Inför Wimbledon-Millwall
På lördag är det dags för säsongens överlägset tråkigaste bortamatch när Millwall reser en bit sydöst till Selhurst Park för att ta sig ann en klubb utan varken själ eller hjärta.
Man kan inte hata Wimbledon. Man kan inte ens tycka riktigt illa om dem. Så meningslösa och obetydliga är dem faktiskt för mig. Rivalitet? Eller hur. Och då dess norska ägare sålt klubbens själ helt och hållet, med flyttlasset gående till Milton Keynes strax norr om London så småningom, ja då finns det nu inte heller några ”crazy” supportrar att skratta åt. Det finns ingenting längre av det kultgäng som på 80-talet gjorde det omöjliga och tog sig upp till den högsta serien för att sedan vägra åka ur. Det är idag mer drag runt den amatörklubb (AFC Wimbledon) som fansen startat som substitut för sin gamla klubb.
Jag minns en match mellan Arsenal och Wimbledon i mitten av 90-talet. Hemmalaget ledde med 5-0 då The Dons i slutminuten reducerade varpå de 300 bortasupportrarna för första gången i matchen reser sig upp och sjunger: ”You aint singing anymore”, ekade för en stund på Highbury och det var svårt att hålla sig för skratt. Det var såna grejer och en portion Vinny Jones och John Fashanau ”The Crazy Gang” var kända för.
Det mest irriterande med att spela mot Wimbledon idag, nu när de inte har några supportrar eller stolthet, är det faktum är att man faktiskt är ganska bra och gör en hel del mål dessutom. Trots att de flesta, inklusive deras egna gamla supportrar, inget hellre vill att de ska förlora matcherna och åka ur serien har man överraskat många den här säsongen. Portsmouth, Wolves och Reading är några av topplagen som fått se sig besegrade. Vårt första möte med The Dons den här säsongen slutade 1-1 efter två (2!) mål av lagkapten Nethercott.
Sedan 1990 spelar Wimbledon på Selhurst Park (26,000) som är Crystal Palace's arena. Innan dess var Plough Lane klubbens hem. Först för lite mer än ett år sedan revs Plough Lane och då dog även den sista strimma hopp om att någonsin på se Wimbledon FC spela på hemmaplan igen. Ett öde så hemskt att jag inte önskar några andra supportrar den smärta, sorg och frustration.
Vi lär knappast få se några förändringar jämfört med det lag som förra helgen besegrade Walsall borta. Lagkapten och mittback Stuart Nethercott är fit-for-fight igen och spelade i reservlaget i veckan och kommer att finnas med på bänken. Men annars betyder det att Steven Reid får fortsätta att vikariera som högerback, med Robinson, Ward och Ryan till vänster om sig. På mittfältet fortsätter Andy Roberts (tidigare i Wimbledon) till vänster. Dennis Wise alltjämnt magsjuk - vilket åtminstone är det officiella förklaringen till att han hålls utanför truppen. Anfallet består som väntat av gamla radarparet Richard Sadlier och Neil Harris. Glädjande är att anfallare gjort 2 av våra 3 senaste mål. Något vi inte varit bortskämda med den här säsongen.
Notera att Tim Cahill nu bedöms vara endast 2-3 veckor från en comeback.
De boende i Milton Keynes hade tidigare under säsongen möjlighet att för endast £10 åka till London och se Wimbledon spela - inklusive resa, biljett och matchprogram var det ju ett kanonerbjudande. Från början verkade detta bli en succé och man sålde biljetter som smör i solsken. Men ganska snart uppdagades det att de boende i Milton Keynes endast utnyttjade den billiga resan till London och istället för att se på matchen gick de och shopade i centrala London... Nu låter man istället eleverna i de närliggande skolorna köpa biljetter för £2. Återstår att se ifall det går bättre.
Preliminär laguppställning:
Ward – Reid, Robinson, Ward, Ryan – Ifill, Livermore, Hearn, Roberts – Sadlier, Harris.
