Inför Millwall-Sheffield Wed
Alla mynt har två sidor. Likaväl finns det en del av mig som säger att vi kommer besegra "Ugglorna" medan en annan fruktar ännu en genant förlust.
Ja, Millwall är ett bättre fotbollslag än Sheffield Wednesday. Ja, på pappret har Millwall bättre spelare än Wednesday i alla lagdelar och på alla positioner. Ja, Millwall ska enkelt besegra tabelljumbon på hemmaplan. Och ja, Millwall är och ska vara storfavorit inför lördagens match.
Tänk om fotboll hade varit så enkelt och logiskt - hur många stunder av ilska och besvikelse hade man inte besparats då? Och hur många stunder av lycka hade man inte gått miste om? Men nu är faktiskt bollen rund, som det så käckt heter, och jag tror tyvärr att tabelljumbon Sheffield Wednesday har all chans i världen att lura Millwall på poäng. Varför? Jo...
>> Länge levde spelare, ledare och supportrar i Millwall med vetskapen att ifall vi inte haft alla dessa skador hade vi varit med uppe i tabelltoppen och slagits. Sakta, sakta, började dåliga individuella misstag och taktiska floppar ursäktas med att ”vi har faktiskt fem man på skadelistan” och andra bortförklaringar. Helt plötsligt var spelarna fast i tron om att vi är ett grymt lag och jag är en fantastiskt bra spelare, men just nu märks det inte. Det faktum att spelarens egna insatser blev allt blekare och att man inte alls fungerade som ett lag mörkades mentalt. Vi är ju faktiskt ett ruggigt bra lag, egentligen. Den dagen de skadade spelarna började komma tillbaka visade det sig att Millwall inte alls spelade som ett topplag. Varför funkade det inte? Vi var ju så bra? Spelarna som vant sig vid att vänta, och inte gjort sitt yttersta, förstod ingenting. Helt plötsligt var moralen i botten och de hängande huvudena ett standardinslag på The Den. Spelarna som vet att dom är bäst kan nu inte nå play-off, de kan inte åka ur serien, utan springer nu och väntar på nästa säsong då man utan skador ska springa hem serien och visa att man faktiskt är bäst. Vi får väl se hur många av dem som fortfarande har kontrakt den dagen. <<
Visst är det en negativ bild?
Men fråga vem som helst som sett Millwalls senaste matcher och ni kommer förstå att det inte finns någon som helst fighting spririt i laget längre. Fick i dag ett mejl från en av tjejerna på presskansliet som kallade spelarna för lata jävlar och ord som jag inte trodde en kvinna ens tog i sin mun. Då är det illa.
Det finns ett par intressanta frågor angående laguppställningen dock. Med mittbacken Nethercott tillbaka ska det bli intressant att se ifall McGhee vågar bryta upp mittlåset som sedan januari bestått av Ward och Robinson. Den förstnämnde var värdelös mot Norwich (0-2) senast och blev utbytt i halvtid, eller ”mindre lyckad” som McGhee sa. På vänsterbacken lär Robbie Ryan återta sin plats från Ronnie Bull som efter förra matchen beskrevs som en yr höna, dock inte av McGhee ska tilläggas. Dessutom ska högerbacken Lawrence (fotproblem) och anfallaren Richard Sadlier (höften) testas på lördag förmiddag innan beslut om deras eventuella medverkan tas.
Som ni märker är det rena lotteriet att förutse en startelva. Ingen vet om Wise vilat(?) klart och kommer spela, eller om Kinet spelade bort sig ur startelvan senast eller ifall nye australiensiske anfallaren Severino kommer finnas med i truppen?
Gästande Wednesday, på sista plats i tabellen, har sakta vaknat till liv efter jul och stulit den ena poängen här och den andra där. Men frågan är om det inte är för sent med endast åtta omgångar kvar att spela? För två veckor sedan tvålade man till Coventry med hela 5-1 vilket gav eko i Nationwide. Förra mötet klubbarna emellan slutade 1-0 till Millwall efter mål av Claridge. Det återstår nu att se om ”Ugglorna” kan få revansch på lördag mot ett hemmalag helt under isen. Tre gjorda mål på sju matcher borde faktiskt inte ens skrämma tabelljumbon.
Bekräftad laguppställning:
Warner - Reid, Ward, Robinson, Ryan - Ifill, Livermore, Wise, Roberts - Harris, Claridge.
Avbytare: Gueret, Nethercott, Ashikodi, Kinet, Bull.
