Steve Claridge
Mind The Lions laddar upp inför matchen mot Portsmouth genom att bjuda er läsare på en hyllning till Steve Claridge - anfallaren som gjorde två mål i tisdags för Millwall men för många är synonym med just Portsmouth.
Tänk dig själv. Först blir du erbjuden jobbet som manager och spelare för en klubb. Sedan får du foten som manager eftersom laget inte presterar. Du fortsätter spela, men då vill plötsligt den nye managern, den som tog din plats, sparka dig som spelare. Två gånger sparken alltså. Tänk dig också bitterheten över att du, en grabb från staden, en kille som vill avsluta en fantastisk karriär i laget närmast hjärtat, inte får göra det. Välkommen till cirkus Steve Claridge.
Egentligen talade allting för att Steve Claridges karriär skulle sluta just där, i Portsmouth. Han var inte önskvärd i den klubb han tänkte avsluta sin karriär i och han kände sig motarbetad även som spelare. Men ödet vill ibland annorlunda.
35-årige Steve Claridge började sin karriär i Bournemouth och har med tiden tillhört många klubbar just under elitskiktet. Via Crystal Palace, Aldershot, Cambridge, Luton, Birmingham och Leicester hamnade den spektakulära anfallaren i Millwall i våras, just inför slutspurten av Division två. Kanske visste Millwalls manager, Mark McGhee, att Steve Claridge är och alltid varit, en spelare som dyker upp när man minst anar det och som gör de där riktigt, riktigt viktiga målen. Det har han nämligen gjort, Steve Claridge.
Han kallades under tiden i Leicester för Super-Steve, mycket på grund av hans förmåga att avgöra matcher. Och det var främst två tillfällen som skapade hans rykte. I play-off-finalen på Wembley 1996 mot Crystal Palace sköt han målet som betydde uppflyttning för Leicester när bara fyra sekunder återstod av matchen! Likadant var det året därpå. Då sköt han ett övertidsmål i Ligacupen som innebar att Leicester fick spela i UEFA-cupen för första gången sedan 1961.
Myten, om det nu är en myt, växtes starkare. Hans karakteristiska löpstil med strumbporna nere kring vristerna skapade i vilket fall ett rykte om sig och det finns väl ingen som är intresserad av engelsk fotboll som undgått att höra hans namn.
Portsmouth blev i vilket fall slutstationen för Claridge, det var i vilket fall vad alla trodde. Och han gjorde bra ifrån sig i Portemouth, även om många kritiker menade att Steve sett sina piggaste dagar. Så kom då år 2000 och Claridge agerade som spelande tränare i Portsmouth. En sorts mellansäsong innan han skulle ta över som tränare på allvar. Det gick inget vidare. McGhee värvade honom strax inför deadline i april 2001 för att få hjälp i slutskedet av division två.
Nog var Claridge skeptisk till en början. Eller kanske mer besviken på Portsmouth än glad över att få spela i Millwall. Men Claridge tog sig samman, sa att "han skulle göra allt för att spela till sig ett längre kontrakt med lejonen". Och det gjorde han.
Lånet från Portsmouth skulle visa sig vara exakt vad Millwall behövde. Han gav tyngd åt anfallet och fyllde mer än väl platsen efter Neil Harris (som drabbades av en avstängning lagom till spurten). Dessutom agerade han med pondus och blev en ledarfigur i anfallslinjen för det annars unga Millwall.
Så här i efterhand kan man konstatera att värvningen av Steve Claridge förmodligen är den bästa som Millwall gjort sedan, ja, jag vet inte när. Sedan Neil Harris kom till klubben kanske?
På lördag möter Millwall Portsmouth på bortaplan. Räkna med en heltänd Steve Claridge.
Läs även:
Steve Claridge, spelar- och matchfakta
