Inför West Ham-Millwall
Efter tio långa år möts de två ursprungliga East End-klubbarna igen. Millwall jagar sin första vinst på bortaplan.
De båda klubbarna - Millwall Rovers och Thames Iron Works - bildades i Londons East End för över 100 år sedan. Det var dock- och fabriksarbetare som grundlade vad som idag är Millwall respektive West Ham. Drygt fem år efter att The Irons bildat West Ham och flyttat österut till Essex och Boleyn Ground följde Millwall deras exempel, men valde ett annat väderstreck och hamnade istället en bit söderut i New Cross, Lewisham.
Trots detta har rivaliteten levt vidare och stundtals nått absurda nivåer. Millwall var länge tillsammans med Coventry de enda klubbarna i England som fått tillstånd att ha avspark kvart över tre istället för prick tre. På den tiden arbetade man sex dagar i veckan och på så sätt hann arbetarna ta sig från Isle of Dogs ner till The Den i tid. Det gjorde däremot inte West Hams supportrar. Det var först på 60- och 70-talet rivaliteten utvecklade sig till våldsamheter. Och det är nog tur att klubbarna spelar mot varandra så sällan för annars hade kanske mer än två människoliv krävts.
Millwall har aldrig besegrat West Ham på bortaplan i officiella sammanhang. På tio försök, med start säsongen 1929/30, har vi spelat fyra oavgjorda matcher och förlorat sex med en målskillnad på 7-23. På hemmaplan är siffrorna dock betydligt mer smickrande. Senast klubbarna spelade mot varandra var 1992/93 och då vann Millwall med 2-1 hemma och spelade 2-2 borta.
Förra säsongen åkte West Ham som bekant ur Premier League efter en nervkittlande avslutning. Under sommaren har en rejäl utrensning skett i syfte för att få ner lönekostnaderna samt frigöra kapital. Les Ferdinand, Trevor Sinclair, Lee Bowyer, Joe Cole och Paolo di Canio har alla skaffat nya arbetsgivare. Sanningen är att man haft en spelaromsättning utan dess like!
I takt med West Hams nedgång blev deras manager Glenn Roeder populärare och populärare söder om floden. Och just när det som ivrigast planerades för resa en staty av honom utan för The Den fick han sparken - vilken chock! - då West Ham förlorade borta mot Rotherham. Assisterande managern Trevor Brooking fick än en gång agera caretaker och har faktiskt gjort det riktigt, riktigt bra. Fyra raka segrar blev det innan Gillingham knäppte dem på fingrarna. West Ham har nu klättrat upp till en fjärde plats i tabellen och är åter med i diskussionen om en av de tre åtråvärda Premier League-platserna. I tisdags kväll svarade man också för ett oroväckande starkt formbesked när man genom tre mål av Jermaine Defoe vände underläge 0-2 till seger 3-2 borta mot Cardiff City i Carling Cup. Efter en i mina ögon smutsig kamp om managern Alan Pardew har han sagt upp sig själv från Reading, och då fallet tagits upp i skiljedomstol står det nu klart att han kommer att ta över The Irons om ett par veckor.
Som bortaklubb har Millwall tilldelats endast 2,500 biljetter till den heta matchen. Flera hundra har liksom jag själv därför köpt biljett på hemmaläktarna. Lagen kommer att mötas av en enorm ljudkulis, var så säker. Tråkigt bara att Sky Sports inte valt att sända matchen.
WEST HAM UNITED
Smeknamn: The Hammers
Arena: Boleyn Ground, men kallas Upton Park
Kapacitet: 35,647
Rivaler: Chelsea, Tottenham, Millwall
Position 2002/03: 18 (PL)
Publiksnitt: 34,432
Skyttekung: Paolo di Canio, 9
Spelare in:
David Connolly (Wimbledon)
Rob Lee (Derby)
Matthew Etherington (Tottenham)
Kevin Horlock (Man City)
Neil Mellor (lån, Liverpool)
Wayne Quinn (lån, Newcastle)
Niclas Alexandersson (lån, Everton)
Spelare ut:
Vladimar Labant (Sparta Prag)
Gary Breen (Sunderland)
Lee Bowyer (Newcastle)
Les Ferdinand (Leicester)
Glen Johnson (Chelsea)
Trevor Sinclair (Man City)
Joe Cole (Chelsea)
Frederic Kanoute (Tottenham)
Scott Minto (Rotherham)
Paolo di Canio (Charlton)
Sebastien Schemmel (Portsmouth)
Nigel Winterburn (free)
John Moncour (dito)
Raimond van der Gouw (Stoke)
För senaste nytt inför matchen:
» Millwall FC
» BBC Football
