Fotbollsklubben: Oktober
Oktober månads blogginlägg på Fotbollsklubben.
KOMMER DU IHÅG?
Tisdag den 30 oktober
Vilken säsong är det jag fiskar efter?
Den 25 januari denna säsong blev legenden Eric Cantona utvisad i en match på Selhurst Park efter ett våldsamt överfall på Richard Shaw, nu i Millwall, och på väg bort från planen måttade han den världsberömda karatesparken mot en häcklande Crystal Palace-supporter. Även om Man Utd:s franska stjärna inledningsvis dömdes till 14 dagars fängelse lyckades hans advokater omvandla straffet till samhällstjänst. Dock kunde de inte göra mycket åt hans åtta månader långa avstängning från all fotboll.
En annan som också riskerade fängelsestraff var Millwalls före detta manager Dennis Wise, då i Chelsea, som fälldes för att ha attackerat en taxichaufför under en blöt kväll på stan. Men även i detta fall utförde välbetalda advokater mirakel.
I norra London sattes Highbury i gungning efter att det avslöjats att publikfavoriten Paul Merson inte bara var alkoholist utan också kokain- och spelberoende. Som grädde på moset kom det fram att managern George Graham tagit emot svarta pengar i samband med spelarövergångar vilket sedermera ledde till att han fick sparken efter nio år.
Millwall slutade på 12:e plats i dagens The Championship, som då gick under namnet Endsleigh League Division One, denna andra säsong på nya The Den. Men det var i FA-cupen som laget krönte uppmärksamhet genom att slå ut både Arsenal och Chelsea. I båda fallen började man med oavgjort hemma följt av en 2-0-seger på Highbury och seger efter straffsparkar på Stamford Bridge. Matchen mot Chelsea omgärdades av våldsamma kravaller både inne på och utanför arenan. Cupsagan fick dock ett snöpligt slut när Millwall föll borta mot QPR i nästa omgång, matchens enda mål kom på en tveksam straff i 91:a minuten.
Nyligen uppflyttade Nottingham Forest slutade på tredje plats i den högsta divisionen, mycket tack vare Stan Collymore – ni vet han som använde Ulrika Jonsson som sandsäck – som svarade för 22 mål och strax därefter lockades till Anfield för dåvarande rekordsumman £8,4 miljoner. Och trots att Peter Schmeichel bara släppte in fyra mål på 18 hemmamatcher för Man Utd så vann man inte ligan. Det nya mästarlaget hade fått vänta länga på sin titel.
Rätt svar hittar du längst ned på sidan!
GAMMAL ÄR ÄLDST
Måndag den 29 oktober
Även om debutanterna i den engelska ligafotbollen blir yngre och yngre finns det fortfarande ett antal ”pappor” kvar på de gröna slagfälten, särskilt på målvaktssidan. Men frågan är om vi någonsin kommer att få se en lika ålderstigen debutant som den gamla Wimbledon-backen David Donaldson som i augusti 1977 spelade sin första professionella ligamatch 35 år och åtta månader ung?
I helgen tog Millwalls temporära manager Richard Shaw på nytt ut sig själv i startelvan när man gästade Elland Road. Den nyligen 39 år fyllda mittbacken är en av Millwalls bästa spelare och kammade förra säsongen också hem ”Player of the Year”-priset framröstad av fansen. Med över 500 ligamatcher på meritlistan andas Shaw rutin.
Han har dock ett par år kvar till han når upp till Neil McBain nivå som 1947 spelade sin sista ligamatch för New Brighton 51 år och 120 dagar ung. New Brighton, som hade ligastatus mellan 1923-51, ska för övrigt inte blandas ihop med Brighton & Hove Albion utan är en helt annan fotbollsklubb.
Ännu bättre är förstås historien om Stanley Matthews. Vid 32 års ålder frågade hans manager i Blackpool, Joe Smith, själv 47 år gammal; ”Do you think you can make it for another couple of years?”
Nu vet jag inte riktigt vad han svarade men den 6 februari 1965, strax efter sin 50-årsdag, spelade Stanley Matthews sin sista match i den högsta engelska divisionen för Stoke City.
Förresten, missade någon att Teddy ”jag har alltid hållit på skriv-in-valfritt-lagnamn” Sheringham, 41 år ung, blev utvisad när hans Colchester föll borta mot Coventry i helgen?
