Fotbollsklubben: November
November månads blogginlägg på Fotbollsklubben.
BRIST PÅ IDÉER?
Fredag den 30 november
Den här gången var det självaste BBC som fick slut på idéer och beslöt sig för att gräva fram lite gammal skåpmat. Tanken var, rapporterar Daily Mail, att samla ihop frontfigurerna från den 30 år gamla Panorama-dokumentären som för evigt gjorde Millwall synonymt med huliganism och göra en uppföljning. Och nog ligger det rätt i tiden allt. De idag medelålders män som 1977 fick det engelska folket att diskutera begrepp som F-Troop, Millwall brick, Harry the Dog och Treatment vid frukostborden skulle utan tvekan locka TV-tittare och tvinga Danny Dyer att snällt kliva åt sidan (West Ham-supportern Dyer föddes för övrigt samma år som Panorama-dokumentären sändes). Men produktionen tycks rinna ut i sanden. Majoriteten av de då unga grabbarna är idag förståeligt nog lite mer skeptiska till att kablas ut i offentlighetens ljus, och dessutom har ett par av frontfigurerna lämnat jordelivet. För Millwall, som alltid rasar ett par pinnhål på samhällets anständighetsstege när sånt här kommer på tapeten, mår helt klart bäst utan en ”thugs reunited” som tidningen kallade det.
Annars har ämnet Millwall-huliganer avhandlats under veckan i åtminstone lokaltidningen South London Press som resultat av onsdagens tillslag. Upprinnelsen till att nio Millwall-suppotrar gripits och ytterligare sju eftersöks är ligapremiären borta mot Doncaster Rovers där gästande supportrar stormade en sektion hemmafans. Och så får man inte göra.
UTMED THEMSENS SÖDRA STRAND
Fredag den 23 november
Rotherhithe, området utmed Themsens södra strand mellan Tower Bridge och Greenland Dock, är fascinerande på många sätt. Från att under årens lopp ha varit slum, ohälsosamma arbetarkvarter, handelscentrum för sjöfarten och till och med glädjekvarter på den tid då prostitution och underhållning var förbjudet endast norr om floden har området utvecklats till en riktigt fashionabel stadsdel med galna marknadspriser. Men det var inte länge sedan Rotherhithe till 80 procent var fyllt med vatten och hamndockor. Under Andra Världskriget utsattes området för massiva tyska bombningar på grund av sin stora betydelse för handeln. Av samma skäl finns här starka skandinaviska kopplingar. På en promenad kan du inom loppet av en halvtimme gå förbi såväl den svenska som den norska och den finska sjöfartskyrkan, liksom Sweden Gate, Oslo Square och Sweden Quay för att nämna några platser med uppenbar skandinavisk anknytning. Det var ingen tillfällighet att Norges exilregering placerades här under kriget. Trots att Rotherhithe, som ligger i kommunen Southwark, i allra högsta grad ligger i Docklands och i det stora hela får anses som ett Millwall-område har man faktiskt ett eget fotbollslag; Fisher Athletic.
Även om The Fish, som klubben kallas, aldrig varit ett uttalat farmarlag till Millwall har kopplingen alltid funnits där, och då inte bara geografiskt sett. Förr i tiden var det inte ovanligt att Millwall och Fisher försökte spela hemma varannan vecka. Nya The Den ligger bara 20-25 minuters promenad från Fishers hemmaplan Surrey Docks Stadium i Rotherhithe.
På lördag tar Fisher emot serieledande Eastbourne Borough i Blue Square South – motsvarande Division 6 – och man hoppas på en storpublik. På grund av att man bygger om sin egen arena tvingas man spela sina matcher på rivalerna Dulwich & Hamlets arena, och säsongens högsta publiksiffra är blygsamma 425 betalande åskådare.
Inte mindre än fem före detta Millwall-spelare – alla i kategorin talanger som aldrig lyckades ta en ordinarie plats i A-laget - kan finns med i startelvan i helgen; Tim Clancey, Joe Healy, Anton Robinson, Charley Hearn och Ross Gaynor.
Fisher ligger i skrivande stund på 10:e plats och även om man kanske inte går upp den här säsongen så pratar man positivt inför framtiden. Med en ny arena och en ny ägare hoppas man på att spela i The Football League senast 2010, alltså League Two. Den här säsongen får man kanske nöja sig med att tvåla ditt Welling United eller Bromley i något av derbyna!
