Minnesanteckningar från 3:e våningen
Redaktören har skrivit ihop några rader från påskhelgens besök på Edgeley Park, Boundary Park och The Den.
Känslan var bisarr. Vid entrén, det som hade kallats för vapenhus om vi var i en kyrka, stod ett par fyllon och sipprade öl ur medhavda burkar med bolmande cigaretter i händerna. Inne i puben, vid det bortre hörnet, satt ett par äldre gentlemän i filtrockar som säkert överlevt både Churchills, Thatchers och Blairs krig och umgicks över varsin bitter utan att prata. Oklart om det berodde på den höga musiken som dånade ur ett par välplacerade högtalare eller om de uppnått en sådan respektabel ålder att de inte längre hade något att säga varandra. Närmast oss, vid bardisken, försökte en kille i Stone Island-jumper bestämma sig för oss om han skulle fortsätta stirra på oss eller om han skulle återgå till att försöka prata omkull den överviktiga tjejen bredvid, hon med stövlarna som hade platsat i vilken b-porrfilm som helst. Annars var det ganska tomt så här vid lunchtid. Puben tillhörde inte de inrättningarna som mått bra av rökförbudet. Doften av åratal av cigarettrök och utspilld lager gick inte att tränga undan ens med en lättare förkylning. De röda gardinerna intill våra platser vid fönstret hade utan tvekan hängt där längre än jag sprungit omkring i vita trainers. På det stora hela var det här en pub som, trots sitt läge bara några kvarter från shoppinggatorna och legendariska Oldham Street, inte hade gjort bort sig ens på en bakgata i Bogota. Trots det satt jag och Johan och stortrivdes. Det var ju det här med musiken. Ur högtalarna dånade Happy Mondays, The Farm, Oasis, Pulp och New Order och en öl blev både två och tre innan vi var tvungna att ge oss av. Välkomna till Madchester!
Tågresan upp till Manchester var ganska händelselös och tråkig. Kanske fick mitt ressällskap lite flashbacks när vi bytte tåg i Nottingham. Den här gången hade hur som helst inte den elake Prins John skickat ut sheriffen och hans män. När man åker tåg i England, särskilt när man passerat Sheffield, så öppnar ett nytt landskap upp sig och det är omöjligt att inte känna den industriella revolutionens vingslag. Stålverk och oändliga fält med fabriksbyggnader i tegel vittnar om ett England som finns men ändå inte finns längre. Mellan 1984-94 lade Thatcher-regeringen ned hundratals gruvor i området och fler människor än vad som sammanlagt bor i Lappland och Norrbotten förlorade sina arbeten. Jag minns att jag en gång läste ett citat där en strejkande fackmedlem sa att England var uppbyggt med tegelsten och öl, och när tåget sakta glider in genom Manchesters förorter är det svårt att argumentera emot.
Vi är ute i tid. Det tar inte ens en kvart ut till Stockport med lokaltåget, trots att det åtminstone på pappret är en egen stad med nästan 150,000 invånare. Stockport och närliggande Woodford, Bramhall och Hazel Grove tillhör den här delen av Englands mer välbärgade områden och här bor exempelvis Christian Ronaldo och flera andra Manchester United-spelare. Fast jag ser bara tegelsten vart jag än tittar. Vi betalar £16 för en biljett på kortsidan till kvällens derby mot lokalrivalerna Macclesfield och skyndar oss iväg till närmsta pub. Så fort vi kommer in i värmen öppnar himlen sig och det börjar hagla snö. Helgen bjuder på en märklig blandning av regn, sol uppehåll och snö. Vinden är däremot konstant.
Y&P tittar in på Edgeley Park
För elva år sedan, januari 1997 blev Millwall förnedrade här på Edgeley Park av ett Stockport-lag som vann med 5-1. Det var en turbulent tid för Millwall som efter att föregående år åkt ur dåvarande First Division på sämre målskillnad än Portsmouth var i akut ekonomisk kris. Efter en kort tid under överseende av konkursförvaltare övertogs klubben av den grekcypriotiska affärsmannen Theo Paphitis vilket blev startskottet på ett händelserikt decennium för Millwall. I ett annars anonymt lag stack ett namn ut den där januaridagen, nämligen den då 41-åriga mittfältaren Ray Wilkins med ett förflutet i bland annat Chelsea, Manchester Utd, Milan och Glasgow Rangers. Den före detta engelska landslagsmannen spelade bara tre matcher för Millwall på ett så kallat korttidskontrakt men skulle senare komma att bli assisterande manager för klubben under Dennis Wise sejour i sydöstra London. Millwall slutade till slut på en 14:e plats säsongen 1996/97, alltså fem placeringar bättre än i skrivande stund, elva år senare.
