Stolthet och ära, 2
Fortsättning på MTLs sammanfattning av säsongen 2001/02.
Under december spelade Millwall sju matcher. På Valley Parade fullbordade vi vår första fullpoängare då Bradford besegrades med 2-1. Men segern satt hårt åt. Först på övertid avgjorde mittbacken Sean Dyche, av alla spelare, med ett stenhårt volleyskott. Ett strålande facit mot ett lag som bara 6 månader tidigare spelade i Premier League. Men bara tre dagar senare föll vi med 2-3 hemma mot Manchester City – ett lag som 8 månader senare skulle komma spela i den hösta divisionen. Vindsnabbe Shaun Wright-Phillips avgjorde matchen efter en Millwall-hörna! Månaden innehöll även en skön 1-0-seger mot Portsmouth, 0-0 borta mot då serieledande Burnley, samt ytterligare två fullpoängare. På Annandag Jul såg jag min tredje match för säsongen och valet av match var det inget fel på. För andra gången samma säsong förnedrade Millwall rivalerna Crystal Palace. Den här gången skrevs slutresultatet till 3-0 efter mål från Claridge och Harris(2). ”There’s only one Tomas Brolin”, hördes på The Den i slutet av matchen.
När första halvan av säsongen skrevs till handlingarna låg Millwall på 5:e plats i tabellen och hade bjudit på en rad mycket fina matcher. I skytteligan hade Richard Sadlier på bästa sätt axlat ”Bomber” med sina 14 mål (inklusive Ligacupen), och tillsammans med Claridge på 13 mål var man ett av ligans allra farligaste anfallspar.
År 2002 började om möjligt ännu bättre än det föregående slutade. Neil Harris, äntligen tillbaks från sin testikelcancer, svarade för ett fint solomål på årets första dag när Watford krossades med 4-1 på Vicarage Road. Det blev ett känsloladdat firande där Tony Warner sprang upp från sitt eget mål för att delta.
Millwall gick in i FA-cupens 3:e omgång i januari då Scunthorpe United kom på besök. Gästerna kämpade hedersamt men fick se sig besegrade med 2-1 efter två mål från Sadlier. Drygt 2 veckor senare drabbades sydöstra London av fotbollsfeber då Blackburn Rovers, med Lucas Neil i laget, stod för motståndet i cupens nästa omgång. Löjliga 600 bortafans på den ena kortsida gjorde att endast 15,004 åskådare fick se matchen som Millwall förlorade med 0-1 mot ett bättre lag. Januari månad innehöll också ytterligare en seger mot Watford (1-0 och vi var på andra plats i tabellen!), en mållös och direktsänd match mot Norwich samt en 0-2-förlust på Maine Road mot Manchester City. Denna match liksom mötet på The Den spelades utan att bortafans släpptes in.
Under hela februari låg nykomlingarna Millwall 3:a i tabellen. Senare uppflyttade West Bromwich besegrades för andra gången den här säsongen, nu på hemmaplan. Det var också i slutet av februari vi svenskar fick chansen att se Millwall live på TV då ”fyran” för en gångs skull tog sitt förnuft till fånga. Men Millwall ville inte alls denna lördag och efter slarv från Lawrence och en tam insats av Warner mellan stolparna fick Wimbledon med sig alla tre poäng hem. Matchen slutade tydligen 0-1 och en annan var tydligen i Spanien.
Om februari var en bra månad så var mars det omvända. Anfallaren Richard Naylor lånades in från Ipswich för att råda bot på våra problem då skador och avstängningar störde. Men han kunde hjälpa The Lions utan blev under några veckor bara en extra kille på skadelistan innan han återvände hem igen. En poäng mot Barnsley och seger 2-1 mot Preston NE följdes upp av fyra raka förluster mot lag som vi på pappret var betydligt bättre än. Portsmouth (0-3), Sheffield Wed (1-2), Sheffield Utd (2-3) och Gillingham (0-1) såg till att vi rasade ner till en 6:e plats i tabellen. Just Gillingham är ett riktigt finger i ögat på Millwall. Säsongen 2001/02 mötte vi dem tre gånger och förlorade samtliga matcher. Faktum är att vi inte besegrat Gillingham sedan 1997 i seriesammanhang.
Läs del 3 här!
