”Morais är nog det fegaste som gått på The Den's gräsmatta”
Nästan en månad efter matchen mot Brighton har redaktionen fått fingret ur och presenterar med stolthet Nicklas Bäckstedts läsvärda rapport.
Efter en fredag med mycket sol och en del intag av flytande föda i motståndarnas hemstad, Brighton, så var det äntligen matchdag. Jag och min kompis Nick som för övrigt är Spurs-supporter satte oss på 11-tåget från Horsham med destination London Bridge. Redan på stationen anades att det var match på gång. På perrongen stod ett par stackare i Brighton-tröjor som inte gjorde min bakfylla bättre.
Väl framme vid London Bridge så mötte vi upp vår kompis Louis som är hard-core Crystal Palace-fan (finns sådana? – red) för att se Everton-Liverpool på puben. En Millwall, en Spurs och en CP på The Den låter väl rätt så skoj, men den stora anledningen till uppslutning var att CP mötte Luton borta och Spurs hade åkt till Manchester denna lördag. Efter ett par återställare och mål av Cahill var det dags att ta tåget till arenan. Förhoppningarna att vända den negativa trenden var vid den här tidpunkten rätt så stor.
Väl framme vid arenan möttes vi av ett stort fotokollage på gamla Millwall-hjältar på sidan av West Stand som inte blev mindre effektfull i den 25-gradiga solen.
Efter sedvanligt intagande av en pint och Pukka Pie var det dags att ta plats på West Upper. Tragiskt nog kunde jag konstatera att bortafansen hade tagit taktpinnen på läktaren när matchen drog igång. Vilket även till en början gällde on the pitch.
Efter de första tio minuterna då Brighton skrapat ihop ett par halvchanser så blev det ett väldigt tjongande fram till 35:e minuten då Felipe Morais utsattes för ett mordförsök av Brightons skipper Richard Carpenter. Något som i mitt tycke resulterade i ett helt korrekt rött kort. Resten av halvleken var mer eller mindre ett ställningskrig, men Millwall hann med ett fantastiskt anfall tagit direkt ur instruktionsboken. Tyvärr som många gånger tidigare under säsongen visade sig att vi inte besitter någon riktig striker när Kevin Braniff lyckades missa hela målställningen från nära håll.
Halvtid och dags för lite påfyllning och paussnack, då vi väldigt snabbt konstaterade att detta var en riktig skitmatch fylld av ett långbollande.
Efter en kvart in på andra halvlek stod det klart att detta nu var Millwalls match och att Brighton nu enbart var intresserat av en poäng. Och jag måste säga att det faktiskt såg skapligt ut emellanåt. Men den stora ändringen kom inte förrän Darren Byfield äntrade The Dens gräsmatta efter några veckors skadefrånvaro. Dock så blev oförmågan att göra mål bara tydligare och tydligare för varje chans Millwall radade upp. Senda hade två på mållinjen, Byfield en på densamma och Hübertz blev neddragen som i en situation som i mina ögon var en klar straff.
Sen hände det som inte fick hända. Brighton tar ledningen efter självmål av Marvin Elliott på Dean Cox frispark. Och det mina vänner mer eller mindre ”sums this day up”. Nu lades all fokus på den ädla drycken, för att dränka sorgen efter ännu en snöplig förlust.
Om jag ska sätta betyg på spelarna så kan jag nog bara ge Robinson, Senda och Byfield godkänt. Resten av laget lämnade en hel del att önska och framförallt så blev inte klumpen i magen mindre av deras agerande på planen. En hel del frågetecken dök upp i mitt huvud ju längre kvällen led och de finns fortfarande kvar så jag tänkte dela med mig lite av dom.
Till att börja med, vad f-n gör Richard Shaw i Millwall? Han var inte bra ens under sina så kallade glansdagar i Coventry och i mina ögon precis oduglig idag. Och jag var nära vid ett par tillfällen att följa Brighton-klacken i ”Crystal Palace reject”-ramsan.
Derek McInnes vet jag inte vad han har för kvaliteter för han lyckades dölja dom väl på det centrala mittfältet. Likväl Marvin Elliot som mest springer runt som en speedad vildhare och är i vägen för sina medspelare.
Sen så måste jag ge Felipe Morais en riktig snyting för han är nog det fegaste som varit på The Dens gräsmatta! Killarna tjänar bra med pengar på det här och det minsta man kan begära av dom är att dom åtminstone get stuck in there! Har inte sett någon vara så rädd om sina ben tidigare. Det är tragiskt när man tänker på den familj med två barn som hämtade ut sina biljetter bredvid mig fick pröjsa 100 quids för att se detta. Vissa dagar funkar inte passningarna, finterna och skotten men det minsta man kan begära av en spelare som lever på detta är att han kämpar och ger sig in i skiten. Det finns ingen som helst ursäkt för ett sådant beteende. Det här är för f-n deras jobb!!! Om någon av oss vanliga dödliga betedde oss så på våra jobb så skulle foten vara begravd så långt upp att det skulle ta veckor att få ut den. Lite cred ska han dock ha för sin pace och bollkänsla – men det krävs mer av en professionell fotbollspelare.
För att avsluta lite positivt så måste jag säga att det finns en hel del talang i laget men att Nigel inte lyckat hitta den rätta mixen. Men det måste börja hända saker om vi inte ska ner ett pinnhål till i ligasystemet. Gud förbjude!
Reds kommentar: Vi hoppas på fler rese- och eller matchrapporter från våra besökare.
