Fotbollsklubben: Februari
Februari månads blogginlägg på Fotbollsklubben.
GONE BUT NOT FORGOTTEN
Fredag den 22 februari
Lördagen den 1 maj 1988, Boothferry Park, Hull, nordöstra England. Inför tusentals tillresta Millwall-supportrar gör Kevin O’Callaghan för fjärde matchen i rad mål från 11-meterspunkten och säkrar klubbens första, och hittills enda, avancemang till den högsta divisionen trots att en omgång återstår att spela.
Här på Boothferry Park upplever Millwall klubbens fram till dess tvivelsutan största ögonblick. Denna vårdag vet dock ingen att Millwall bara kommer att spela på denna unika arena – med sex istället för fyra strålkastare och en egen tågstation där man kan gå direkt in på läktaren från plattformen – en gång till innan Hull Citys hem i över 50 år förpassas till historien.
I december 2002 flyttade klubben till nybyggda Kingston Communications Stadium och lämnade Boothferry Park åt sitt öde. Men till skillnad från andra gamla arenor som omedelbart monteras ner och ersätts av ett köpcenter eller bostadskomplex fick Boothferry Park tyna bort i sin ensamhet. Inte förrän i januari i år inleddes processen med att förinta detta kulturminnesmärke.
Mark Watterson har tagit dessa unika bilder strax innan Boothferry Park jämnades med marken.
”Att stå ensam och blicka ut över Boothferry Park och ta dessa bilder var surrealistiskt. Du kan nästan se tusentals spöken som hejar och skriker för ett mål eller ett avslut som gick precis utanför. Jag anar rökande supportrar i kylan på läktarna, inbäddade i tunga rockar med halsdukar och som ber för en kvittering eller ett vinstmål. Men när jag tittar ut så finns ingenting längre kvar, bara en tom arena.”
Det är något särskilt med gamla fotbollsarenor. Strålkastarna som tittar fram över tegelhustaken, de gamla entréerna som ser likadana ut som de alltid gjort, kanske en originell skylt från en svunnen tid som ber publiken att inte förolämpa motståndarna, ja det är helt enkelt omöjligt att inte charmas av gamla arenor som lukar historia och har karaktär. Det går inte en säsong utan ett par fotbollsarenor ersätts av nya, stora och plastiga multiarenor ”anpassade för den moderna besökaren”. Och varje gång det händer finner jag det lika märkligt att engelsmännen, som annars värnar om historia och tradition, inte tar tillvara på dessa unika kulturminnesmärken bättre.
En som delar min passion är redan nämnda Mark Watterson, 40, från Sheffield som sedan 1977 fört bok över varenda arena och match han besökt. Trots att Sheffield United rent geografiskt sett borde vara hans klubb föll det sig naturligt att gå i sin far och farfars fotspår och han är idag en dedikerad Chesterfield-supporter.
”Det var inte förrän i april 1979 som jag besökte min andra fotbollsarena och det var hos Sheffield Wednesday där jag stod på Lepping Lane Terrace och såg dem förlora mot Mansfield Town”, berättar Mark. ”Exakt 10 år senare skulle 95 fotbollssupportrar få sätta livet till på samma läktare som jag stod.”
Senare blev Marks farbror ordförande i Chesterfield och hans passion växte än mer.
”1984 såg jag 52 matcher och åkte på min första riktiga bortamatch med en kompis då vi såg Chesterfield förlora med 2-1 på Darlingtons arena Feethams.”
Under sina resor på 80-talet besökte Mark många arenor som idag inte längre finns kvar. Nu 20 år senare har han återbesökt dessa arenor, eller åtminstone vad som finns kvar av dem. Det kan vara en ödemark, eller en mark överbyggd av ett gigantiskt köpcenter.
