Fotbollsklubben: Januari
Januari månads blogginlägg på Fotbollsklubben.
DET VAR EN FIN DRÖM
Tisdag den 29 januari
”Det krävdes en rejäl arbetsinsats för att lägga Millwall bakom sig”, var den officiella Coventry-versionen. ”Millwall förtjänade att få omspelet med sig hem till London”, tyckte BBC:s utsända radiokommentator. ”Vi blev rånade!”, lät Barries analys i bilen på väg hem. ”Vi spelade ut Coventry helt i första halvlek, vi hade en stolpträff och borde ha fått två straffsparkar.”
Match 3 på Stryktipskupongen slutade som ni vet med en hemmaseger och Millwalls FA-cupdröm stannade som så många gånger förr vid just en dröm. Och huruvida man förtjänade ett bättre resultat eller inte kan man dividera om i all evighet. Till vilken nytta frågar jag dock mig? I slutändan är det ju bara resultatet på ljustavlan som räknas.
Själv tillhör jag den kategori människor som helst lider i min ensamhet vid en förlust. Visst kan jag ta en öl med goda vänner efteråt, men sannolikheten att dina ord kommer att få mig att känna annorlunda är minimal. Det måste helt enkelt få ta den tid det tar. Min bror däremot måste analysera alla händelser direkt när de inträffar och har alltid en förklaring redo att leverera för de närmsta bänkgrannarna oavsett om de vill lyssna eller inte. Kanske är det den främsta anledningen att vi sällan går på fotboll tillsammans jag och brorsan. Säkert är det min typ av supportrar som blir bittra och tycker att allt var bättre förr. Jag vet.
I boken This Supporting Life bjuder författaren Kevin Baldwin på en genial sammanställning av de olika supporterprofilerna du finner på en fotbollsmatch. Det går nästan inte att hålla sig för skratt när han beskriver karaktärerna hos Adrian Anorak, Ray D O’Listner, Simon Silent-Majority, Earl E Leaver, G Lawrie Hunter, Will Singalot, R Kane, Tina Bopper, Joy Less och Saul Maidup för att nämna en handfull.
Oavsett om du ser din fotboll på Eyravallen, Olympiastadion i Rom eller The Den så har du dem runt omkring dig.
Och även om det inte ligger rätt i tiden att sortera in folk i fack sätta en etikett på dem uppe i din egen hårddisk är det något vi alla gör hela tiden. Och varför ska man ha dåligt samvete för det? Tror du inte att han bakom dig i busskön eller bredvid dig vid bardisken vet exakt vad för typ du är trots att ni inte växlat ett ord och sannolikt så aldrig kommer att göra?
Nå, vilken supportertyp är du?
Och hur tror du att din omgivning ser på dig?
För Coventry City lever drömmen vidare. WBA på hemmaplan i nästa runda är på inget vis en omöjlighet. Av de åtta kvarvarande lagen i den sjätte omgången kommer som mest fem vara hemmahörande i Premier League. Arsenal eller Manchester United kommer att åka ut. Och personligen tror jag det kan bli färre än fem då exempelvis Middlesbrough lottats borta mot Sheffield United vilket knappast blir en lätt uppgift för Teeside-klubben. Glöm inte att The Blades för bara fem år sedan tog sig till semifinal i både FA- och ligacupen.
Den 127:e upplagan av världens finaste turnering går vidare även utan Millwalls medverkan. Hur konstigt det än kan låta.
COVENTRY AWAY
Torsdag den 24 januari
”Coventry är ett jävla skitställe. Dom har ett soplag och värdelösa supportrar. Hitler gjorde rätt när han jämnade stan med marken. Det enda meningsfulla som nånsin har kommit från Coventry är The Specials och det var hur länge sedan som helst. Nu finns det inte ett skit där. Vi har aldrig ens haft ett schyst slagsmål med dem.” Så börjar John King sin bok The Football Factory. Åtminstone i den svenska översättningen jag hade till hands. Jag börjar alltid att tänka på detta stycke när Coventry City kommer på tal. Något som sån tur var inte är så ofta.