Apropå derbyn så spelas det ju ett antal sådana i Storbritannien den här helgen; förutom West Ham-Spurs drabbar ju också West Bromwich-Wolves, Wrexham-Chester och Scunthorpe-Hull samman! Matcher att älska och hata. Matcher som kan rädda en annars usel säsong.
Mitt kanske häftigaste derby jag varit på är Tranmere Rovers mot Wrexham, en match som jag inte visste betecknades som ett derby förrän jag köpte biljett utanför arenan två timmar innan avspark.
Men det får jag berätta om en annan gång.
EN SMÄRTSAM FÖRLUST
Torsdag den 22 november
England missar Fotbolls-EM.
Smyganglofilen i mig hade förstås gärna sett något brittiskt lag med i mästerskapet. Nu är Europas nordvästra hörn en mörk del på den internationella fotbollskartan. Men samtidigt är jag inte större än att jag passar på att ta lite billiga poäng en dag som denna. Under de senaste veckorna har jag trots allt väckts av engelska vänner som ringt och sjungit Rule Britannia mitt i natten, samt sms där samma person försökt stava sig till ett ”heja Letland”. Givetvis kan man inte låta sådana påhopp passera obemärkt.
Och det har jag inte.
För många engelsmän är landslaget större än klubblaget. Och de brittiska landslagens frånvaro kommer att märkas. På BBC:s hemsida säger en ekonom att han tror att landets ekonomi kommer att gå misste om uppemot £2 miljarder – alltså närmare 30 miljarder kronor! – på att England förlorade den avgörande matchen mot Kroatien. Pengar som annars skulle ha spenderats i handeln, i pubar och andra serviceinrättningar i ett direkt samband med sommarens stora händelse.
Som exempelvis föll direkt aktievärdet hos de stora souvenir och sportklädestillverkarna. Umbro som gör landslagströjan tappade 2,3%, JJB Sports 3,4% och Sports Direct hela 15%.
Under VM 2006 noterade bara detaljhandeln i Storbritannien ett uppsving på £1,25 miljarder.
Men också spelbolagen och pubägarna våndas. En taleskvinna för en brittisk pubsammanslutning sa att första fasen av ett sådant här mästerskap, de tre gruppspelsmatcherna alltså, normalt genererar mellan 20 och 25 miljoner sålda pints i merförsäljning.
De enda som jublar är reseföretagen.
Då främst de som inte köpt in sig på ett stort lager flygstolar med destination Schweiz/Österrike.
Bill Shankly visste inte hur rätt han hade;
"Someone said 'football is more important than life and death to you' and I said 'Listen, it's more important than that'."
IT'S JUST LIKE WATCHING BRAZIL!
Tisdag den 20 november
Hade det inte varit för tabelläget, divisionen och kvaliteten på spelat hade man kunnat… äh, vem försöker jag lura, men håll med om att Millwalls tredjeställ inte är olikt det som Ronaldinho och grabbarna bär?
Få vet att Millwall under de tidiga åren och fram till förra seklets början inte alltid spelade i blått och vitt. Under perioder ställde hamn- och fabriksarbetarna på Isle of Dogs upp med både röda och svartvitrandiga tröjor. Sedan flytten till New Cross och gamla The Den höll det blåa i sig till 1968 då man gick över till att spela med helvitt ställ. Tröjorna som bland annat bars av Harry Cripps anses av många Millwall-fans vara de snyggaste av dem alla. Efter sju säsonger återgick man dock till blått. Nästa experiment skedde vid millennieskiftet då det vita stället kom tillbaka i en jubileumsupplaga under en säsong. Det var i samma veva som Millwalls före detta ordförande försökte ändra klubbens image genom att byta till ett äldre och ”snällare” klubbmärke. Ett lika fånigt som dödfött projekt.
Millwall är långt ifrån den enda klubben som spelat i flera olika färger. I början av 1900-talet ställde till exempel West Ham upp med en rosa tröja med en svart rand över bröstet, Charlton i blårandigt ställ och Manchester United hette fortfarande Newton Heath och spelade i vit tröja och blåa shorts.
Rubriken får mig för övrigt att tänka på en fotbollsramsa. På Boundary Park kan man nämligen höra Oldham-fansen sjunga ”Breeze Hill, it’s just like watching Breeze Hill” när hemmalaget inte presterar tillräckligt bra.
