En kaffemugg ändrade allt
Vad krävs - egentligen - för att man ska bli en supporter till ett lag drygt 200 mil hemifrån? Ett lag med spelare som talar ett annat språk, har en annan kultur och spelar en annan typ av fotboll? Dessutom Millwall, ett lag med oförtjänt dåligt rykte, ett litet lag i en bortglömd del av London. Ett skitlag i mångas ögon. Världens bästa i andras.
Vad krävs, egentligen?
Föräldrar med en förkärlek till England?
En storebror som försöker pracka på dig en Aston Villa-mössa?
En match "over there" i början på 80-talet mellan West Ham och Charlton?
Tipsextra - det program som lärde oss att älska engelsk fotboll?
Vad krävs - egentligen - för att man ska bli en supporter till ett lag drygt 200 mil hemifrån? Ett lag med spelare som talar ett annat språk, har en annan kultur och spelar en annan typ av fotboll? Dessutom Millwall, ett lag med oförtjänt dåligt rykte, ett litet lag i en bortglömd del av London. Ett skitlag i mångas ögon. Världens bästa i andras.
Det är magiskt.
Det finns svenskar som vallfärdar till London för att se dem, som inte kan genomföra en dag i detta liv utan att tänka på dem, människor som bryr sig mer om Neil Harris och hans testikelcancer än om Perssons politik. Människor som får hela veckan förstörd om vi mot förmodan skulle torska mot rivalen Crystal Palace.
Kort sagt människor som lever Millwall.
Han kan bo granne med dig. Han kan sitta bredvid dig på bussen. Det vet du inte. Men du kan ana det om Crystal Palace vinner. Millwall. Åtta bokstäver varav hälften utgörs av bokstaven L. Bara en sån sak, antar jag, kan få en svensk att sälja videon bara för att få ihop pengar till en hemmamatch mot Stockport. Det finns lika många anledningar till att älska detta lag som det finns tungmetaller i Themsen.
Plötsligt poppar de upp som vitsippor om våren. Unga lovande spelare som slår sig in i Millwalls startelva och börjar snurra upp motspelare efter motspelare.
För ett par år sedan spelade Millwall i division två. Redan då kändes det i kroppen. Millwall har ett storlag på gång, bara vi får behålla våra bästa spelare. Spelare som Neil Harris, Tim Cahill, Steven Reid, Richard Sadlier, David Livermore... Vi såg dem och förstod att det fanns något där, något utöver det vanliga. En känsla av att det här, det kan bli hur bra som helst.
Och det blev det. Millwall vann division två och gick direkt till kval till Premier League året efter. En bedrift lika stor som någon annan. En fantastisk prestation av ett lag som växt fram ur skotska marmeladarbetares fotbollsintresse.
Det är annars divison ett i England som gäller. Premier League har för stora klyftor, rent ekonomiskt. Där är det alltid någon av de stora som vinner. Men i ettan, där händer det saker. Där kan ett lag gå rätt igenom serien bara genom att ha något så grundläggande inom fotboll som talang.
I ettan finns talangen byggd på ungdomsled, skolor, och utveckling av egna produkter. Division ett är huvudleverantören. Premier League bara en säljande affär. Visserligen finns varor av högsta kvalitet (Teddy Sheringham har ju spelat i Millwall), men i huvudsak en ganska talanglös serie utan skrällar och utan något som får en att höja på ögonbrynen.
Jag och min bror fick välja. Morfar såg lurig ut. Brorsan valde den högra påsen och fick en mössa där det stod Manchester United på. Jag fick den andra: en mugg. En vit mugg med blå text. Millwall. Hur han fick tag i muggen har jag ingen aning om.
Jag har många gånger funderat över det. Hur det kommer sig att det stod Millwall på muggen och inte till exempel Liverpool. Liverpool var ju mer kända.
Jag kanske hade varit en gladare människa i dag om det stått Liverpool på muggen.
Men det stod Millwall och sedan dess är jag fast. Vare sig jag vill eller inte.
