Öppet brev till tidningen Aftonbladet

Journalisterna Robert Laul och Peter Wennman har skrivit två artiklar i Sportbladet under rubriken »Hu, ligans värsta lag är i Europa« som lämnade en minst sagt sur eftersmak.

Måndagen 5:e april publicerade journalisterna Robert Laul och Peter Wennman två artiklar i Sportbladet under rubriken »Hu, ligans värsta lag är i Europa«. Som supporter till en liten klubb borde man egentligen vara glad när svenska medier bemödar sig att skriva om ens lag, speciellt dagen efter att ens hjältar för första gången någonsin tagit sig till final i världens mest anrika fotbollsturnering. Men dessa båda artiklar lämnar, till skillnad från övriga svenska tidningars omnämnanden, en sur eftersmak.

Redan i ingressen till sin matchrapport sätter Robert Laul nivån när han skriver »Nu ska Europa få smaka på de ökända huliganerna«. Jag som ett flertal gånger per säsong ser Millwall på plats och dessutom är medlem känner väl till det rykte klubben har - men jag känner också till vad klubben gjort för att försöka tvätta bort det. Trots att det är en matchrapport Laul skriver tar han tillfället i akt att berätta om kravallerna efter play-offmatchen mot Birmingham City där fansen, enligt artikelförfattaren attackerade oskyldiga förbipasserande, han anger till och med antalet skadade polishästar, spär på med att vissa fansgrupperingar ska ha kopplingar till högerextrema organisationer och kryddar till det hela med ett citat från John Barnes som berättar hur han utsattes för apljud och inkastade bananer - 1981 - alltså för 23 år sedan!

Helt klart chockerande läsning för Sportbladets köpare som säkert undrar vad det är för galningar som ska representera England i Europa. Men vad som förstås inte nämns är att Millwall är helt ledande i Storbritannien när det gäller att motarbeta rasism, att klubben fått mottaga pris för sitt deltagande i »Kick out racism!« och »Football in the community«, att klubben på två säsonger endast behövt porta tre personer från sina matcher (överlägset minst i de två högsta divisionerna), polisanmäler alla rasistsiska kommentarer, under denna period inte haft en enda ordningsstörning på läktaren involverad Millwall-fans eller att flera av de största stjärnorna i laget är svarta eller av asiatisk bakgrund. I skolorna i Southwark och Lewisham, där Millwall hör hemma, är var tredje barn från en etnisk minoritet och i skolorna pratas över 100 olika språk.

"Skulle Millwall ha varit en pub hade vi tvingats stänga den för länge sedan", citerar Sportbladet polischefen Mike Humphrey och syftar på kravallerna för två år sedan. Något han mycket väl kan ha sagt. Han sa ju nämligen faktiskt att polisen funderade på att stämma klubben. Men till saken hör att staden Londons borgmästare, Ken Livingstone, kraftfullt sade att Millwall inte kunde hållas skyldiga till vad som inträffar utanför arenan efter matchen, och dessutom ifrågasatte han polisens arbete, denna för Millwall ödesdigra dag.

Rakt igenom bjuder Sportbladets medarbetare på en mängd faktafel. I en faktarubrik basunerar man exempelvis ut att klubben aldrig spelat i den högsta ligan, vilket är helt felaktigt då man mellan 1988-89 och 1989-90 spelade i den engelska högstadivisionen, som då hette Division 1 eftersom dagens Premier League bildades först 1992. Extra tråkigt är det att en seriös sporttidning inte känner till det eftersom Millwalls anfallspar på den tiden var Teddy Sheringham och Tony Cascarino, som under dessa säsonger fullkomligt öste in mål, vilket orsakade stor uppmärksamhet i media. Och plussättningen på Millwalls olika lagdelar innehåller faktafel om de olika spelarna, men det förändrar dock inte faktum att Manchester Utd är storfavoriter. Vidare kan jag upplysa Sportbladet om att fotbollslaget Millwall lämnade stadsdelen Millwall, som ligger på Isle of Dogs norr om Themsen, för 94 år sedan och flyttade söderut. Och om denna plats är en samlingsplats för "några av de värsta drägg som huligan-England nånsin sett", som Peter Wennman skriver i sin krönika, vet jag inte. Däremot vet jag att Isle of Dogs idag har några av Londons absolut dyraste markpriser och mäktigaste byggnader.

I ärlighetens namn är det en barnslig krönika och meningar som "de gräsliga grisarnas grymma huliganklubb - men jag hatar dem inte" gör att man funderar på om det är landets största dagliga sporttidning jag läser eller en skoltidning gjord av årsklass 6A. Det är så uppenbart att Wennman inte vet vad han skriver om. Det är inte bara tragiskt att komma och påstå att Millwalls hemmaplan är ett högriskområde där man inte kan gå med sina barn i handen, utan också på gränsen till förtal. Skulle Wennman bemöda sig att ta en promenad runt South Bermondsey skulle han inse hur fel han har.

Jag vet att Millwall alltid kommer att ha ett dåligt rykte, alltid kommer att ses snett på och vara lite utanför - men det är också det som gjort oss fans så starka. För sanningen är att så länge journalister bygger på den här mytbildningen blir vi bara mer enade mot omvärlden. Men självfallet drar klubben också till sig idioter eftersom dessa tror på den bild som Sportbladet och andra medier målar upp. Man hade kunnat skriva om den fantastiska stämningen som skapades på Old Trafford (Sky Sports Andy Gray sa att han aldrig varit med om maken till stämning på den arenan), att fansen festade tillsammans med varandra innan matchen eller den otroliga vinnarinstinkt och attityd Tim Cahill, Matty Lawrence, David Livermore och de andra hjältarna visade. Men nej, istället föll Sportbladet i den klassiska fällan. Det är tråkigt tycker jag.

Men vi kommer alltid fortsätta stå med rak rygg.
Vi är för stolta.
Vi är i FA-cupfinal!

Med vänliga hälsningar,

Henrik Lundgren

(Ordf i supporterklubben Millwall Sweden, redaktör för webbsidan Mind the Lions)

- - - - - - - - - - - - - - - - -

Vad tycker du?

Skriv gärna på Millwall-forumet om vad du tycker om Sportbladets rapportering om semifinalen.