Millwall förlorade FA-cupfinalen
Inte ens tre måls förlust i FA-cupfinalen mot Manchester United kunde förstöra Millwall-fansens fest när man tog över Cardiff och lät hela världen höra sin repertoar.
Precis som väntat hade inte Millwall mycket att sätta emot Manchester United och det var helt enkelt klasskillnad. Och även om det absolut aldrig hade påverkat matchens utgång i det långa loppet hade vi faktiskt lite otur i ett par sekvenser. Uniteds ledningsmål kom endast två minuter före halvtidsvilan och mycket opsykologiskt för Millwall som försvarat sig tappert fram till dess, vidare var straffen i mitt tycke mycket billig och att van Nistelrooy sedan är i offside på 3-0-målet kan inte ens den mest enögda förneka. Å andra sidan svarade Andy Marshall för ett par tre klassräddningar mellan stolparna och vi ska inte heller glömma Darren Wards rensning på mållinjen. Resultatet var absolut inte orättvist. Ofrånkomligt faktum är att har man endast ett avslut på mål kan man inte rubba motstånd av Uniteds kaliber - detta oavsett hur mycket hjärta man spelar med.
Men en sådan här dag var resultatet av underordnad betydelse. Det här var Millwalls dag rakt igenom. Och så länge vi inte blev våldtagna ute på planen kunde ingenting, absolut ingenting stoppa oss.
Den underbara, fantastiska, gemytliga och högljudda karnevalsstämning som rådde på tågen, vägarna, bensinstationerna längs M4:an, på gatorna och pubarna i Cardiff och förstås inne på mäktiga Millennium Stadium är något jag aldrig kommer att glömma.
Må vara att jag är färgad men nog kändes det allt som att de United-fans man såg inte var så lite avundsjuka. Då FA-cupsegrarna bytt om till tröjor med nummer 36 för att hedra omkomna Jimmy Davis och skulle hämta pokalen var det enda som kunde höras "we love you Millwall, we do" och den lite elakare "your support is fucking shit". Det gick så långt att ansvariga på Millennium Stadium tillslut valde att spela en officiell Manchester United-sång i högtalarna för att få tyst på oss. Det 15 minuter långa "Miiiiiiiiiiiiiiiii" som startade med tjugo minuter kvar av matchen ger mig fortfarande rysningar, men jag kan inte låta bli att tycka att världens största fotbollsklubb förtjänar bättre fans.
Millwalls främsta spelare i finalen var kreativa mittfältaren Paul Ifill, försvararna Marvin Elliott och Darren Ward och förstås målvakten Andy Marshall. Övriga spelare såg förståeligt nog mer bleka ut då man mot detta motstånd aldrig kunde spela sitt naturliga spel utan fick jaga och jaga i 90 minuter. Men ändå ska det sägas att hade man inte varit på tårna hade det lätt kunnat rinna iväg, bara tre mål bakåt var nästan lite av en bedrift, sett till matchbilden. Säkert på grund av all uppmärksamhet som varit den senaste tiden tycker jag att spelande managern Dennis Wise inte kom upp i den standard jag hoppats på och kanske ägnade lite för mycket energi på att försöka psyka motståndarna än att regera på sitt mittfält. En av hans sämsta matcher faktiskt. Dock var det ett nöje att se honom slå en tunnel på Scholes som han annars smällde ihop med ganska friskt till och från.
När matchen var förlorad bytte Millwall in unga talangerna Barry Cogan och Curtis Weston som utan att veta om det 17 år och 119 dagar gammal blev den yngsta spelaren någonsin att spela i en FA-cupfinal. Och manager Dennis Wise hyllade efter matchen sina unga spelare, inkluderat Marvin Elliott, Tim Cahill, Peter Sweeney och David Livermore, som alla spelade från start och inte heller dom är direkt lastgamla.
Den oinsatte hade aldrig efter matchen kunnat lista ut vilket lag som vunnit. Feststämningen fortsatte på pubarna i Cardiff, i intilliggande städer och i London förstås. Och på söndagen åkte laget öppen buss genom sydöstra London och togs emot av drygt 30,000 människor. Men det är en annan historia.
Grattis Manchester United!
Mer om FA-cupfinalen kommer i nästa nummer av Millwall Enough Said. Just nu är jag för uttömd och tom för att finna fler ord.
Manchester United 3-0 (1-0) Millwall
1-0 (´44) Christiano Ronaldo
2-0 (´65) Ruud van Nistelrooy, str
3-0 (´81) Ruud van Nistelrooy
Publik: 71,350
(4-4-1-1): Marshall - Ryan (´74 Cogan), Ward, Lawrence, Elliott - Sweeney, Livermore, Wise (´89 Weston), Ifill - Cahill - Harris (´75 McCammon)