Av de 124 klubbar som gick in i FA-cupens första omgång i början av november är antalet nu nere i 32 då den fjärde omgången ska spelas i helgen. Så här långt har den 127:e upplagan av världens äldsta utslagsturnering varit händelserik vilket om inte annat totalt hittills 27 omspel bevisar. En av säsongens största skrällar har Havant & Waterlooville, hemmahörande i motsvarande sjättedivisionen, svarat för genom att slå ut ligaklubbarna Notts County och Swansea, en bedrift för vilken man nu belönas med en tripp till Anfield. Och precis som 2004 då Millwall tog sig hela vägen till final ser det rätt ljust ut för klubbarna utanför landets absoluta toppskikt. Slumpen har gjort så att av de 16 lag som tar sig till den femte omgången kommer maximalt åtta inneha Premier League-status. Förra året var motsvarande siffra 11 i detta skede av turneringen.
I sydöstra London laddar man nu för vad som måste betecknas som säsongens match, hittills. När den initiala besvikelsen över att lottas mot Coventry borta – av alla j***a mediokra hålor! – lagt sig har suget efter biljetter exploderat de senaste två dagarna. Blygsamma 500 sålda biljetter blev till 1100, sedan 1700 och enligt de senaste uppgifterna har nästan 2500 Millwall-fans löst biljett till Coventry borta. För en klubb som levererar besvikelser på löpande band och flirtar med division fyra-fotboll är det inte alls så dåligt. Vi pratar Coventry för guds skull! En stad som oavsett hur grå och tråkig man gärna anser den vara i London faktiskt är synonymt med ett fotbollslag som slog ut Blackburn Rovers med 4-1 – på bortaplan! – i den tredje omgången. Millwalls chanser till avancemang är ungefär i samma klass som... Rade Prica blir en firad skyttekung i England kanske? Men det är det här som är FA-cupens kött och blod. Det är resultatet på ljustavlan som gäller och divisioner, fina namn och all sannolikhetslära i världen är av underordnad betydelse här. Ibland tycks det som om vi Millwall-anhängare har särskilt dåligt minne. För var det inte vi som inte alltför länge sedan, okej då, exakt 1342 dagar sedan faktiskt, vi som stolta stod där på Millennium Stadiums läktare och sånär lyckades spräcka trumhinnorna på gamle trötta Sir Alex Ferguson? Det känns onekligen bekant i all fall.
De kvarvarande 32 klubbarna är fördelade enligt följande:
Premier League – 11 st
The Championship – 10 st
League 1 – 5 st
League 2 – 4 st
Conference South – 2 st
Millwall var 2004 det senaste laget utanför den högsta divisionen att ta sig till final i FA-cupen; något som bara inträffat tre gånger de senaste 30 åren. Den största bedriften svarade dock våra antagonister från East End för när man 1980 vann finalen som ett "Second Division"-lag.
Dagens citat:
"We will be going up to the Derbyshire dales for a six- to eight-mile walk. We will have a good walk and come back and have a bar meal and a couple of halves of Guinness and get ourselves ready for Saturday. I have always done that for cup matches. I like it"
Mansfields manager Billy Dearden berättar hur hans lag laddar upp inför matchen mot Premier League-klubben Middlesbrough.
THE HOMES OF FOOTBALL
Måndag den 21 januari
Två av mina absoluta favoritfotografer är Philip Plisson och Stuart Clarke. Den förstnämnda är en fransk marinfotograf, och den andra en Watford-supporter som med kameran som verktyg bestämt sig för att dokumentera vad han kallar ”the passion of a nation”.
Stuart Clarke har sedan projektets början 1990 gett sig ut på över 3,000 fotouppdrag och resultatet har alla vi som utger oss för att följa brittisk fotboll sett, men oftast utan att vara medvetna om det. Först under senare år har Clarke börjat få det erkännande han förtjänar och bland annat har en utställning med hans fotografier turnerat öriket runt. Dessutom pryder hans fotografier väggarna på FA:s högkvarter på Soho Square i London.
Det är inte troligt att du hittar en dribblande Ronaldo bland Clarkes verk, däremot hittar du fotografier fulla av känslor och kontraster; fotografier att glädjas åt, förundras över och drömma iväg med. Clarkes främsta bilder är sällan tagna på en plastig Champions League-arena, nej de mest dramatiska ögonblicken är oftast fångade på en läktare långt från Sky’s TV-kameror.
I juli-numret av fotbollsmagasinet FourFourTwo fick Clarke frågan vid vilken arena han föredrar att fotografera och svarade Turf Moor i Burnley. Varför? ”I love the slightly scary walk to the ground, the sun low on the streets on the Towneley side and the chip shops and the newspaper blagsheets bring a touch of the sensational to the occasion.”
