Pinsamt, Millwall!
Trots spel med en man mer på planen i 70 minuter och ledning fram till 88:e minuten åkte Millwall ur Johnstone’s Paint Trophy på tisdagskvällen.
Millwall gick in i denna Kalle Anka-turnering för att vinna och med inställningen att det skulle kunna bli ett lyft för klubben under annars mörk säsong. Istället blev detta ännu en stor besvikelse och ännu en törn för spelarnas redan sargade självförtroenden.
Annars började tisdagens match mot Brighton & Hove Albion positivt för Millwalls del. Hemmalaget skapade en mängd målchanser under den första halvleken. Efter att Guy Butters i Brighton dragit ned Ben May precis utanför straffområdet, med ett rött kort som följd, blev Millwalls spelövertag än mer markant.
Ledningsmålet kom i den 40:e minuten och var logiskt. Brightons målvakt kom inte ut ordentligt på en hörna från Chris Hackett varpå försvararen Paul Robinson kunde nicka in sitt första mål för säsongen.
Millwalls press ebbade ut något i den andra halvleken. Enligt statistiken hade hemmalaget inte mindre än 18 målchanser men enligt rapporterna gick de flesta vitt och brett utanför målramen. Som det visade sig mot Nottingham Forest i helgen är det många av Millwalls spelare skjuter hellre än bra från distans.
Oförmågan att utnyttja sitt både numerära och spelmässiga övertag straffade Millwall två minuter före full tid. En långboll hittade fram till Brightons unga anfallare Jake Robinson som inte hade några problem med att placera bollen bakom Chris Day i Millwall-målet.
Trots fem minuters tilläggstid klarade inte något lag av att avgöra under ordinarie tid och matchen gick till straffar.
Vad som sedan hände är oklart, men ack ett bevis på den avsaknad av trygghet som råder i spelartruppen. Av någon anledning erbjöd varken Ben May eller Chris Hackett sig att slå en straff vilket är mycket anmärkningsvärt.
Straffsparkar
Millwalls för dagen troligtvis mest rutinerade spelare, anfallaren Darren Byfield, inledde med att skjuta utanför. Dean Hammond gav Brighton ledningen. Chris Zebroski kvitterade innan Day räddade Brightons andra straff och ställningen var 1-1 efter två rundor. Danny Senda sköt 2-1 till Millwall innan Robinson kvitterade till 2-2 med sitt andra mål för dagen. Tottenham-backen Charlie Lee, på lån, fick se sin straff räddad men Day räddade också han Brightons straff och det var fortsatt oavgjort inför sista rundan. Det var här Ben May eller Chris Hackett borde ha klivit fram för Millwall. Istället var all press på en av säsongens mest ifrågasatta spelare; före detta Liverpool-backen Zak Whitbread. I det skedet visste alla – Millwall-fansen på plats, vi framför webbradion, ja sannolikt spelaren själv – att Brighton skulle gå segrande ur det här. Whitbread sköt över och Kerry Mayo blev mannen som guidade sydkustklubben till semifinal i den södra gruppen. De 900 högljudda Brighton-fansen i den lilla publiken på The Den fick en munter resa hem. Tack för kaffet, liksom.
Förlusten innebar att Millwall nu har spelat tre raka hemmamatcher mot Brighton utan seger.
Efter matchen sa en uppgiven Willie Donachie att det här var den tyngsta förlust han någonsin upplevt som ledare. Managern var av åsikten att spelarna svek sig själva genom att inte avgöra matchen i tid. Det börjar bli en kostsam vana för bottenlaget Millwall att tappa poäng i slutet av matcherna. Donachie efterlyste bättre ledarskap och omdöme från lagets äldre och rutinerade spelare.
På fredag kväll står Bradford City för motståndet i FA-cupens andra omgång på före detta Valley Parade (nu kallad Bradford & Bingley Stadium). Till den matchen är sannolikt Richard Shaw, Alan Dunne och Marvin Elliott tillbaka. Och även om Chris Day inte på något vis kan lastas för förlusten tror jag att vi åter får se Lenny Pidgeley mellan stolparna.
Millwall 1-1 (1-0) (2-3 e. str) Brighton & Hove Albion
1-0 (’40) Paul Robinson
1-1 (’88) Jake Robinson
Publik: 3,659
Day – Whitbread, Phillips, Robinson, Bakayogo (’46 Zebroski), Lee – Elliott (’43 Trotter), Hackett, Grant (’64 Senda) – May, Byfield