”Feethams (Darlington) var min första riktiga bortamatch, ett annat minne har jag från en tisdagsmatch på Ayresome Park i Middlesbrough när Sheffield Wednesday behövde vinna för att gå upp, nu förlorade man men gick senare upp ändå, jag var på Baseball Ground (Derby) i januari 1983 och såg de gästande Leeds-supportrarna mer eller mindre montera ned läktaren i småbitar och orsaka förödelse för tusentals pund efter att ha tappat en 3-1-ledning, jag besökte också Leeds Road (Huddersfield), The Old Showground (Scunthorpe), Belle Vue (Doncaster), Filbert Street (Leicester) och Springfield Park (Wigan) under dessa år. Alla var fantastiska arenor som inte längre är med oss.”
När jag frågar Mark om vilken som är den bästa respektive sämsta arena han besökt säger han:
”Under 1988 gjorde jag en sak av att besöka både Liverpools berömda The Kop och att betala entré i dörren hos Manchester United. Tyvärr är det inte möjligt att göra idag. Här om veckan blev jag erbjuden en biljett till Manchester-derbyt för £200 när jag var utanför Old Trafford. Men för bästa arenan antar jag att svaret måste bli Old Trafford om man är ute efter imponerande och bra faciliteter. Men självklart så avgudar jag Saltergate (Chesterfield), men jag kan erkänna att det faktiskt är en av de värsta arenorna i hela ligasystemet, men det är en del av mitt liv och det är den arena som arrangerat fotboll under längst tid i England.”
Här följer fler gamla fotbollsarenor som inte längre finns med oss. Notera att bilderna är publicerade med tillstånd av Mark Watterson och får inte användas i andra sammanhang utan fotografens tillstånd.
Feethams, Darlington
”Det är en i det närmsta obeskrivbar känsla att befinna sig i mittcirkeln på en fotbollsarena och höra – ingenting. Det är oerhört känslosamt att sitta där ensam med sina minnen när alla andra har gått. Jag besökte Feethams i februari 1984 första gången.”
Victoria Park, Stoke City
“Det här har varit en ödetomt i 10 år nu sedan gamla Victoria Park demolerades. Men det är lätt att se var arenan en gång stod eftersom radhusen fortfarande är placerade runt om. Fortfarande kan man se delar av den gamla arenan i form ett par kvarlämnade entréer liksom trappstegen upp till gamla Home End. Här spelade legender som Gordon Banks och Stanley Matthews.”
Filbert Street, Leicester City
”Nästan på dagen 20 år sedan matchen Leicester City mot Manchester City återvände jag i januari i år till Filbert Street. Matchprogrammet lägger jag på den plats där jag tror att omslagsbilden togs. Idag återstår ingenting annat än vildvuxet gräs.”
Belle Vue, Doncaster Rovers
”Doncaster lämnade sitt gamla hem Belle Vue i slutet av 2006. Tyvärr vandaliserades arenan efter flytten och en läktare sattes i brand så idag, 23 år efter mitt senaste besök, återstår inte mycket annat än ett par betongläktare. Inte många vet att Doncaster är det lag som innehar både rekordet för flest segrar och flest förluster under en säsong.”
Gone but not forgotten.
"HÖRDE JAG SKÅL?"
Fredag den 15 februari
I boken "Gangsters" – Klas Östergrens suveräna uppföljare till "Gentlemän" som skrevs 20 år tidigare – bjuder författaren på en klockren beskrivning av ett sammanträffande på en så kallad brittisk pub: "Det märkvärdiga med dessa gamla, väl ingångna ställen är att man kan återfinna dem i en lokal där det ända tills säg förra torsdagen låg en kemtvätt, man kan rentav vara på väg till denna kemtvätt med en bärkasse full med såsiga slipsar och av gammal vana öppna dörren beredd på att mötas av den torra, stickande doften av kemiska rengöringsmedel men i stället hamna i en miljö som gör allt för att ge illusionen av sent 1800-tal – ett dovt mörker från glödlampor bakom gulnat pergament, reflekterat i mahogny och mässing, och doften är allt annat än den väntade, sur tobak och urinsyra." Östergrens utsvävning, liksom i förbifarten, om de svenska inrättningar "som kan kallas irländsk och heta O'Connells' eller engelsk och heta Shepherd's Inn" är oerhört träffande.