Förklaringen? Breeze Hill är en skola intill arenan.
"LUCK HAS NOTHING TO DO WITH IT"
Söndag den 18 november
”Luck has nothing to do with it” basunerade en Stryktips-reklam ut för några år sedan. Jag minns inte om det var den med Vinnie Jones, Eric Cantona eller kanske Ian Wright? Det spelar ingen större roll egentligen. Men jag kom och tänka på just denna reklamslogan när jag vandrade hemåt på lätt ostadiga ben i Stockholmsnatten. Är det ett riktigt citat från en oövervinnlig fransk mästare sekunderna efter att han fällt upp kragen på tröjan och står och stirrar rakt in i TV-kameran? Eller har kanske måltjuven Wright med ett brett grin yppat orden efter ett av sina hat-trick på Highbury? Eller sanningen kanske bara är så tråkig att det fabricerats av ett par trendiga copywrighters på en reklambyrå? Jag medger att ämnet inte alls känns lika viktigt nu som vid 3-tiden i natt då jag var beredd att gå över lik för svaret. Typ.
Annars var det snarare ordet otur som speglade den här fotbollshelgen.
Millwalls nya manager Kenny Jackett såg länge ut att leda sitt nya lag till säsongens första bortseger i sin första match, men en mycket märklig straffspark sent i andra halvlek såg till att det stod 1-1 på resultattavlan på Memorial Ground.
Och på fyra minuters tilläggstid dök en Lewis Haldane upp vid bortre stolpen och nickade in 2-1 till Bristol City.
Ridå.
Tilläggas kan att Millwall i den fjärde matchminuten kunde lägga till Alan Dunne på skadelistan som nu består av inte mindre än 14 A-lagsspelare.
”Luck has nothing to do with it”, ni vet.
ESCAPE TO VICTORY
Onsdag den 14 november
Idag är det på dagen 20 år sedan Millwall besegrade Leeds United med 3-1 efter ett äkta hat-trick av Tony Cascarino under den andra halvleken. De 8,044 åskådarna på gamla The Den började då kanske, kanske ana sig till att det skulle bli en säsong utöver det vanliga när Cass gjorde sitt åttonde, nionde och tionde mål framför den lilla men högljudda publiken.
Totalt skulle Tony Cascarino komma att dunka in 23 mål säsongen 1987/88, ett mindre än anfallskollegan Teddy Sheringham.
Många Millwall-supportrar blir i det närmsta tårögda när de tänker tillbaka på det lag som manager Johan Docherty förfogade över. Förutom den före detta hårfrisören Cascarino och den kommande Champions League-mästaren Sheringham fanns exempelvis även följande legender med i det lag som besegrade Leeds den 14 november 1987; den fula mittbacken Keith ”Rhino” Stevens som kom att spela fler Millwall-matcher än någon annan i karriären, pålitliga och outtröttliga lagkaptenen Les Briliey, snabbe yttermittfältaren Jimmy Carter som köptes för £15,000 men såldes för £1,5 miljoner till Liverpool, och förstås också den stora publikfavoriten och råskinnet Terry Hurlock, som fick smeknamnet Warlock av fansen.
Millwall fanns med uppe i toppen under hela säsongen. Avgörandet kom under den sista tredjedelen av säsongen då man spelade 12 raka matcher utan förlust, varav de sju sista en svit av segrar. Fem omgångar från slutet gick Millwall upp i serieledning efter att ha besegrat Plymouth med 3-2 – en placering man aldrig tappade. Uppflyttningen säkrades i den näst sista omgången borta mot Hull där Millwall och Kevin O’Callaghan för fjärde matchen i rad gjorde mål från straffpunkten. Den 8 maj kom 15,467 åskådare till The Den för att fira klubbens första – och hittills enda – uppflyttning till den högsta divisionen. Det snöpliga slutresultatet, 1-4 mot Blackburn, kunde inte förhindra segerfesten, tvärtom, det visade sig nämligen att förlusten gjorde att lokalrivalerna Crystal Palace missade play-off!