Nästa pubstopp, Sir Robert Peel, bjöd på både fyra norrmän och slutligen även två svenskar som kom in och sökte en stunds värme. Det är onekligen en liten värld. Två burgare senare sitter vi på den stora kortsidesläktaren Cheadle End Stand och ser hemmalaget ta kommandot direkt. Det dröjer bara några minuter innan Jason Taylor öppnar målskyttet och läktarna exploderar. Stockport County har det annorlunda smeknamnet ”the friendly football club” på många av sina souvenirer, men är också kända för att skapa god stämning på sina matcher. Nästan 8,000 finns på plats och i dag njuter man extra av att jävlas med sina rivaler Macclesfield i botten av tabellen. Själva får Stockport sannolikt kvala om den sista platsen till League One. Innan matchen är över hinner jag med att springa på ytterligare ett par välbekanta ansikten från Stockholm, över för att se sitt Leeds följande dag, men också se Taylor fastställa resultatet till 2-0 innan vi tar tåget in till centrala Manchester för att gå på lokal.
Vår vy på Edgeley Park
Vi körde early bird följande morgon. Inte så mycket för att mitt ressällskap, vi kan kalla honom för Johan så ingen ska förstå att det är signaturen Young & Proud jag menar, ”råkat” boka ett double room istället för ett twin room, nej helt enkelt för att vi ville vara ute i Oldham i god tid. Men det blev en sån där förmiddag då inget klaffar. Efter en frukost som nästan slutade med att Johan gick lös på inredningen på Bella Italia, hoppade vi på lokaltåget utan att ha med oss den där lilla biljetten som skulle ta oss tillbaka till London efter matchen. Efter ett par rediga promenader, ett antal svordomar, ännu fler promenader och en snålblåst utan dess lika stod vi så utanför Boundary Park i Oldham två timmar innan kick-off.
Fotbollsporr!
När man står och blickar ut över Boundary Park är det svårt att föreställa sig att Oldham faktiskt spelat 12 säsonger i den högsta divisionen. Den senaste sejouren varade mellan 1991-94. För mig som är en arenanörd, och idag skulle beta av min 37:e arena i England och Wales, var det här nästan en religiös upplevelse. Det vattnas i munnen när jag tänker på de slitna läktarna, där ingen är den andra lik, alla små detaljerna, och det faktum att arenan är placerad uppe på en höjd och vinden blåser så kallt att man nästan får andnöd. Glöm Emirates, Stadium of Light och de där andra plastiga arenorna, det här är riktig fotboll!
Innan vi träffade Barrie & Co som kommit upp med bussen från London, och som hade med våra matchbiljetter, hann vi med två öl på en ganska så charmlös pub intill arenan som var integrerad med ett motell. Där pratade vi lite med Lucy, Brian, Deano och de andra som arbetar för klubben och vi fick lite senaste nytt från omklädningsrummet. Det lilla men högljudda Millwall-följet utgjordes av exakt 220 die-hard fans och som alltid är det fascinerande att studera sina medsupportrars totala hängivenhet. Många väljer att spendera en hel dag i en buss själva utan kompisgänget och utan att egentligen umgås med någon annan som den mest naturliga sak i världen att göra för att se två gånger fyrtiofem minuters fotboll på en arena långt uppe i norr som går under smeknamnet ”Ice Station Zebra”. På läktarna behöver ingen tränga ihop sig för att våga sjunga. På plats i Oldham noterade vi MB:s gamla ragg! Även om det inte var en bra match så tycktes supportrarnas inställning ha smittat av sig. Medan hemmapubliken var knäpptyst skapade vi god stämning och spelarna svarade upp. Oldham ställde upp med två före detta Millwall-spelare i laget i form av den gamla slitvargen David Livermore, på lån från Hull, och före detta talangen Leon Constantine, på lån från Leeds. Men de klarade sig undan allt häcklande. Dagens självklara offer var förstås Lee Hughes som mellan 2004-07 satt i fängelse för vårdslös bilkörning som resulterade i att person dog och en annan skadade allvarligt. Då han flydde från platsen finns det anledning att misstänka att han dessutom var rattfull. Matchen då? Millwall skapade de mesta och de bästa chanserna så nyförvärvet Bas Savage andra mål på två matcher var rättvist när det föll i den 76:e minuten. Men knappt var hans patenterade moon-walk klar framför bortaläktaren förrän Constantine kvitterat för Oldham. Efter det vaknade hemmalaget till liv och kunde i ärlighetens namn snubblat in en segerboll om det inte varit för en nypa turligt försvarsspel. Tyvärr så blev vi inte bättre av de defensiva bytena i slutet. Oavgjort får anses som rättvist då Millwall har så förtvivlat svårt att göra mål. Och Livermore? Jävlar vad usel han var.