Fotografiet ovan har de flesta av er sett åtminstone någon gång. Det är på inget vis en av Clarkes bättre eller mer dramatiska bilder. Några kanske vet att det är TV-ankaret John Motson som står där i fårskinnsrocken och pratar in i TV-kameran om lördagens inställda matcher. Inte lika många vet att bilden är tagen på Wycombe Wanderers arena Adams Park. Och att detta är Clarkes kanske mest välpublicerade fotografi vida använt i tidningar, magasin och på Internet visste sannolikt ingen av er?
Omslagsbilden på boken The Homes of Football, hans första fotobok som är ett måste i bokhyllan hos en riktig fotbollsnörd, utser han som sin favoritbild. Och det är inte svårt att förstå varför. Clarke har lyckats fånga en hel läktarsektion på gamla Roker Park i Sunderland med blickarna högt upp i skyn. ”One can only presume the ball has hit the bar and is sent spiralling high into the air.” Flera generationer supportrar i rödvitrandiga matchtröjor står enade axel mot axel paralyserade av samma intresse och passion. Det är fantastiskt vackert.
En annan personlig favorit är tagen på gamla The Den. I ett hörn av en grå ståplatsläktare omgärdad av gula staket och taggtråd sitter ett par småttingar och deras farbror ner på betongen och bläddrar lite förstrött i sina matchprogram och försöker så gott det går stänga ute vinden. Framför dem spelas en fotbollsmatch, en av många den våren, och kanske ligger hemmalaget under igen? Ingen ser ut att vilja vara där. Möjligtvis sitter knattarna och tänker på vad deras klasskompisar gör just nu. Sannolikt önskar pappan – eller om det kanske är deras farbror? – att han satt hemma i sin fåtölj med en mugg rykande varmt te istället. För de flesta är faktiskt att gå på sin klubbs matcher inte synonymt med fest och glädje utan bara något man gör lika självklart som att gå upp på morgonen, och detta lyckas Clarke illustrera mästerligt. I synnerhet att följa Millwall ser många som en livsstil snarare än ett intresse man med glädje viker ett par timmar i veckan för.
Då min sambo inte riktigt delar min passion och inte kan se det vackra med en mörk och kornig läktarbild från Saltergate i Chesterfield talar det mesta för att det får bli Philip Plissons verk som pryder väggarna då vi flyttar till vår nya lägenhet.
(Edit 22/1: Jag noterat att fotbollsmagasinet Offside i sitt senaste nummer har ett reportage om Stuart Clarke och även publicerar flera av hans bilder.)
OTUR ÄR NÅGOT MAN FÖRTJÄNAR
Fredag den 18 januari
Jag älskar fotbollsarenor. För mig är det få saker som går upp emot att trängas i köerna utanför en fotbollsarena en svinkall februarikväll. Doften av matos från snabbmatstånden, polishästarnas oroliga gång, knastrandet i högtalarsystemet, jargongen vid pissoarerna, glädjen och besvikelsen 90 minuter plus tillägg framkallar och den ”vi”-känsla som bara finns på en fotbollsarena, ja det är min drog.
Efter första besöket i London vintern 1996 har jag besökt över 35 olika arenor i England och Wales. Jag har suckat tillsammans med 48,000 Sunderland-fans i polkagrisrandigt på Stadium of Light, jag har dansat av glädje på County Grounds-läktare i Swindon och jag har hamnat mitt i upplopp iscensatt av Wrexham-fans utanför Prenton Park i Birkenhead.
Kärleken till brittiska fotbollsarenor har tagit mig kors och tvärs över öriket till platser jag annars aldrig skulle ha besökt och jag har träffat en del fantastiska människor. För mig spelar det ingen roll om det är en fashionabel Premier League-arena eller ett ruckel i non-league. Jag njuter lika mycket ändå.
Det finns många myter inom engelsk fotboll. En av dem tänkte jag ta död på idag.
