"Can we play you every week"
I det första riktiga derbyt söder om Themsen på över 12 år spelade Millwall ut värsta rivalerna West Ham fullständigt. Segersiffrorna skrevs till 4-1 och hjältarna i blått och vitt missade då dessutom två straffar.
- Vi borde ha gjort sex eller sju mål, sa manager Dennis Wise.
Även idag, tre dagar senare, måste man nästan nypa sig i armen för att förstå att det är sant. De som inte var på plats i sydöstra London kan nog inte förstå hur stort det här är. Lilla Millwall - klubben utan några som helst framgångar och ett rykte svart som natten - krossade värsta rivalerna West Ham fullständigt. Vi körde över dem, förnedrade dem och... ja, kalla det vad du vill. Glädjen var total när hela arenan i slutskedet av matchen jublade för varje slagen passning och stämde upp i ett rungande "can we play you every week".
Ett 30-tal svenskar fanns representerade på The Den under helgen. En del laddade upp på puben The Royal Archer i New Cross (vars ägare trotsade polisens förbud och bjöd in oss) innan matchen, andra på 'Arrys Bar inne i arenan, och några lyckades hamna mitt i West Ham-eskorten på London Bridge...
Precis som i bortamötet på Boleyn Ground i september var inte stämningen inledningsvis så där elektrisk som man hade hoppats på. Nerver, tidig avspark och brist på stimulanta drycker gör tyvärr sitt. Men var efter showen kom igång förvandlades arenan till en enda stor ståplats och sångerna tilltog. Och efter den första halvleken, där Neil Harris bränt en straff och gästernas Christian Dailly senare gett oss ledningen med ett snyggt självmål, fanns det faktiskt bara ett lag på planen.
Många hade inte ens hunnit in på läktarna förrän Tim Cahill nickade in 2-0 efter 46 minuter, precis framför oss på Cold Blow Lane stand. Och det var startskottet på en historisk halvlek för Millwall. Ett hjärnsläpp av mittbacken Matty Lawrence gav West Ham straff och reducering bara några minuter efteråt. Men det skulle inte stoppa Millwall. Gång på gång anföll The Lions och framförallt Tim Cahill och Paul Ifill var precis överallt. Timmy, som gjorde 3-1 med en snygg volley upp i nättaket, kunde ha gjort sitt första hat-trick strax efteråt då Millwall fick straff och målvakten Stephen Bywater blev utvisad för att ha dragit ner Neil Harris i straffområdet. Men istället sköt han över! Något som säkerligen the Metropolitan Police var glada över. Hade han satt den hade polisen kanske inte hunnit fram och lyckats stoppa de West Ham-fans som försökte bryta sig igenom avspärrningarna och ta sig fram till sina antagonister på västra läktaren. Istället blev det inlånade Everton-anfallaren Nick Chadwick som fick sätta sista spiken i West Hams likkista efter att ha snurrat upp Repka och skickat upp Dailly på läktaren för att köpa korv.
Några timmar efter matchen, inne på The Royal Archer, med en pint i handen har jag för mig att vi bestämde oss för att lägga ned det här med medlemsresor. För ärligt talat - hur mycket vi än försöker lär vi aldrig få uppleva en sån här fantastisk match igen!
Utförligare rapport kommer i medlemstidningen.
Millwall 4-1 (1-0) West Ham
1-0 (´34) Christian Dailly, självmål
2-0 (´46) Tim Cahill
2-1 (´49) Marlon Harewood, str
3-1 (´56) Tim Cahill
4-1 (´80) Luke Chadwick
Publik: 14,055
Marshall - Ryan, Ward, Lawrence, Muscat - Livermore, Cahill, Roberts, Ifill - Dichio (´45 Chadwick), Harris