Bas Savage kör en moon-walk
Efter matchen tog vi en taxi ned till Chadderton och hoppade på en National Express-buss till Leeds där vi hade fyra minuters marginal till godo innan tåget mot London och Kings Cross rullade iväg. Ingen gång behövde vi visa biljett. Vi gjorde ett tappert försök med ett par burkar Stella, Johan pratade med lite Wednesday-fans eller om dom var Barnsley, men vi var helt enkelt för trötta för att orka med en nystart. Och kylan hade fortfarande inte lämnat våra kroppar. Hemma i London redan runt 21-tiden, med vetskapen att de andra fortfarande räknade avfarter på motorvägen, gav vi oss upp till vårt boende i Wembley. Den här gången hade Johan i alla fall fixat ett twin-room och vi dog rätt omgående efter att ha sett dagens high-lights på burken.
Söndagen blev ofrivilligt lugn. Vi såg större delen av Man Utd-Liverpool och Chelsea-Arsenal på olika pubar men shoppingen uteblev då större delen av miljonstaden var stängd på grund av… ja ärligt talat, hur många vet ens varför?
Måndag och Luton hemma på programmet. En säker hemmamatch mot det blivande League Two-gänget från Kenilworth Road var det tänkt. Men nu blir det ju sällan som man tänkt sig. Efter en rejäl frukost och inhandlandet av lite varmare kläder inledde vi dagen på puben The Ancient Forester uppe i The Blue bakom numera nedlagda Golden Lion. Efter en öl eller så ramlade Camel in i salongen, en Camel som nu i dagarna flyr England och flyttar till Grekland. Fråga mig inte varför, men hon ville jag skulle hälsa till framförallt Raymond! Lagom till att puben började fyllas på gick vi ner till The Bramcote för att träffa lite andra svenskar trodde vi. Men icke. Så den goda stämningen kom av sig lite. Efter att ha trollat med vänster hand hade vi biljetter på West Upper, på pressläktaren för att vara exakt, så vi hade en perfekt bild av spelet och det tog oss ungefär ett par sekunder och se att det här inte var en bra dag för Millwall. Avslaget, segt, omständligt och tråkigt är fyra ord som sammanfattar Millwalls insats ganska bra. Sannolikt den sämsta Millwall-match jag någonsin sett. Utan att tråka ut er alltför mycket så, ja, vi skapade ändock en handfull chanser, främst i slutet, och Jay Simpson, Bas Savage och inbytte Ahmet Brkovic fick alla skämmas när de med tunga steg vandrade av planen efter den mållösa matchen.
Vy från West Upper på The Den
På den efterföljande presskonferensen så visade sig Lutons manager Mick Harford närmast overkligt nöjd med matchen och sa, tro det eller ej, att de inte hade gett upp. Det är vad jag kallar optimism med 14 poäng upp till strecket då sju matcher återstår! Kenny Jackett var inte heller han särskilt bedrövad. Han tyckte att Millwall kom runt bättre på kanterna i den andra halvleken utan att få det där målet man behövde och förtjänade. Han valde att lyfta fram de unga spelarna, bland annat Ali Fuseini, som klubbens framtid och att han var nöjd med det ansvar de visar. Han betonade också att de kommande två matcherna mot Bournemouth och Gillingham är viktiga. På en fråga om Leeds-matchen avbröt Jackett frågeställaren och sa: ”I don’t think we play big sides, I think we are a big side”. Toby Porter på South London Press ställde också en fråga om dagens målsumpare där managern vände på frågan och istället hyllade Savage och Simpson för att de vågade ge sig in i alla situationer hur utsiktslösa de än tycktes, vilket enligt honom tyder på mod, då fega spelare endast arbetar när de får säkra bollar. Han beklagade sig också över Grabbans skada vilken kom mycket olägligt. Överlag gav Jackett ett proffsigt och sympatiskt intryck, vilket förstärktes när jag presenterade mig för honom efter presskonferensen och önskade honom lycka till.
Vad som hände sedan vet jag inte riktigt. När vi försökte rekonstruera händelserna följande dag kan vi konstatera att följande inträffat; 1) vi dansade/blev utkörda från The Bramcote Arms som kvällens sista gäster när de stängde, 2) tillsammans med vår nyfunna vän vars namn vi inte minns..., 3) och vi var sannolikt groteskt fulla, 4) för att vi inte åt någonting mellan måndagens och tisdagens frukost, och 5) att tisdagen bjöd på en av de värsta baksmällorna, ever.
Bilder kommer senare när jag orkar…
Fuck ´em, fuck ´em all
United, West Ham, Liverpool
Cause
We are the Millwall and we are the best
We are the Millwall
So fuck all the rest