På hemsidan Allt om Stockholm får man blygsamma 32 träffar om man söker på "brittiskt och irländskt". I själva verket måste mörkertalet vara enormt. Var och varannan förortssylta inreder med den obligatoriska mörka bardisken, ett par kvadratmeter skotterutigt på väggen och låter en "Beefeater"-spegel ackompanjerad av en Guinness-plansch stå för detaljerna i lokalen. Detta trots att en "dagens" i regel består av en valfri pizza serverad med en avslagen Mariestad på flaska, helt utan skam. Och det spelar ingen roll om man, så som restaurangkedjan Bishop's Arms, måttbeställer träinredningen, hänger upp välpolerade pytsar i taket, bredvid träbjälkarna och årorna, och skryter med ett enormt whiskeyutbud. Det är och förblir en illusion. En fasad för att ingjuta dig en hemtrevlig atmosfär. Just Bishop's ska dock ha en eloge för att man premierar de svenska mikrobryggerierna som står sig bra internationellt.
Svaren varierar ju beroende på vem man frågar. Påtagligt många menar att ölutbudet gör en bra brittisk pub. Vilket är rent skitsnack enligt mig. Hälften serverar ju i princip bara Falcon på fat, och som mest en ale vilken för jämnan är slut. Och ärligt talat så är det sällan ens någon av de där charmiga pubarna från ditt senaste Englandsbesök har mer än en fyra-fem kranar på disken (varav två tappade upp inte så brittiska Stella Artois och Fosters', eller hur?). Miljön då? Kom igen nu! De brittiska pubarna i Sverige är ungefär lika genuina som din lokala pizzeria är en italiensk restaurang.
Nej, en bra pub – engelsk, irländsk, svensk eller afghansk spelar ingen roll – ska upplevas som ett extra vardagsrum. Samma isolerade och avslappnande känsla du upplever hemma i soffan ska infinna sig den sekund du tränger dig igenom de tunga trädörrarna och morsar på mannen bakom bardisken. På en bra pub kan jag vara mig själv. På en bra pub är jag omedveten om huruvida det snöar ute eller om så en rysk ubåt gått upp till ytläge mitt på självaste Riddarfjärden.
En bra pub försöker aldrig vara något annat än en plats där du trivs bra.
I Stockholm tycker jag att egentligen bara att Wirströms i Gamla Stan lever upp till det mottot. Och detta i en lokal som för knappt 10 år sedan var ett bageri och kafé sedan 1600-talet och med för stadsdelen typiska katakomber i källaren. Här kan jag lugnt och avslappnat bläddra i morgontidningen medan jag njuter av vita bönor, knaperstekt bacon och toast och sippar på en Grolsch, väl medveten om att britterna inte är någon vidare på lager, faktiskt.
Sedan jag började åka och se Millwall har pubutbudet verkligen förändrats i New Cross och South Bermondsey. The Rose Inn, The Cliftonville, The Duke of Albany, The Barnaby och nu senast The Golden Lion har slagit igen. The Crown & Anchor har byggts om till en kinesisk restaurang. Anrika The Canterburry Arms såg ut som en afrikansk klubb senast jag gick förbi på väg ut på Old Kent Road. Dessutom har mina två favoritkaféer tagit ned skylten.
Med risk för att låta negativ i överkant så är området i omvandling och jag vet inte om jag gillar det. Sanningen är att nästan alla de gamla Millwall-pubarna varit av ruffigare modell, sådana där ställen där det lite finare paret som tycker om att lördagshandla längs Kings Road vände i dörren, där dammsugarförsäljaren bockar i ”besökt” trots att han aldrig ens öppnade bildörren. Men precis som en supporter beskrev gamla The Den kunde en äkta Millwall-pub förklaras; ”It’s a dump, but it’s our dump”.