O’Callaghan förresten, han hade ingen större karriär trots att han såldes till Ipswich Town och senare togs ut i det irländska landslaget, men han har faktiskt medverkat i den klassiska filmen Escape to Victory som handlar om allierade krigsfångar under Andra Världskriget som luras spela en fotbollsmatch mot nazisterna. O’Callaghan och ytterligare en handfull Ipswich-spelare syns bland filmstjärnorna Michael Caine, Sylvester Stallone och Max von Sydow.
Apropå den 14 november alltså.
"DID YOU SHOW HER A BIT OF HOW'S YOUR FATHER?"
Tisdag den 13 november
Millwall är inte helt utan ansträngning vidare i FA-cupens första omgång. En första omgång som faktiskt innehöll väldigt få skrällar. Visst, tabelltvåan i Conference League, Torquay United, besegrade Yeovil med 4-1 på Plainmoor, men det var ändå knappast ett resultat som gav något större eko. Om inte omspelet bjuder på några sensationer – Leeds vs. Hereford eller Nott's Forest vs. Lincoln – får vi beundrare av denna väldens äldsta fotbollsturnering hålla oss till den andra omgången innan vi hittar en värdig ”giant-killer” att sympatisera med.
Under de senaste 11 åren har det blivit mellan 30-40 resor till England för att se på fotboll. Och varje gång minst en match med Millwall. Även om jag försöker variera mig så har majoriteten av dessa resor haft London som destination och jag får väl säga att jag blivit hyfsat vass, för att vara en vanlig Svensson, på att fatta de uttryck och liknelser man har en viss förkärlek för i kanske främst stadens sydöstra delar. Dock så finns det tillfällen när även jag står som ett levande frågetecken.
Vid ett tillfälle var jag rätt sliten när jag ramlade in på puben på lördagen, och antydde att det kanske varit en tjej inblandad, och får höra: "Did you show her a bit of how’s your father?"
Det är som ni, här och nu framför datorskärmen, listat ut ett uttryck för att ha sex. Men ni kan ju gissa er till mitt ansiktsuttryck när jag bakis och jävlig försökte lista ut vad människan egentligen menade!
Minns också ett annat tillfälle när en kille, inte helt nykter bör tilläggas, gick runt bland alla och sa: "Well up for it!"
Letade han bråk på puben? Jag kunde bara inte förstå vad han gick omkring och spände sig om innan en bekant förklarade att han bara var förväntansfull inför matchen och peppade sina dryckesvänner.
Det finns otaliga exempel på engelska uttryck som medfört totalhaveri uppe i hjärnkontoret. Har du några favoriter? Skriv och berätta i forumet!
ARBETSRO, TACK!
Lördag den 10 november
Idag gästar Millwall lilla Altrincham i utkanten av Manchester. Millwalls nya manager Kenny Jackett har fått en tuff inledning på nya jobbet. I dagarna fick han paniklåna in en sjätte spelare – rutinerade QPR-backen Marcus Bignot – för att ens få ihop ett fullt lag till matchen på pittoreska Moss Lane.
En seger mot Altrincham, som ligger på 21:a plats i Blue Square Premier, alltså nuvarande sponsornamnet på engelska femtedivisionen, skulle ge Jackett lugn och arbetsro. Oavgjort, för att inte tala om en förlust, skulle sätta onödig press på Millwall, något som vi har nog av.
Nu för tiden diskuterar man målkameror eller en andra huvuddomare ute på planen. Trams. Här är ändringarna som verkligen förändrade engelsk fotboll:
1863 – blev det förbjudet att bära omkring bollen på fotbollsplanen.
1882 – fick man inte längre göra inkast genom att bara använda en hand.
1900 – förbjöds regelrätta attacker på målvakten, förutsatt att han hade bollen i händerna.
1901 – infördes straffområdet, fram till dess var hela planen att se som straffområde.
1904 – fick man inte längre attackera motståndarspelare bakifrån förutsatt att han inte medvetet stod i vägen.
1910 – blev det förbjudet för målvakten att använda händerna utanför eget straffområde.
1948 – resulterade medveten obstruktion i frispark för motståndarna.
1965 – blev det tillåtet med ett byte per lag, men endast för att byta ut en skadad spelare.
Nog blev det lite bättre, eller vad säger ni?
