Sommarvärme, bira, frugan och Millwalls sista hemmamatch
”Barda” med fru skriver några rader från säsongens sista hemmamatch mot Bristol City.
Vaknade med en spänd förväntan och en aning nervositet på lördagsmorgonen. Mest över allt snack om biljetter och ”members only”-regler men även över att frugan skulle följa med – hon som verkligen hatar fotboll! Skulle hon ta det bättre av att åka ut till den illa omtalade förorten som Millwall huserar i?
Vi bestämde oss för att åka ut till arenan tidigt före matchstart. Senast kl. 13:00 ville jag vara där. Dels för att hinna avnjuta några kalla pints på någon av pubarna i närheten, men också för att kunna lösa eventuella biljettproblem. Så efter frukosten vid elvatiden tog vi ett par bira och nån grogg på hotellet innan vi med förväntansfulla steg klev på tuben på Queensway med destination Bank för byte mot London Bridge och tåget ut till South Bermondsey. Väl framme i Bank så gick vi runt i alla dessa Star Wars-gångar för byte av tåg och när vi kommer fram så visar det sig att just den sträckan mot London Bridge är avstängd för underhållsarbete. Shit! Jaha, det är väl bara att traska vägen över bron, kan ju va kul för frugan att få se Tower Bridge på avstånd och kanske slösa lite utrymme på minneskortet i kameran tänkte jag, och så blev det.
På stationen London Bridge så märkte vi att vi tagit alldeles för god tid på oss och låg en timme efter planerat schema. Stressade och dimmiga av både öl och värmen började vi leta efter perrongen med tåget som skulle ta oss fram till målet på resan. Lite förvirrat gick vi och kollade efter infoskyltar med destinationer och perrongsnummer men insåg efter en stund att det bara var att följa den av gult lysande poliser snitslade banan till perrong 15. Poliser med hundar överallt som stoppade folk för visitation och koll i väskor hela vägen fram till tåget som snabbt fylldes av Millwall-supportrar i alla åldrar och kategorier.
Väl framme möttes vi av nästa våg poliser, denna gång på hästar till frugans stora förtjusning. Dessa hästar måste vara uppfödda på anabola steroider med tanke på deras enorma storlek.
Hastade upp mot biljettluckorna fast besluten om att till vilket pris som helst lägga vantarna på två biljetter. Något lättad när jag ser att dessa unga damer bakom glaset inte begär medlemskort av någon framför oss så en timme före matchstart och två plåtar på West Upper Block 5 (tack för tipset om ”fruvänlig” läktarplats Matte!) var pulsen normal igen, men ingen tid för bira på puben så vi gick och ställde oss i kön till souvenirshopen som reade ut större delen av sortimentet.
Eftersom termometern måste ha stått på minst +25 grader fick man även chansen att se alla möjliga grymma Millwall-tatueringar på alla som gled runt i shorts och bar överkropp. Det är grymt att se någon som är nästan helkroppstatuerad med ENBART Millwall-relaterade gaddningar.
Med en keps och t-shirt till minsta grabben i påsen så fick vi vänta bakom polisspärrarna när bussarna med Bristol-supportrarna gled förbi utanför shopen innan vi gick in på arenan. Tre snabba pints och en hamburgare innan vi gick upp till våra platser och kollade på prisutdelningarna till diverse spelare och ledare som utmärkt sig under säsongen.
Matchen kom igång och i ärlighetens namn så var det inget skönspel och ett tempo i klass med Allsvenskan, men det var härliga närkamper och till och från ganska bråkigt på plan. Men till skillnad från just allsvenskan så höll domaren sina färgglada kort kvar i fickan vid dom flesta incidenterna. Millwall hade mest bollinnehav och Bristol City låg för kontringar som ibland blev hyfsat giftiga, men Pidgeley höll tätt med ett par svettiga räddningar.
Två snabba bira i pausen innan andra halvlek.
Det hände tydligen något borta i hörnet av North Stand och familjeläktaren för alla matchvärdar drog dit hastigt och folket på dom två läktarna stod och hetsade mot varandra men jag såg inte vad det var. När Robinson gjorde 1-0 så blev det tyst på bortaläktaren och glädjescener på övriga läktare. Bristol City pressade på slutet men Millwall bevakade ledningen och red ut stormen som segrare.
Det var en härlig stämning på läktarna och många fina nidsånger tillägnade motståndarna ekade över The Den. En kul grej var när en äldre herre bakom oss vid ett tillfälle ställde sig upp fruktansvärt irriterad och pekade finger mot Bristol-supportrarna och skrek: ”Sing your own fucking songs, fucking chelsea rip-offs”. Underbart vad fotbollen kan engagera folk i alla åldrar.
Efter matchen så bestämde vi oss för att dra tillbaka till Bayswater för att segerfira där istället för att försöka tränga oss in på någon lokal pub. Kvällen avslutades med ett leende på läpparna och mycket bira och gin och jag tror faktiskt att frugan tyckte det var kul fast hon inte öppet skulle erkänna det. Nu vet hon ju att det inte är så farligt att åka ut till South Bermondsey för att njuta av fotboll och gemenskap. Nu längtar man redan efter nästa resa, men tills dess får jag njuta av minnena från den här underbara vårdagen i södra London.
Se bilder från matchen här!