The Bramcote Arms, den enda kvarvarande puben inom närmare 10 minuters gångväg från arenan, lär nu bli allt mer packad (i dubbel bemärkelse) på matchdagarna. Ihoppackad likt boskap blir jag ändå när Millwall spelar på bortaplan och jag känner inte nödvändigtvis att min lördagsritual i SE16 behöver följa samma mönster. Frågan är man framöver ska gå tillbaka till rötterna och New Cross och klassiska Royal Archer, som var den pub som låg närmast den gamla arenan, eller om man ska blicka norrut där en matchuppladdning kan ske genom mer eller mindre gå från pub till pub med utgångspunkt London Bridge, via Jamaica Road, St James’ Tawern, och in i vad som brukar kallas The Blue med puben The Ancient Foresters som en het kandidat?
För en utomstående kan dessa problem anses triviala, med all rätt, men faktum är att en stor del av att hålla på Millwall handlar om att ta en öl och skratta i goda vänners lag på puben. Så stor att en ansenlig andel Millwall-supportrar aldrig ens lämnar puben på lördagen när lämmeltågen mot The Den börjar.
Eller som Stuart brukar säga: ”Hörde jag skål?”
Onödigt vetande – de fem vanligaste pubnamnen i England:
1. The Crown
2. The Red Lion
3. The Royal Oak
4. The Swan
5. The White Hart
THE LION ROARS
Onsdag den 6 februari
Den 6 februari 1988, alltså för exakt 20 år sedan idag, såg det första numret av Millwall-fanzinet The Lion Roars dagens ljus. Millwall tog emot Bradford City hemma på gamla The Den och ett par lätt besvärade försäljare med den då unge Paul Casella i spetsen försökte prångla ut det första numret av vad man kallade för ”the alternative Millwall supporter’s magazine” för 50p styck. Till sin förvåning var intresset stort. Faktiskt så stort att man än idag, över 200 nummer senare, fortfarande står där.
Millwall förlorade mot Bradford och tycktes ha spelat bort sig själva från toppstriden den där lördagseftermiddagen. Men redan veckan efteråt fick Casella och de andra supportrarna nytt hopp. En 3-2-seger borta mot Reading blev startskottet på en 12 matcher lång svit utan förlust och i den näst sista omgången, Hull City borta, säkrade Millwall avancemanget till den högsta divisionen för första och hittills enda gången i klubbens historia.
Under de sannolikt två mest händelserika decennierna i klubbens historia har Millwall spelat i det som idag heter Premier League, stått på ruinens brant under konkursförvaltning och med ena benet i fjärdedivisionen, bytt arena, avverkat absurda 25 managers, tagit sig till final i FA-cupen, spelat i Europa för första gången och utsatts för sanktioner och biljettrestriktioner, för att bara nämna ett axplock ur 20 minst sagt turbulenta år. Och under hela resans gång har The Lion Roars (TLR) fört Englands i särklass mest utskällda supportrars talan och enträget vägrat acceptera den bild av Millwall som media, myndigheter och allmänhet sprider.
Och det har varit en i det närmaste absurd kamp. Det började med att tabloiden The Sun våren 1988 med svarta rubriker basunerade ut att Millwall-fansen under en FA-cupmatch mot Arsenal planerade att stjäla den berömda klockan på Highburys kortsida. Sedan har det rullat på. Ta The Evening Standard den 29 augusti 1995 som ett exempel. Notting Hill-karnevalen spårade ur och 13 personer blev knivhuggna, två skottskadade och fyra polismän fick föras till sjukhus efter upploppen, vilket uppmärksammas med en mindre artikel. I samma tidning och samma upplaga ägnas däremot det faktum att en 15-åring slängt in en skiftnyckel på planen under en Millwall-match en helsida med bild och stor krigsrubrik. Mer? Året efter tog sig tre olika personer in på planen på tre olika arenor under en och samma helg; hos Chelsea, Swindon och Millwall. De två första fallen rapporterades inte i media, trots fysisk kontakt med spelare och/eller domaren, men det tredje fallet där en supporter lugnt och sakta gick in på planen utan uppenbart syfte att konfrontera någon blev till en riksangelägenhet och resulterade i bland annat följande rubriker: ”You are a dead man” (The Sun), ”Millwall madness” (Daily Express), ”You won’t get out of here alive” (The Daily Mirror).
