskland. Den första finalen, den som får gälla som facit, slutade 2-2 efter ordinarie tid och England vann efter straffar. Jamie Carragher sätter den avgörande straffen då England efter 40 års väntan vinner VM igen, notera att även den gången stod tyskarna för motståndet. Det andra finalförsöket vann England klart med 2-0, och den tredje slutade 4-4 men med Tyskland som segrare efter straffar. Det kanske troligaste scenariot medger tidningen och jag kan inte annat än instämma.
Sydamerikanska lag har mött europeiska dito totalt 187 gånger; 78 segrar för Sydamerika, 43 oav-gjorda och 66 Europasegrar är facit.
Lothar Matthaus har spelat flest matcher (25) i VM, och Gerd Muller har gjort flest mål (14). Jairzinho (Brasilien) och Ghiggia (Argentina) är de enda som lyckats göra mål i alla matcher under en turnering. Snabbast är Hakan Sukur som gjorde mål för Turkiet redan efter 11 sekunder i en match mot Sydkorea 2002.
Vi syns i juli igen!