Nya Wembley är med sina 90,000 sittplatser den största idrottsarenan som byggts i Storbritannien efter Millennium Stadium i Cardiff för nio år sedan. Sedan Millwall invigde nya The Den med en träningsmatch mot portugisiska Sporting Lissabon i augusti 1993 har sammanlagt 19 nya engelska ligaarenor sett dagens ljus. Majoriteten av dessa är byggda av klubbar desperata att etablera sig i den högstadivisionen – exempelvis Southampton, Derby County, Coventry City och Sunderland – övertygade om att extrema faciliteter, state of art-design och en nystart utstakad på ett ritbord av en välrenommerad PR-firma är ett måste för att locka nya sponsorer och supportrar. I säsongens upplaga av Premier League spelar sju klubbar på arenor som byggts inom den senaste 12-årsperioden.
Det cirkulerar ett rykte om att klubbar som flyttar in i nya arenor är otursförföljda och ofta blir relegerade samma säsong. Detta stämmer inte riktigt. Sedan 1993 har endast två av 19 klubbar åkt ur samma säsong som man invigt sin nya arena. Säsongen 1997-98 åkte exempelvis Bolton Wanderers ur Premier League tack vare sämre målskillnad än Everton, men man ska komma ihåg att klubben faktiskt var nykomlingar. Nej, i själva verket gick Leicester City direkt upp i Premier League på Walkers Stadium för fyra år sedan och ytterligare fem klubbar har slutat sexa eller bättre och fått kvalspela under sin första säsong på en ny arena.
Över 50 procent av lagen vinner sina invigningsmatcher och generellt får flytten en positiv effekt. En undersökning visar att 13 av 19 klubbar tog fler poäng på de 10 första matcherna på sin nya arena än de 10 sista på sin gamla. Och i de flesta fallen är skillnaden markant.
Wigan Athletic till exempel spelade 14 raka matcher utan förlust på sin då nybyggda arena – en svit som Arsenal bräckte med råge då London-laget inte förlorade en ligamatch på Emirates Stadium förrän i april månad, nästan åtta månader efter premiären!
Hela 11 av klubbarna förlorade bara en eller ingen av de 10 första hemmamatcherna.
Millwall är en av de klubbar där flytten fick en positiv effekt. Och detta trots att man faktiskt förlorade med 1-4 mot Southend i första ligamatchen på nya The Den. Men efter det vann man sex matcher och spelade oavgjort i de övriga tre. Säsongen 1993/94 slutade laget till slut på tredje plats i tabellen men förlorade mot Derby County i ett kravallomkantat play-off.
Ska man prata om otursflyttar får det bli Stoke City som efter flytten till Britannia Stadium 1997 inte vann någon av de fem första matcherna. Dessutom åkte man ur dåvarande Division 1 samma säsong.
Myten om de sportsliga motgångarna i samband med en ny arena bottnar förstås i det logiska att mångåriga avbetalningar på nybyggen självfallet också innebär mindre pengar till spelartruppen. Detta är något som exempelvis Sunderland, Southampton, Derby men även Millwall fått erfara under årens lopp. Men att kalla det för en förbannelse vore knappast korrekt.
Flera klubbar planerar att bygga nya arenor framöver även om få beslut är tagna. Vad jag känner till är det bara i Colchester och Grimsby det faktiskt byggs. Diskuteras, ritas, överklagas och ritas lite till görs det dock i Merseyside (Liverpool och Everton), Nottingham, Portsmouth och Birmingham för att nämna ett par platser.
Men behöver knappast vara en extrem groundhopper för att bli nedstämd när fantastiska arenor som The Dell, Maine Road, Victoria Park, Plough Lane och Vetch Field jämnas med marken. Det är kulturarv som för evigt lämnar och ersätts av nya, tyvärr, ofta alldeles charmlösa plastmonster som placerats ute på en åker där de lyser upp himlen likt ett nyss landat rymdskepp.
Via Duncan Adams utmärkta hemsida – jag har väl berättat om Birmingham-supportern som försöker komma över det faktum att han såg sin första fotbollsmatch på rivalerna Aston Villas arena? – kommer här en länk för er nostalgiker som garanterat kommer att lysa upp vintermörkret:
Klicka här
Vem vet förresten vilken engelsk ligaarena som är högst belägen i England?
Först med rätt svar vinner en India Ale på Bishops Arms i Sundbyberg…
Trevlig helg!
MONEY TALKS
Torsdag den 17 januari
The Sunday Times Football Rich List är alltid lika underhållande som svindlande läsning. Som en enkel fotbollssupporter får jag aldrig riktigt grepp om alla de där nollorna och vad de egentligen innebär. Att det inte är så enkelt som att man kör en Lamborghini istället för en 10 år gammal Ford förstår jag. Men sedan då?