De mest smaklösa rubriker media målat upp under dessa 20 år kom kanske när Millwalls supportrar anklagades för att vara rasister efter att högerorienterade partiet BNP vunnit lokalvalet i Millwall – alltså på Isle of Dogs, ett område klubben flyttade från 1910 – eller den gången man anklagades för att ligga bakom en serie grova bankrån baserat på att en flyktbil hittats i närheten av Millwalls arena The Den. Det är inte för intet du hör ramsan ”No-one likes us” i South Bermondsey när Millwall spelar på hemmaplan, men till skillnad från supportrarnas sång så bevisar TLR att vi faktiskt bryr oss. Outtröttligt har man bitit ifrån, hur hopplösa utsikterna än varit. Att vara tyst är att acceptera, något som måste vara den devis man arbetar efter.
”Mitt första hem var i den lilla parken mittemot puben The Duke of Albany. Eller snarare i ett hus som låg där barnens lekplats är idag. Mitt första minne av Millwall var att min farbror sprang förbi vårt hus tillsammans med en massa andra människor en lördag. När jag frågade min mamma sa hon att de skulle till Millwall men att de skulle komma förbi när de var klara. Jag bad aldrig om en förklaring.” Så beskriver Casella själv sin första kontakt med klubben han senare skulle komma att följa slaviskt och bygga sitt liv runt i boken The Troube With Millwall som gavs ut 1998 och sammanfattar fanzinets 10 första år.
Att han ytterligare 10 år senare fortfarande skulle ha glöden kvar - "till och med jag måste ha hittat något vettigare att göra med mina kvällar och söndagar tills dess" - det trodde han knappast ens själv. Särskilt inte sedan hans goda vän och redaktionskollega Carl Prosser oväntat gick bort för ett par år sedan.
Under 90-talet var TLR en av de få informationskällor till Millwall jag hade att tillgå. Min då goda vän Andy brukade skriva brev till mig en gång i månaden och skicka med de senaste numren av fanzinen TLR och No-One Likes Us, lite matchprogram och tidningsutklipp. För mig var det här ofta månadens höjdpunkt. Även om det inte är så fasligt länge sedan gick det inte att hitta mycket mer information om Millwall annat än matchresultaten på den tiden. Det hände mer än en gång att jag stod inne på Press Stopp på Drottninggatan och tjuvläste i de engelska dagstidningarna till personalens irritation, men Millwall förärades sällan mer än en liten notis, och knappt det.
För en utomstående kan TLR lätt uppfattas som en överdrivet kritisk och negativ publikation, med en rejäl dos sarkasm. Men om man ser till Millwalls och dess supportrars historia är det en fullt förståelig inställning. Millwall har aldrig fått något gratis. De ifrågasättande ledarna, öppna breven och insändarna har allt som oftast tillhört höjdpunkterna i fanzinet. Men också de, till skillnad från matchprogrammet, öppenhjärtliga spelarintervjuerna. Ibland så öppenhjärtliga att spelarna tvingats till dementier efterhand för att rädda sitt skinn. Som när mittbacken Ian Dawes fick frågan vem han skulle skita på om han var en duva och svarade med sin manager Bruce Rioch’s namn. En annan favorit var intervjun med målvakten Kasey Keller som svarade Filbert Street på frågan vilken arena han hatade mest att spela på. Efter säsongens slut sålde Millwall sin amerikanska stjärna till – jo’rå, Leicester City...
För mig har The Lion Roars varit en viktig del av mitt liv som Millwall-supporter och jag hoppas att grabbarna orkar med ytterligare 10 år. I det utökade mediebruset fyller de kritiskt granskande och av fansen skriva fanzinen en viktig funktion.
Keep 'em coming Paul!
Klicka här för tidigare blogginlägg
