Millwall – på fel sida om marginalerna
Åtta managers på 16 månader och jakten går vidare. Men förtjänar Millwalls supportrar verkligen bättre?
Till slut blev Nigel Spackmans situation i Millwall ohållbar. I ett försök att rädda någon form av förtroende bland supportrarna valde den nya styrelsen att entlediga managern, eller ”gå skilda vägar” som det så fint heter. Den gamla mittfältaren kommer inte tillägnas många sidor i historieböckerna. Blott en ligaseger på 10 omgångar är direkt uselt. Trots det kan jag inte låta bli att tycka lite synd om Spackman.
Man ska komma ihåg att det inte var Spackmans fel att Millwall åkte ur The Championship. Det var inte Spackmans fel att nio man, varav några av klubbens mest rutinerade spelare, lämnade Millwall under sommaren. Och inte var det heller Spackmans fel att lagets bästa anfallare missat större delen av säsongsinledningen.
Jag är den första att erkänna att något är sjukt med Millwall. Det tål att upprepas; förförra veckan var det två år sedan Millwall representerade England i UEFA-cupen. Några månader dessförinnan spelade man FA-cupfinal mot Manchester United – en av klubbens stoltaste dagar. Sedan dess har man rasat ur The Championship och är om ingen snart vänder den negativa trenden på väg ur League One.
Den där onda spiralen måste brytas av, misshandlas med några rejäla njurslag, stampas på och med full kraft kastas ned från CBL Stands tak där en tungt lastad långtradare kör över den.
Millwall spelade oavgjort i premiären mot Yeovil. Ett resultat som inte betyder någonting. Alla lag tappar poäng ibland och en seriepremiär mellan två nykomlingar (visserligen från varsitt håll) är knappast en sensation. I nästa match, borta mot Leyton Orient, fick Millwall en back felaktigt utvisad i den fjärde minuten och förlorade. Matchen där efter skulle Millwall ta revansch – istället brakade laget samman och föll med 1-5 på bortaplan. Nästa bortamatch blev det ny utvisning och tappad 2-1-ledning till förlust. Man behöver inte vara raketforskare för att lista ut att en sådan start kan ta knäcken på de flesta spelartrupper.
Och när 19 nyförvärv och ett koppel unga Millwall-fostrade spelare i hård motvind ska prestera och vinna managers förtroende då känns nog inte klubbens nedslitna träningsanläggning ute i Bromley så exotisk längre. Inte ens om man är född i Skottland.
Det hade krävts så lite för att tabellen skulle se helt annorlunda ut idag. Ett par bollar som studsade lite annorlunda, en domare som inte var så övernitisk eller en målvakt som var ett par hundradelar långsammare. Jag är fast övertyg att så lite hade kunnat räcka. Men ett lag i motgång har aldrig marginalerna på sin sida. Och Millwall är just nu fastgjutna på fel sida om marginalerna.
Att vara manager för Millwall måste vara ett av de mest otacksamma jobben i England. Förväntningarna på laget är nästan lika höga som hos gräddan av Premier League-klubbar – trots att troféskåpet alltjämnt gapar tomt. Millwall är på inget vis en stor klubb. Små publiksiffror, dåligt rykte och – ärligt talat – otacksamma fans. Ska vi vara ärliga så behandlades varken Mark McGhee eller Dennis Wise särskilt bra av fansen, trots serieseger, kval till Premier League och FA-cupfinal. Och dessa två är sannolikt Millwalls två mest framgångsrika managers någonsin.
I McGhee, Ray Wilkins och Colin Lee visade fansen att ödmjuka gentlemän inte är något som går hem på The Den. Precis som det visat sig på planen genom åren tycks det istället vara hårda benknäckare med hjärtat utanpå matchtröjan som gäller här. Folk som supportrarna kan identifiera sig med. Jag säger inte att det är rätt, det gör jag verkligen inte, men sannolikt skulle Millwall må bättre av en spelberoende Steve Claridge med bristande taktiska kunskaper än en José Mourinho. Och förtjänar vi verkligen mer än så?
Willie Donachie, Spackmans högra hand och tillsvidare ansvarig för A-laget, har i media uttryckt sin vilja att bli Millwall-manager på permanent manager. Och onekligen har den gamla Manchester City-backen erfarenhet och i stora hela varit ganska framgångsrik i en mängd klubbar runt om i seriesystemet. Vad jag förstått är han också aningen mer ödmjuk än sin gamla vän. Lagets tabellplacering, trots allt, påstås han vara bra på att motivera sin omgivning.
Jag har ingen aning vem som kommer att ta över som manager för Millwall. Jag vet inte ens vem jag tycker är mest lämpad. Däremot fruktar jag att Millwall inte klarar av ännu ett misslyckande.
Kan ni se Claridge stå vid sidlinjen och skrika flankerad Terry Hurlock och Keith ”Rhino” Stevens?
Jag vet inte. Kanske lite svagt.