Att jag fortfarande blir lätt kallsvettig och illamående när jag läser att spelare – oavsett om de heter Wayne Rooney eller Nicolas Anelka – tjänar £100.000 i veckan, det väljer jag att se som ett friskhetstecken.
Enligt en undersökning som gjorts av tidningen The Independent och proffsspelarnas egen intresseorganisation (PFA) har lönerna i Premier League ökat med 65% sedan år 2000. I genomsnitt tjänar en spelare i den högsta divisionen idag £675 000 – strax under 9 miljoner kronor – per år. Bonus och privata sponsoravtal är inte medräknade i undersökningen som visar att anfallarna tjänar mest med ett snitt på £806 000 per år, medan målvakterna redovisar minst inkomst.
Avståndet till de lägre divisionerna är markant; i The Championship tjänar en spelare i snitt £195 750 per år, medan siffran är £67 850 för League One och £49 600 för League Two. Spelarnas lönetopp är generellt mellan 27-28 års ålder.
I snitt tjänar 19-20 år gamla Premier League-spelare ”bara” £95 500 – knappt 1,2 miljoner kronor. Självklart vore det befängt att tro att alla dessa pengar skulle kunna ge dessa unga män en skev världsbild...
Millwall betalade, enligt uppgift, förra året ut £6,5 miljoner – drygt 82 miljoner kronor – i löner för spelare och ledare. Det var en minskning med nästan £1,5 miljon från föregående år (då laget degraderades från The Championship).
Att somliga fotbollsspelare hellre spelar reservlagsfotboll i England än är stjärnor i Allsvenskan förklaras med en snabb titt på lönekontot.
Och vem är jag att klandra dem?
"THE MOST HATED MAN IN FOOTBALL"
Måndag den 14 januari
På bordet bredvid mig hade någon lämnat kvar en tidning. Hittills hade jag varit löjligt avskuren från omvärlden. Inga tidningar, inget Internet och inte en enda sen TV-match på den thailändska sportkanalen. Ett sms om den uppskjutna matchen på Kenilworth Road fick bli det enda livstecknet med omvärlden sju tidszoner bort. Och ärligt talat, med kritvita sandstränder, strålande sol, turkosfärgat vatten och det avslappnade ljudet från vågornas dyningar är det ingen större uppoffring. De senaste dagarna hade de största besluten handlat om efter vilket kapitel i boken jag skulle ge efter för suget efter dagens första öl uppe på restaurangen. Det fanns fortfarande öl kvar i den bruna glasflaskan, även om inte lika sval och god som för en stund sedan, när jag utan att tänka mig för sträckte mig efter den hopvikta tidningen. Till min förvåning var det varken en skandinavisk eller ens en engelsk tidning, vilket hade varit att anse som en lågoddsare på denna paradisö, nej till min förvåning var det en närapå två veckor gammal australiensisk tidning och enligt god sed började tidningens intressantare innehåll – sporten alltså – på baksidan. Men det som verkligen fick mig att rycka till var ett bekant ansikte uppdraget på över närapå en tredjedel av tidningssidan. En man i mörk matchtröja, mörkt hår – en lätt grånad vid tinningarna hade växt fram sedan sist – och med ännu mörkare blick än vad jag kunde minnas stirrade på mig. Råskinnet Kevin Muscat hade skapat rubriker igen.
Tillsammans med spelare som Terry Hurlock är Kevin Muscat utan tvekan en av de hårdaste fotbollsspelare någonsin att bära den blåa matchtröjan. Det finns massor av dem där ute. Spelarna som du hatar, ifall de inte spelar för ditt lag. Och den australiensiska högerbacken, värvad från Glasgow Rangers, har onekligen gjort skäl för sitt rykte.
En brutal tackling på den dåvarande Charlton-spelaren Matty Holmes i slutet av 90-talet ledde till att denne blev förklarad fotbollsinvalid (det krävdes fyra operationer för att rädda spelarens ben och inledningsvis fruktade man att det skulle bli nödvändigt med en amputation, dessutom fick man bygga upp hans ankel på nytt). Nästan sju år senare fick Muscat kompensera Holmes med £250.000 efter ett utdraget civilrättsmål. Trots ersättningen var Holmes bitter: "If I got a card or phone call a few days after the tackle it might have been different". Men detta är bara toppen av ett isberg.