BLAND 40-ÅRIGA TJURNACKAR FRÅN YORKSHIRE
Lördag den 27 oktober
Jag tillhör normalt den skara människor som kan stoltsera med att klara av att dricka "taktiskt". Detta gällde dock inte föregående kväll. Äh, snarare tidiga morgontimmar om vi ska vara korrekta. Det är ett understatement att påstå att det var en lite vek grabb som via Jubilee Line hamnade mitt i Leeds-eskorten på London Bridge. Men även om det var en riktigt respektingivande samling Yorkshire-pojkar - eller snarare 40-åriga tjurnackar - som till synes kommit rätt från modeaffärernas flagship stores på Regent Street var det just denna söndag alkoholen som fick mina ben att kännas som spaghetti.
Min spontana kroppsfint förbi Leeds-ligan som ringats in av polisen vid perrong 13 slutade med en katastrof. Med ögonen på efterkälken öppnade jag dörren till tåget bara för att mötas av tre kvinnliga konstaplar som inte alls var glada över mitt försök att borda just deras tåg. Min förklaring av min delikata situation och varför jag inte alls tyckte det vore en bra idé att vänta på nästa tåg tillsammans med tjurnackarna utanför möttes av ett oförstående "I don't care who you are" och en rask promenad med alldeles egen eskort längs plattformen till den nu 200-300 man starka Leeds-samlingen. Jag höll tyst och bet mig i tungan för att inte nämna något om den just avslutade internationella kvinnodagen.
Så kom det sig i alla fall att jag blev fast på London Bridge i 45 minuter - vilket inkluderade upplevelser som att bortaanhängarna drog i nödbromsen två gånger (vilket i sin tur betydde två tågbyten), sånger om att hata Millwall, poliser som bussade hundarna på ett par ohörsamma Yorkshire-grabbar och en liten Millwall-firma som via viadukten över spåren försökte hälsa gästerna välkomna till London, dock utan framgång ska sägas.
Svettigast blev det nog när vännerna i Metropolitan Police skulle kolla att alla hade matchbiljetter varpå jag lite diskret höll fram mitt medlemskort i Millwall och konstapeln blir röd som ett stoppljus i ansiktet. Bra jobbat! Se inte bara till att jag missar början av matchen utan avslöja mig också…
Dessa rader skrev jag efter hemmamatchen mot Leeds United i mars 2005. Sedan dess har mycket hänt i våra båda klubbar.
Om jag på förhand skulle ha gissat mig till vilka ligaklubbar som drygt tre månader in på säsongen fortfarande var obesegrade hade jag nog svarat Man United, kanske Chelsea, om betänketiden hade räckt till hade jag rent av kunnat vräka ur mig Watford och Swansea City – men absolut inte Leeds! Men sanningen är att just Wisey’s grabbar tillsammans med Arsenal och Liverpool är Englands tre enda obesegrade lag.
Jag erkänner villigt att jag inte trodde ett smack på Yorkshires stolthet efter denna turbulenta vår och sommar. Sanningen är att Leeds under 2007 borde ha fått låna Millwall-fansens ramsa ”No-one Likes Us - We Don't care” efter att fotbollsengland mangrant vände dem ryggen i samband med att man rasade ur The Championship och den efterföljande teatern. En sådan avsky är det tveksamt huruvida några andra klubbar än just Millwall och Leeds vet hur det känns att bli utsatta för. Men ungefär precis där tar min sympati för laget i vitt också slut.
Känslan bland oss utomstående är att det är lagmoralen som är deras viktigaste vapen, inte nödvändigtvis spetskompetensen. Leeds har vunnit fyra av de fem senaste matcherna med 1-0. I premiären ordnade man segern en minut före full tid, och totalt har man avgjort fyra matcher efter att matchuret passerat just den magiska 88:e minuten.
Då Millwall saknar både manager och har nästan hela mittfältet på skadelistan har jag inte större förhoppningar om att få med mig ett värdigt resultat hem till London. Det faktum att absolut ingenting talar för Millwall är nog det enda som talar för Millwall, ja ni känner säkert till känslan.
MAN BEHÖVER INTE VARA HJÄRNKIRURG FÖR ATT SE TRENDEN
Fredag den 26 oktober
Att Millwall redan gjort sig av med en manager den här säsongen kommer knappast som någon överraskning för den något så där insatte. Det finns all anledning att tro gudarna har slarvat vid sin senaste GPS-upphandling. Det faktum att klubben nu letar efter sin 10:e manager på strax över 2,5 år kan bero på att Jesús Gils ande svävar över Londons hustak snarare än över Vicente Calderón i Madrid. Fast jag antar att det också kan bero på något annat.
Igår blev Martin Jol den femte managern för en London-klubb att lämna sin post sedan i augusti. Eller lämna och lämna. Även om det nu för tiden lindas in så vackert – ”mutual agreement” och ”agreed to part company” till höger och vänster – så fick Spurs holländska manager kort och gott sparken. En välpolerad svart känga. Tack och hej!
