"Two-nill and a long way home"
En kort rapport från helgen då ett gäng svenskar fanns på plats för att se Millwall krossa Swansea City.
Nu uppdaterad med bilder
Säsongens så kallade medlemsresa gick av stapeln förra helgen då Swansea gästade Millwall på The Den. Strax över 10 svenskar fanns på plats och fick se en komfortabel 2-0-seger. Den långa och ocensurerade rapporten kommer som vanligt i nästa nummer av fanzinet Millwall Enough Said, men i väntan på den bjuder redaktören på ett kort och oslipat referat ur reserapporten. Bilder kommer upp inom kort.
Ur reserapporten:
Matchdagen bjöd på varierad uppladdning. Jag och superfarsan började dagen lugnt och stilla med en full English på New Cross Road, medan Matte, Hanz och Jappen sprang hemifrån redan vid 9-rycket, knäckte ett par öl på bussen och svarade för en tidig uppladdning nere på Golden Lion, i dubbel bemärkelse. Undan för undan kom de andra ut med tåget och de flesta valde den något mer disciplinerade pre-pinten på Bramcote Arms, medan andra spenderade sin tid på Londons utan tvekan mest välbevakade pub som snart blev packad till gränsen.
På den senare var stämningen var på topp, ölen flödade, liksom en del annat, och till och med solen bröt till slut igenom molnen. Mycket gamla bekanta ansikten hade hittat ut. Med tidigare händelser mellan Millwall och Swansea i färskt minne stod säsongens kanske största polisinsats på agendan. Den stora mängden ljusgult och reflexer tvingade fram solglasögonen. Men trots att ett par unga Swansea-spotters tidigt strök förbi i området, och fick Millwalls dito efter sig, hände som vanligt ingenting då viruset ”Millwallis Fluis” drabbat den walesiska kuststaden. De från början 4,000 Swansea-fansen som blev till 1,500 och sedermera strax över 500 stycken trots att detta var en av de viktigaste matcherna för säsongen för deras del med chans att få kvala sig ur den här divisionen. Snöpligt för gästerna som tycktes ha längtat så efter matchen och aviserat sin närvaro i veckor via diverse nymodiga kanaler så som Internet och mobiltetelefon. De få som faktiskt kom gjorde det med buss, eller drack inne i Covent Garden, och sedermera den vanliga bortapuben vid London Bridge, därifrån de sedan eskorterades till The Den av polisen.
En halvtimme innan avspark skulle vi träffa Ben May på The Den, den av oss sponsrade anfallaren, men vi väntade förgäves. Förra säsongens skyttekung, som är långtidsskadad, fastnade i trafiken vilket enligt ryktet kostade honom den nätta summan £100. Istället pratade vi lite snabbt med kantspringaren Tom Brighton, också han skadad. Skotten var väldigt trevlig och försökte lära sig våra svenska namn. Det gick hyffsat tills Sören från Tidaholm sträckte fram näven. Raymond surrade också med långe Poul Hübertz på ett språk som i alla fall vi stockholmare inte förstår.
De flesta av oss satt på kortsidan (Cold Blow Lane Stand) och svor åt de som istället löst biljett till East Upper som badade i sol. Knappt hade alla satt sig förrän skyttekungen Darren Byfield fick ledas av planen efter en kollision, vilket banade väg för Hübertz. Ett offensivt Millwall med snabbe Ryan Smith och Chris Hackett på varsin kant – dessutom bytte man under matchens gång – tog tidigt kommandot i matchen. Efter 20 minuter fick Swansea en spelare utvisad efter en andra varning och dominansen ökade än mer. Tio minuter senare kom ledningsmålet då backen Paul Robinson gjorde sitt första mål på över två år framnickad av Hübertz i en tilltrasslad situation. Den före detta Millwall-målvakten Willy Gueret hade en tuff dag och blev stundtals rejält häcklad av sin gamla publik. Annars mycket Englands-tema på ramsorna dagen till ära.
I andra halvlek byttes Marvin Elliott in – petad eftersom han inte skrivit på ett nytt kontrakt, Aftonbladet! – och Millwall tog ett nytt grepp. I den 65:e minuten drogs Harris ned i straffområdet och domaren var tvungen att blåsa och peka på 11-meterspunkten. Med sitt 102:a mål för Millwall fastställde fansens kelgris slutresultatet. Gästerna hade ingen ork kvar och det blev gåfotboll i slutskedet då alla avvaktade domaren signal. Publiken jublade när Millwall vid ett tillfälle genomförde närapå 30 raka passar inom laget medan Swansea-spelarna fick jaga boll. En tung dag för gästerna som nu får tufft att klara play-off. Men i ärlighetens namn så såg Swansea knappast ut som ett lag för The Championship, med reservation för att man spelade större delen av matchen med en man mindre på planen. Swansea-fansen svarade för stor humor när man bröt sig ur avspärrningarna på North Upper och stormade åt sidan. Vad man ville uppnå är osäkert då även självaste Segej Bubka skulle ha svårt att svinga sig över de 20 meter som skiljer de två läktarna åt.
