Reserapport
Mats Hedin berättar om mellandagsresan till sydöstra London och matcherna mot Crystal Palace och Crewe.
Dax igen för en resa till öarna, senaste gången var i augusti då man besökte Birmingham för att kolla in säsongens hittills fetaste nederlag, 4-0. Det hela vägdes dock upp ett par dagar senare då Millwall hemmaslog Cardiff City i Ligacupens 1:a omgång.
Väckarklockan var ställd på okristlig tid på annandagen, Boxing Day. i England innebär detta att ligamatcherna sparkas igång redan klockan 12.00 lokal tid. Klockan 05.00 vandrade jag med raska steg längst snöbeklädda gator ned till Hagakyrkans spårvagnshållplats för vidare färd mot Korsvägen och flygbussen till Landvetter Flygplats. Väl ombord på planet grusades förhoppningarna om en tidig whiskey-och-öl-sejour, endast frukost serverades vilket jag inte hade tagit med i beräkningarna.
Nåja, väl framme på Heathrow ringde jag min flatmate Peterock och vi kom överens om att vi skulle mötas upp i hans lya i Deptford för ett par snabba öl innan matchstart. Trots att man kan reta sig födärvad på kommunikationerna hemma i Svea Rike är det inget emot vad det kan vara i London ibland, detta blev man smärtsamt påmind om när man stod på London Bridge Station och väntade på lokaltåget ner till Greenwich. Givetvis var alla tåg inställda fram till klockan 12.00 så en ny resväg fick snabbt stakas ut, tiden rann på och klockan 11.00 stod jag vid Canary Wharf och inväntade DLR ner till Deptford Bridge. 1 timme kvar till match.
Murphys Lag - det vill säga lagen om alltings jävlighet - gjorde sig påmind när jag väl kom fram till rätt station. Om man har två vägar att gå, går man givetvis fel väg. Trots att man vistats nere i dom områdena för längesedan är det inte säkert att man vet var man befinner sig just nu. Klockan 11.35 kom jag iaf fram till Pete och hans lilla lägenhet på Blackwell Road. Med 25 minuter till matchstart och härlig stress. Någon taxi fanns inte i sikte så vi fick lifta, som tur var körde en bekant till Pete förbi och han besparade oss 2 km traskande.
Klockan 12.05 äntrade vi South Stand Lower för match mellan Millwall och lokalkonkurenterna Crystal Palarse. Lower Stand var ganska nytt för mig, senast jag satt här var i en Division 2 match 1999 mot Wrexham - vi vann med 3-0 efter 2 mål av Neil Harris och ett av Kim Grant. Nu väntade alltså Palarse som gått bedrövligt på sista tiden. Ni vet säkert hur matchen gick. 3-0 verkar vara ett gångbart resultat när man bänkar sig på South Stands nedre läktare.
Segern var defenitivt värd att fira med en rejäl "piss-up". Allas våran Lunkan som kommit över för Palace-matchen gjorde mig, Pete och hans Millwall-polare sällskap till The Albanys på Manor Ground of Ilderton Rd. Jag försökte få tag på våra vänner från Oslo som hade satt kurs mot Bramcot Arms. Tyvärr dök dom aldrig upp men det går fler tåg...
The Albanys hade jag faktiskt aldrig besökt tidigare men det visade sig vara ett riktigt skönt Millwall-tillhåll. Gamla fina Specials-låtar varvades med Blur och Madness i högtalarna.
När The Lions säkrat seriesegern i Division 2 förra säsongen hade podiet till pokalen snotts och ställts som trofé utanför puben. Den stod där i flera dagar innan den kom till rätta igen - lite kuriosa.
Efter detta gled man verkligen in i dimman, Lunkan gav sig iväg till Bexleyheath för att möta upp sina polare medans vi andra avverkades x antal pubar och inrättningar i New Cross och Deptford, ja till och med Stoke Newington-området. Klockan 05.00 störtade jag och Pete i säng, och ungefär samtidigt som köpkåta Londonbor börjat köa på Oxford Street.
Dagarna fram till nästa match mot Crewe bedrevs med shopping och tv-tittande. Då Petes baksmälla varade i 3 dagar orkade ingen av oss att gå ut. Om ni aldrig har varit i London på mellandagarna så rekomenderar jag er att inte åka hit om ni har det minsta anlag för cellskräck, för varenda j-vla gata var totalt fullproppad med folk med spenderar-brallorna på. Inne på Megavaruhuset Selfridges låg designerkläder utspridda över hela placet. Jag menar, det är inte varje dag man vadar över DKNY och Dufferkläder, £100-skjortor, som var totalt besudlade med skoavtryck. Riktigt festligt nu i efterhand, eller är det perverst?! - jag är splittrad...
Jag läste i tidningen att shopparna under mellandagarna gör av med i genomsnitt £450 (knappt 7.000 SEK) under den pågående rean - hur har dom råd, hur fan har dom råd?!
Lördagen den 29 december: Millwall tar emot lilla Crewe på The Den. Det kändes i luften att det skulle bli en något avslagen match, efter urladdningen mot Palarse tre dagar tidigare kändes det som att matchen mot sketlaget Crewe skulle bli klurig. C:a 200 frusna bortasupportrar hade samlats på North Stands övre läktare, inte mycket till liv och rörelse där inte. Jag och Pete bänkade oss på West Lower där sikten var strålande, hädanefter skall jag lägga lite extra Sterling för att få en plats på långsidan.
Crewes högerback Efe Sodje fångade både min och Petes uppmärksammhet - killen kunde lika väl ha varit en `pimp` i någon Tarantino-film, en slickad rastafarifrilla satt som ett smäck - defenitivt starquality på den mannen. Och då han är uppväxt i södra London kunde han lika väl varit en Millwall-spelare. Vi led med honom när han blev utbytt i den 70:e matchminuten.
Millwall vann matchen rättvist med 2-0 efter mål av Tim Cahill och Steven Reid. Bäst på plan - Neil "Bomber" Harris! En stilla öl på The Barnaby efter matchen var ett klokt val. Petes baksmälla hade övergått i förkylning så vi tog det lungt även på Lördagskvällen. Nyårsaftonen var i analkande så det var lika bra att spara på krutet.
Flyget hem på måndagen tillika Nyårsafton blev odramatisk. Jag fick min whiskey och öl och kunde med halvstadiga ben sätta kursen hem till nyårsfirandet på framsidan.