Totalt har 15 managers – från Premier League ned till League Two – valt, eller tvingats, att gå på mindre än tre månader. Vid motsvarande tidpunkt förra året var antalet elva, året dessförinnan sju. Man behöver inte vara hjärnkirurg för att se trenden.
Kortast tålamod visade onekligen League One-klubben Carlisle United med sin manager vilken fick sparken efter blott en ligamatch (oavgjort borta mot nykomlingarna Walsall). Officiellt hette det ”the board regret to say that they have lost confidence in Neil McDonald and are terminating his contract forthwith”.
Förresten, om namnet känns bekant så kan det bero på att den före detta Newcastle-mittfältaren därefter tog över Östersunds FK som han på fem veckor lyckades rädda kvar i Division 1 Norra med två poängs marginal.
Fördelningen av de avpolletterade managerna är: Premiership – 3, Championship – 5, League One – 5 och League Two – 2. Bland de nio klubbar som fortfarande söker efter ny permanent manager finns exempelvis QPR, Leicester City, Norwich City – och Millwall.
EN AV DOM SISTA AV SIN SORT
Onsdag den 24 oktober
Ett bekant ansikte flashade förbi. Med ett aldrig döende leende på läpparna kommenterade han en fotbollsmatch. Jag uppfattade att Southampton var ett av lagen, vad han sa var för mig så irrelevant att jag inte minns ett ord. Men den korta sekvensen räckte för att minnena skulle komma tillbaka.
Han hade inget vidare skott, Steve Claridge. Och det är tveksamt om jag någonsin har sett honom nicka. Ofta framstod han som direkt lat och långsam.
Anfallaren med de i det närmsta patenterade nedhasade strumporna vid anklarna tycks nu slutligen ha hängt upp skorna på hyllan. Harrow Borough i Isthmian League – alltså motsvarande Division 7 – blev vad jag känner till hans sista ligaklubb vid 41 års ålder.
Få professionella fotbollsspelare var lika passionerade som Claridge och besatt en så stark vinnarinstinkt. Något som egentligen är ett mirakel för anfallarens livskurva har inte alltid varit helt rak. Den åtminstone bitvis spelberoende Claridge har, enligt egen utsago, spelat bort över tre miljoner kronor hos bookies, han har varit skuldsatt och stundtals bostadslös. Under drygt 20 av sin 24 år långa karriär ägde han endast temporärt tre bostäder, oftast övernattade han på soffan hos lagkamrater och vänner eller i värsta fall i bilen. Vid ett tillfälle spelade han bort hela sin signing-on fee på nästan fyrahundra tusen kronor samma dag som han fick den! Och under en period då hans dåvarande klubb inte kunde göra några löneutbetalningar sålde han frukt och grönsaker ur bakluckan på sin bil till lagkamraterna efter träningarna, detta för att ha råd att finansiera sina spel. I sin bok ”Tales from the boot camp” berättade Claridge hur han under många år alltid tränade och värmde upp i långbyxor - för att ha pengar och anteckningar till hands och kunna springa direkt till närmsta bookie så fort tillfälle gavs.
Legenden Stephen Edward Claridge från Portsmouth på den engelska sydkusten har spelat i alla de fyra högsta engelska divisionerna (han spelade bland annat i tre olika divisioner under en och samma säsong!) från Aldershot och Cambridge till Millwall och sin barndoms favoritlag Pompey. Endast tio gånger har han avslutat säsongen i samma klubb som han inledde den i. Vid tre tillfällen har han gett sig på manageryrket - Portsmouth, moderklubben Weymouth samt Millwall - och alla gånger fick han sparken, i Millwall redan efter rekordkorta 36 dagar utan att leda laget i en endaste tävlingsmatch! Mest framgångsrik var Claridge sannolikt i Leicester City där han gjorde det avgörande segermålet i både play-off och Ligacupfinalen.
Den 3 januari 2007 spelade han iklädd Bournemouths matchställ sin 1000:e professionella tävlingsmatch, detta efter att klubben skrivit kontrakt med honom för en match så att han skulle kunna förverkliga sin dröm. Totalt har Claridge representerat inte mindre än 22 klubbar (lite beroende på hur man räknar) från 1983 fram till sommaren 2007. I Millwall blev det 33 mål på 100-talet matcher.
Sanningen är att Claridge fick hela läktarsektioner i extas redan innan många av denna bloggs läsare ens var födda.
Steve Claridge var en av de sista av sin sort. En hjälte.
Veckans ramsa:
“We hate you Sunday, we do, we hate you Monday, we do, we hate you Tuesday, we do, but Wednesday, we love you!”
(Sheffield Wednesday-fansen visade sin kärlek trots ännu en förlust)
Rätt svar: Säsongen 1994-95