Dagens citat:
”I always answer letters from supporters; it’s the death treats I object to”
(En klassisk kommentar från Millwalls fd ordförande Reg Burr)
1964 ÅRS SANNING GÅR HEM ÄN IDAG
Tisdag den 6 november
Alla fotbollsnördar och smyganglofiler hamnar förr eller senare på eBay, det är ofrånkomligt. Genom åren har jag hittat ett antal guldkorn på auktionssajten som jag knappast skulle ha snubblat över i verkliga livet.
En av mina absoluta favoriter är boken Football in London från 1964. Författaren David Prole beskriver här vad han kallar för den moderna fotbollens utveckling sedan Andra Världskriget. Han beskriver klubbarna, spelarna, supportrarna och de stora ögonblicken. I en oerhört vacker omslagstext går att läsa: "Not every Club can have a history as glittering as that of Tottenham or Arsenal, but all have had their moments of fame, and all have their devoted supporters. To all of them, whatever their current glamour or success, the author has given equal prominence – and rightly so, for if there were no ‘small’ clubs there could be no ‘big’ ones."
Och boken är verkligen något extra. Charm-poäng i massor utgår för författarens oro över veklighetsfrämmande övergångssummor på £70,000, för att inte tala om hans beskrivning av den moderna fotbollens främsta affischnamn Jimmy Greaves.
Men det som främst slår mig är hur mycket ur bokens innehåll som faktiskt stämmer än idag. Följande text om Millwalls anhängare skulle lika gärna kunnat vara skriven idag som för över 40 år sedan:
"Over the years Millwall have won a reputation for being tough customers. This may not be entirely deserved, but mud always sticks if enough of it is thrown, and Millwall certainly play hard: their supporters will not tolerate anything less than 100 per cent effort. The Den is not a place where praises are easily won, and the crowd is entirely without discrimination in its treatment of players, whether signed at a big fee or picked up from one of the many local clubs. If a man gives all he has, the crowd supports him. If he show skills, so much the better, yet even if he doesn’t his wholehearted efforts will be greeted with enthusiasm. But if a player shirks a tackle or indicates lack of interest in the result, then he must watch out. The language may not be that used in more polite circles, but it is far more pungent. They breed powerful lungs down New Cross way, and the derision penetrates. You have to be a ninety-minute man to satisfy this colourful crowd.
Sometimes the spectators get out of hand, bringing F.A. action: warning notices and even closure of the ground. Such incidents help spread the club’s reputation for toughness, which is a pity. Millwall have probably been on the receiving end of as many hard knocks as they have given."
1964 års sanning går hem än idag.
PAPPAS POJKE
Måndag den 5 november
För strax över tre år sedan spelade Millwall mot Ferencvárosi i UEFA-cupens första omgång. Fyra månader dessförinnan spelade man FA-cupfinal mot Manchester United.
Två år tidigare – eller för exakt 2,013 dagar sedan om man så vill – kvalade Millwall om en plats i Premier League.
Idag är Millwall onekligen en av de hetaste kandidaterna till att åka ur League One. Efter lördagens förlust på hemmaplan mot Hartlepool United – vilka tidigare aldrig hade vunnit borta mot Millwall! – ligger laget på 22:a plats i tabellen. Och utan manager, tveksam inställning bland de utbuade spelarna, och där den egentligen enda spetskompetensen tycks komma med de för närvarande fem inlånade spelarna ser det mörkt ut.
Det är lätt att tappa perspektivet ibland. Inte allra minst efter en förlust mot oglamorösa lag som Hartlepool. Men de Millwall-supportrar som kan sin historia vet att motsvarande Division 3 – eller Football League Third Division South som vi tillhörde fram till 1958 – är vårt rättmätiga tillhåll i det engelska ligasystemet. De nämnda höjdpunkterna tillhör vår klubbs glory days. Lägg till den två säsonger långa utflykten i högstadivisionen 1988-90 och ett par fina cupsviter så har du i princip samtliga Millwalls stora stunder.
Idrott i allmänhet och fotboll i synnerhet handlar förstås om att bli bättre hela tiden. Men ibland skadar inte en reality-check för att inte tappa fotfästet.
Och vi är på inget sätt ensamma. Oxford United är till exempel den enda klubben att ha vunnit en stor pokal – laget vann Ligacupen 1986 och spelade i den högsta divisionen fram till 1988 – och bli nedflyttade till Conference League (förra säsongen). Nu spelar man mot lag som Ebbsfleet United och Halifax istället för Arsenal och Man Utd. Och för bara sex år sedan stod jag bland Bradford-fansen på Highbury och såg deras hjältar – vilket bland annat inkluderade Benito Carbone och Dan Petrescu – förlora med 2-0 mot Arsenal i Premier League-lunken. Idag ligger Bradford på 89:e plats av 92 ligaklubbar i England och kan mycket väl åka ur League Two i maj.