Redan i en av sina första ligamatcher i England, då han spelade för Crystal Palace, ledde hans tuffa punktmarkering i en match mot Norwich till ett jätteslagsmål med 21 inblandade spelare. Muscat har tidigare skickat spelare som Craig Bellamy och Christophe Dugarry på flera månaders ofrivillig ledighet, den senare bakifrån under en, som det var tänkt, vänskapslandskamp. Den franska förbundskaptenen Roger Lemerre blev rasande och kallade efteråt tacklingen för en “act of brutality”. Den före detta Birmingham City-spelaren Martin Grainger nöjde sig inte med det utan kallade honom för ”the most hated man in football” efter en annan brutal tillställning. Under åren i Rangers blev Muscat på grund av sin brutala spelstil aldrig uttagen i ett Old Firm-derby. Mathias Svensson, Ian Wright och Dennis Bergkamp är andra spelare som gått ut offentligt och spytt galla på Muscat under åren.
Men bittrast kanske ändå nuvarande Everton-spelaren Andy Johnson var. Denne blev nämligen utvisad efter att ha knuffat till Muscat, som enligt anfallaren, dessförinnan sparkat ned honom tre gånger och dessutom avsiktligt armbågat honom i ansiktet. Muscat till skillnad från Johnson spelade alla 90 minuter och fick inte ens en varning för besväret.
Sedan han sommaren 2005 lämnade Millwall för spel i australiensiska Melbourne Victory tycks han ha gjort väldigt lite för att tvätta bort stämpeln som råskinn. Under förra säsongen hamnade han exempelvis i bråk med motståndarnas manager under en match, vilken då försökte strypa honom!
Det är lätt, och orättvist, att glömma att Kevin Muscat också var en väldigt bra fotbollsspelare. På The Den blev han berömd för sina precisa inlägg från högerkanten vilka ofta resulterade i mål. Det var knappast hans stundtals något ovårdade tacklingar som gjorde att han kom att spela över 300 ligamatcher i Storbritannien för Crystal Palace, Wolves, Rangers och Millwall. Den fysiske spelaren, han som njuter lika mycket av en perfekt glidtackling som ett mål, han som är expert på att göra motståndaranfallarna frustrerade och griniga, han kommer aldrig att skönja samma uppskattning som målgöraren eller den lilla dribblern.
Utan Muscat hade sannolikt inte Millwall kvalificerat sig för FA-cupfinalen 2004. Semifinalen mot Sunderland på Old Trafford var en sannerligen brutal historia där tre Milwall-spelare fick hjälpas av planen redan innan en timme var spelad och hade inte Muscat stått upp emot Jason McAteer & Co hade resultatet knappast gått Millwalls väg denna oförglömliga söndag. Tyvärr innebar det att han själv fick bäras ut på bår och inte kunde vara med i finalen.
Muscat var aldrig ordinarie straffläggare i Millwall, vilket kanske var ett misstag, för sedan han började spela i australiensiska A-League har han nämligen aldrig missat en enda straff. Fram till dagens datum är han uppe i 16 raka från 11-meterspunkten.
Under Kevin Mucats sista säsong i Millwall inträffade en skandal som knappt mer än sipprade ut ur omklädningsrummet. Och tur var kanske det. Som jag fått händelsen berättad för mig skulle Muscat och ett par andra spelare skämta med lagkamraten Andy Roberts och medan denna duschade plockade man ur hans mobiltelefon ur jackan. Medan man gjorde vad man nu skulle göra kom det ett sms till Roberts telefon. Jag kan bara gissa mig till tystnaden som måste ha lagt sig i omklädningsrummet när Muscat insåg att det oanständiga meddelandet, som man just skrattat högt åt, inte kom från Roberts fru, utan sin egen. Vad som sedan inträffade vet väldigt få människor. Klart är i alla fall att jag inte skulle vilja ha varit i Roberts kläder. Andy Roberts spelade efter den dagen inte en endaste minut mer fotboll för Millwall och lämnade inom kort klubben på free-transfer.
En startelva innehållande Kevin Muscat, Dennis Wise och Tim Cahill var sällan händelselös att beskåda, tänkte jag då jag lämnade restaurangen redo att återuppta läsandet vid strandkanten.
GÄNGKRIG I LONDON
Lördagen den 4 januari
Att området söder om Themsen förr i tiden brukade kallas för ”bandit-land” har, tro det eller ej, ingenting med Millwall att göra.
