Oavgjort på planen
Lika dominanta på läktaren som alltid, oavgjort på planen.
Som ni alla säkert hört, sett och uppfattat så slutade årets hetaste London-derby oavgjort. Jag personligen är nöjd med detta. Millwall har aldrig vunnit på Boleyn och varför ändra den sviten i en sådan här betydelselös match. Vi tar dem i kvalet till Premier League istället...
Författaren, legenden och f d topboyen Cass Pennant ger i en målande beskrivning derbyt mellan dessa två lag en beskrivning som känns ohyggligt träffande.
"They're like two brothers, but only one of them can be king. They have the same blood but would kill each other to take the throne. They are two like-for-like cultures and people and all that separates them is the Thames. It's like they're looking at a mirror image of themselves. They have the same kind of outlook and it all amounts to looking after yourself and being able to back it up. That explains the intensity of the hatred."
Notera att detta är ett utdrag ur en artikel från Evening Standard.
Läsvärt, tänkvärt och intressant. Detta derby är ett derby för de gamla ärrade fansen, de som var med innan räkmackor, champagne och ryska oljemiljadärer kunde intressera sig för fotboll. De som minns den tiden när englands bästa spelare gick till en skitklubb i Frankrike för att tjäna lite extra stålar. Kort sagt de som minns när fotboll var en arbetarsport dit män gick när fabriksskorstenen ljudit för dagen och där man fick utlopp för en veckas slit i hopplösa industrier.
Det var mer än 10 år sedan sist och vi har saknat denna matchen mer än vad vi förstått. Att spela en derbymatch värd namnet är något man drömmer om - Crystal Palace, Charlton och Gilligham kan knappast kallas derbyn, de är knappt substitut till derbyn ens. Vi gjorde det idag på Boleyn, spelade derby alltså, och vi tog över deras arena, vi dominerade på alla läktare (nåja, nästan i varje fall som helst...) och vi var bäst i en halvlek. 1-1, säkert rättvist, men vi ser redan fram emot våra bröder från östra Londons besök till Bermondsey.
Matchrapport kommer från redaktören, som var på plats i London, när han återvänt till Sverige.