Visste du förresten att Notts County spelat dubbelt så många säsonger som Fulham i den högsta divisionen?
Det kan alltid vara värre.
Dagens citat:
"Millwall are my dad’s team and it would be nice for him to watch me playing for them before I finish"
(Cardiff-backen Darren Purse, 30 år, i Daily Mail)
ÄR STÅPLATS PROBLEMET?
Torsdag den 1 november
Omedelbart efter att Millwall lottades mot Conference-laget Altrincham i FA-cupens första omgång sattes diskussionerna igång på supporterforumen; ståplatsens vara eller icke vara.
Lördagen den 10 november på Moss Lane kommer de gästande fansen på Hale End Terrace att få stå på en äkta spåplatsläktare och titta på fotboll. Utan att irriterande stewards, vars främsta livsuppgift tycks vara att få alla att sitta ned, skymmer ens sikt. Och utan att riskera och bli utslängd och bötfälld för ohörsamhet. Den som känner för det kanske till och med kan tända en cigarett utan att någon får stora frispelet i högtalaranläggningen?
Sanningen är att år 2007 anses det allvarligare att stå upp på en fast betongläktare och titta på fotboll än att tränga ihop ett par hundra personer i en buss som far fram i trafiken i närmare 100 km/h.
Frågar du Tomas Bodström har detta fått stopp på huliganismen i England. Frågar du Manchester Uniteds kassör har detta ökat publikintäkterna. Frågar du tusentals supportrar har detta medfört att stämningen på matcherna försämrats, möjligheten att ta med bekanta och familj på fotboll nästan omöjliggjorts medan fotbollen i allt större utsträckning gått från att vara en arbetarsport till ett evenemang för folk som har det väl ställt.
Ingen har förstås helt rätt, eller helt fel. När Lord Taylor of Gosf's rapport publicerades i augusti 1989 – vilken beställdes efter Hillsborough-katastrofen och som sedan låg till grund för The Football Leagues framtida reglemente och rekommendationer – var inte Premier League världens bästa fotbollsliga. Och publiksiffrorna var betydligt sämre. Detta kan förstås inte tillskrivas sittplatser och hårdare biljettrestriktioner, men fakta kan inte heller helt förringas.
Även om det idag pågår arbete för att tillåta ståplats under kontrollerade former, som kampanjen för Safe Standing at Football, är intresset minimalt bland de styrande. Och varför skulle det inte vara det? Stående supportrar varken genererar mer intäkter eller säljer fler sponsorpaket. Att snegla på exempelvis Tyskland är inte aktuellt. Istället har exempelvis Manchester United och Newcastle tilldelats färre biljetter på bortaplan efter att supportrarna inte har hörsammat uppmaningar om att sitta ned. Lyckligtvis är man inte lika hårda längre ned i seriesystemet. Ni som följt Millwall på bortaplan vet att vi alltid står upp ändå.
Förutsatt att jag räknat rätt har alltjämnt 21 av 92 ligaarenor i England ståplatsläktare i någon form. Efter sista förändringen på Craven Cottage är Premier League nollat. Men ju längre ned du kommer i seriesystemet desto fler ståplatsläktare finner du, nackdelen för oss som gillar att följa vårt lag på bortaplan är att det är mycket sällan dessa är reserverade för gästande supportrar. Tyvärr.
Ståplatser i Premiership: -
The Championship: Cardiff City, Colchester och Scunthorpe United
League One: Bristol Rovers, Carlisle, Cheltenham, Hartlepool United och Yeovil
League Two: Accrington Stanley, Barnet, Brentford, Chester, Chesterfield, Dagenham & Redbridge, Hereford United, Macclesfield, Morecambe, Peterborough, Rochdale, Wrexham och Wycombe Wanderers
Dagens citat:
"Robbie Fowler - he's quality for 60 minutes, but in the final 30, Pauline Fowler would be fitter!"
(BBC:s radiokommentator om Cardiffs 32-åriga anfallare)
Klicka här för oktobers blogginlägg