Under 60-talet kontrollerades Londons undre värld av främst två kriminella gäng – The Krays och The Richardsons – och stundtals rådde ett blodigt krig mellan grupperna. De identiska tvillingarna Ron och Reggie Kray hade sin bas i East End och var det gäng som krönte mest uppmärksamhet. Amatörboxarna köpte en biljardhall i Bethnal Green efter avslutad skolgång som kom att bli deras högkvarter i slutet av 50-talet och därifrån skötte man sina affärer vilka mestadels bestod i beskyddarverksamhet, utpressning och rån.
Med åren blev tvillingarna rikskändisar och lämnade delvis de ljusskygga spelhallarna bakom sig och flyttade in i de eleganta nattklubbarna i centrala London där man började umgås med artister, politiker och andra s k innemänniskor. Ron som senare kom att förklaras psykisk sjuk i fängelset avslöjades under den här tiden av en tabloidtidning ha ett homosexuellt förhållande med den gifta politikern Lord Boothby, något som dock inte gjorde folk mindre rädda för honom. The Krays ansågs också ha goda förbindelser med den amerikanska maffian.
Tvillingarnas främsta rivaler var The Richardsons från södra London. Massmedialt fick detta gäng aldrig samma uppmärksamhet, detta trots att man kallades för ”the torture gang” och bevakades betydligt hårdare av polisen. Enligt legenden brukade man nagla fast sina ovänner i golvet med spik och sedan klippa av tårna med en bultsax.
The Richardsons inre kärna bestod av Charlie och hans yngre bror Eddie Richardson som beskrivs som den sadistiske av dem. Bröderna handlade inledningsvis med metall och skrot innan man kom på en alldeles lysande affärsidé. Man ställde helt enkelt ut spelmaskiner – så kallade Antlantic Machines – på pubar och caféer och nöjde sig inte bara med pengarna de inbringade utan lät också ägaren vackert betala för att få ha dem där. Den som motsatte sig detta generösa erbjudande fick finna sig i att få sin lokal sönderslagen och i värsta fall också nedbränd. De uppfinningsrika brödernas nästa specialitet blev att bilda diverse företag med mer eller mindre frivilliga kumpaner som ansvariga ägare på pappret. Efter att ha byggt upp en ansenlig kredit hos intet ont anande leverantörer lade man en stor värdefull order. Problemet var bara att när det var dags att betala för sig hade man redan sålt vidare godset och företaget gått upp i rök.
Fejden mellan de kriminella gängen anses ha haft sin början på en nattklubb i London julen 1965. En underhuggare i Richardsons gäng kallade Ron Kray för ”fat poof” varpå handgemäng utbröt. Fram till dess hade grupperna huvudsakligen kontrollerat varsin sida av Themsen och inte sökt konflikt. Tre månader senare besökte tre medlemmar ur The Krays en nattklubb vid namn Mr Smith’s i Catford i Lewisham, ett område som kontrollerades av The Richardsons. Det dröjde inte länge förrän Eddie Richardson och ”Mad Frankie” kom dit och uppmanade gruppen att dricka upp och gå därifrån. Någon förolämpade då Eddie varpå full kalabalik uppstod och i tumultet blev en Richard Hart ur Krays gäng skjuten i huvudet.
Nästa incident dröjde mindre än 24 timmar. I bråket under föregående kväll skadades även en anhängare till The Richardsons och fördes till Whitechapel Hospital. Där besöktes han av sin vän George ”Mayers” Cornell, en lokal knarklangare och underhuggare till de båda bröderna, som full och sannolikt också påtänd ensam gav sig ut på jakt efter The Krays. Halv nio på kvällen klev han in på puben Blind Beggar i Whitechapel och skrek ”where’s that fat wanker?” efter Ron Kray, som inte var där. Det dröjde dock inte länge förrän Ron dök upp med två kumpaner i släptåg och utan tvekan gick fram till Cornell och sköt ihjäl honom med tre skott i huvudet. Det råder delade meningar om mordet var en hämnd på skottlossningen föregående kväll eller om det egentligen handlade om en misslyckad affär med pornografi som på den tiden var olagligt i Storbritannien. Oavsett vad så innebar den blodiga helgen 7-8 mars 1966 början på slutet för båda gängen.