I Millwall stack den 38 år unga backen Richard Shaw ut. Hans rutin gör att han alltid står rätt, inte behöver springa och han är 100-procentig i luften. Brammer på mitten, liksom ”Bomber” Harris slet, kopiöst under matchen. Lånet från Derby, yttermittfältaren Ryam Smith, är intressant med sin kreativitet och vilja att utmana. Tycker också att båda ytterbackarna Danny Senda och Tony Craig var stabila. Dansken på topp är jag däremot kluven till. Enorm på huvudet, ja, men lite som Bambi på hal is när det gäller fotspelet. Hade han istället för att stirra på fötter och boll höjt blicken hade Millwall haft minst två frilägen under matchen. Nu rann båda chanserna ut i sanden då Swansea-försvaret lätt avväpnade jätten.
Efter matchen träffade vi Ben May. Han var förstås nöjd med resultatet, även om det måste ha varit bittert att sitta på läktaren. Fortfarande trevlig, men lite mer reserverad jämfört med när jag träffade honom sist vilket kanske kan förklaras med redan nämnda böter? Ett par foton och en signerad matchtröja senare sprang vi på Camel utanför arenan som drog med oss upp till medlemsbaren ’Arrys Bar (efter Harry Cripps) där Per fick träffa sin gamla hjälte Les Briley. Den hårdföra mittfältaren vid Terry Hurlocks sida var en av Millwalls viktigaste spelare i slutet av 80-talet och förde bland annat upp laget till den högsta divisionen i form av lagkapten. Briley bjöd på många sköna historier och berättade varför Dave Brammer är Millwalls viktigaste spelare (”han påminner om mig”) innan han drog ner oss på planen för fler foton för andra gången på kort tid. Planskötaren var inte helt nöjd men Briley är en levande legende, assisterande chef för ungdomsakademin och manager för U18-laget vilket ger lite privilegier. En timme eller så efter matchen slutat lunkade vi iväg till The Bram där de andra väntade.
Härifrån någonstans börjar minnena gå ihop. Vi släpade med Hans upp till London Bridge för att ta ut pengar och käka lite. Italienaren på restaurangen ville inte alls placera oss bredvid det stora gänget 18-åriga brudar, vilket jag fann mycket märkligt och resulterade i ungefär ett halvt öre i dricks för sex personer. Här någonstans försvann gubbarna – Karla och MB – medan ungdomarna åkte ned till SE16 igen. Ett snabbt pit-stop på Golden Lion resulterade i att vi tappade Hans (som på nytt spenderade natten sovandes på puben…) innan vi intog The Bram igen. Framme var nu karaoke-maskinen och medan de flesta började gå in i dimman var Jappen så sakta på väg ut ur den. ”Jag går ut och tar lite luft”, hördes med jämna mellanrum. Tjejen i gänget, Tove, söp utan större problem ned sin rödhåriga pojkvän och imponerade stort på Camel och Sarah. I det sistnämnda fallet insåg Jappen att hans raggningsförsök skulle förbli mindre framgångsrika. Örni drog ned stora applåder när han gick upp och dammade av Oasis klassiska Champagne Supernova. Raymond var i det här skedet bästa kompis med alla. Innan midnatt kastade vi in handduken efter en dag då stunderna utan ett glas i handen var lätträknade. Då hade våran vän Adam i sedvanlig ordning medlat i minst två mindre fylleuppgörelser.
Ilderton Road bort med vingliga steg, tack och hej, buss på Old Kent Road, hälften norrut, hälften ut till Matte i Charlton.
Kortversionen:
:: Kul att träffa Dave Stone, engelsman boende i Sörmland innan matchen, även om vi missade dig efteråt.
:: Tack Matte, som vanligt, för boende och kvalitativ underhållning.
:: Tack miljonären i sällskapet, Henke från Luxemburg, alias V.Jones, var ett trevligt halv-nytt ansikte i dessa sammanhang
:: Ett hedersomnämnande till Örnis tjej Tove som inte bara söp ner sin stackars rödhåriga kille utan nog fick i sig fler pints än de flesta denna helg. Respekt.
:: Raymond höll igång rakt igenom, och det var ett nästan emotionellt ögonblick när Hanz satte på honom sitt T28-pin.
:: MB vägrar fortfarande röja sin tatuering, men vi har bildbevis!
:: Pappa Karla frös och köpte varma kläder.
:: Barrie Stradling kom ut med oss på fredagkvällen, uppvaknad ur koma, overkligt.
:: Jappen, alltså Y&P, ät frukost! Och sluta skicka sms till småbrudar på nätterna.
:: Matchdagen var annars helt klar av internationell prägel med förutom oss, Beermaster och Sven-Arne med vänner från Vålenga, de vanliga holländarna, en ryss, en bulgar och sedermera tre italienare som jag dock hade klarat mig utan.
Tack.