The Richardsons föll först. Trots den berömda tystnaden som inträffar när polisen utreder organiserad brottslighet – och det faktum att The Metropolitan Police på den tiden var ökänd för korruption. Tre anklagelser var åtminstone någon för mycket för att man skulle klara sig undan igen. Förutom mordet på Mr Smith’s Club åtalades man också för att under två dagar ha torterat ihjäl en före detta gängmedlem vars kropp återfanns i en tom lagerlokal nära Tower Bridge, samt för att ha beställt ett mord i Sydafrika. Hantlangaren som sänts ut för att mörda en före detta affärsbekant till Charlie Richardson greps för mordet på plats i Sydafrika och dömdes till döden av en lokal domstol genom hängning. Men efter en stor polisoperation, ledd av poliser från Hertfordshire, gick polisen i Sydafrika med på att släppa honom och ordna med en ny identitet i utbyte mot att han vittnade mot The Richardsons. Sommaren 1967 greps större delen av gänget och Charlie dömdes till 25 års i fängelse och Eddie till sammanlagt 10 år för kroppsskada orsakad av tortyr.
I Krays fall dröjde det till maj 1968 då tvillingbröderna åtalades för dels mordet på Cornell och dels för mordet på en före detta gängmedlem som dödats genom att få båda ögonen utstuckna, samt några mindre fall av hot. Båda dömdes till livstids fängelse med krav på att sitta av minst 30 år av tiden.
Idag råder en närmast romantisk bild över dåtidens gängaktivitet. Men precis som på Dick Turpins tid var det knappast så att det handlade om att ta från de rika och ge till de svaga, utan man spred skräck över stora delar av London och det var tyvärr inte helt ovanligt att oskyldiga drabbades. I samband med rättegångarna mot de båda gängen genomfördes också en utrensning i Metropolitan Police och specialavdelningen Criminal Investigation Department (CID) som ansågs extremt korrupt och många officerare var köpta av gängen. Inte mindre än 400 CID-officerare och 300 uniformerade poliser erbjöds och accepterade förtidspension under de närmsta åren för att inte dra ner mer skam över rättsväsendet.
Ron Kray förklarades sinnesjuk i fängelset och flyttades över till psykvård där han avled av en hjärtattack 1996, endast 61 år gammal. Begravningen lockade stort intresse, både bland media och allmänheten, och kortegen genom East End bevittnades av tusentals människor. Reggie släpptes i augusti 2000 då han drabbats av obotlig cancer och somnade stilla in efter mindre än två månader som en fri man.
Genom åren har det bildats en kult kring tvillingarna. En film har gjorts (The Krays – when people are afraid of you…), de nämns som förebilder i actionfilmen The Getaway och förekommer i flera poplåtar som exempelvis The Last of the Intenational Playboys av Morrissey och Oasis har med bilder på dem båda i sitt DVD-släpp Wibbling Rivalry. Sångerskan och skådespelerskan Patsy Kensit är för övrigt guddotter till Reggie Kray.
Charlie Richardson rymde från fängelset 1980 efter att ha fått flera nådeansökningar avslagna. Under ett år lekte han katt-och-råtta-lek med polisen. Skyddad av sina vänner i södra London drack han öl på pubarna längs Old Kent Road, ja även med före detta poliser sägs det, innan han åkte till Paris och gav en intervju varpå han själv lämnade in sig. Fyra år senare släpptes han. Brodern Eddie som släppts långt tidigare dömdes 1990 till 25 års fängelse för att ha distribuerat ”kategori A-droger”, men släpptes lagom till Millennieskiftet. De båda bröderna är idag gott och väl över 70 år gamla men sägs ha aldrig helt återanpassat sig till ett laglydigt liv.
Idag är den före detta gängmedlemmen Francis ”Mad Frankie” Frasier nästan mer känd än bröderna. Den idag 84 år gamla mannen har spenderat 42 år – alltså halva sitt liv! – runt om i 20 olika fängelser och bland annat skrivit en berömd självbiografi, stått anklagad och frikänts för medverkan i Det Stora Tågrånet 1963, och under senare delen av sitt liv besökt kändisar i diverse TV-program där han berättat om livet som gangster och till och med startat ett företag som ägnar sig åt rundvandringar i London kallade för Gangland Tours. Han är också en känd Arsenal-supporter även om hans barnbarn, James Frasier, spelar för Bristol Rovers.
Tidigare blogginlägg:
2007 december
2007 november
2007 oktober
