FA cupfinal på andra sidan jorden Del 1

Cupfinalen är en stor match, en stor match jag kommer missa. Jag har sett Colchester, Carlisle och Hereford, men seklets match den kommer jag missa.

Att vara supporter i exil är ingen höjdare, jag vet för de senaste fem åren har jag följt mitt älskade GAIS från en Stockholm horisont. Men räddningen i nöden uppe i Stockholm har för mig varit en exilsammanslutning av oss grönsvarta. gaisare sthlm heter den och tack vare denna löst sammanhållna förening har jag kunnat följa och leva med mitt fotbollslag precis som när jag bodde i Göteborg, eller åtminstonde nästan. Ända skillnaden har vart att jag träffat folk som blitt mina vänner för livet. Jag är därför svag för exilföreningar.

Sedan det tidiga 1980-talet har jag hållt på det mycket ofashionabla London laget Millwall. Att hålla på ett lag i England låter kanske lite annorlunda för en hel del av er, men har man bott X antal år i London så är det helt naturligt. Jag har under mitt supportande haft förmånen att se Millwall i deras allra finaste stunder. Jag har upplevt säsongen då George Graham tog över och jag har upplevt tre serieavancemang. Jag har sett Millwall piska upp lag som Arsenal, Chelsea och Everton i diverse cuper. Men att hålla på Millwall är speciellt, det är inte som att hålla på Liverpool, Man Yoo eller Arsenal. Att hålla på Millwall är en utmaning, man vet att det inte är titlar som det kommer handla om, det är nåt helt annat, en passion, en stolthet för det som är ens eget.

Millwall kommer från sydöstra London, troligtvis den sunkigaste delen av staden London, man har traditionellt hämtat sina supportrar från delar av sydöstra London. Och faktiskt har man en klar Göteborgsk anknytning, flera av Millwalls spelare under de första tio åren kom från den del av London där Göteborgskan var första språket, den del av London som tillhörde East End men som låg precis på den södra sidan av floden, det var här de Göteborgska sjömännen, hamnsjåarna och lösdrivarna bodde. Ända kända spillran av denna del av den svenska emigranthistorien går att finna på kyrkogården nere vis St Pauls kyrka och vi pratar deffo inte the St Paul utan istället en liten skabbig sak som ligger nere vid Themsens strand. Den enda berömda av de Göteborgska emigranterna var en styck Elizabeth Gustafsdotter från Hisingen, mera känd som Long Lizzie. Känd är hon därför att hon vart ett av Jack The Rippers offer, hennes barnbarn kom sedermera att dra på sig Millwalls mörkblå tröja för övrigt. Nåja slut på historielektionen och tillbaka till nuet.

Håller man på en klubb vars framgångar de senaste 100 åren i praktiken vart lika med noll så finns det en tjusning med att se klubben spela hemma mot lag som Colchester. Man går på match med likasinnade och medgångsfans de slipper man. Alla vet att det blir inte vackrare än så här, men likväl finns den där glöden, glöden att visa de andra, glöden som bara förlorare har. Millwall hade förutom glöden nånting som man inte kunde uppleva på många andra ställen i världen, man hade sin egen borg, The Den. En arena där man spelade tre säsonger utan förlust nåt decennie tillbaka. The Den var en ruskigt sliten arena, en arena som vart helt oplanerad och som gav ett intryck av att vara byggd på ett sätt som äntligen ger uttrycket adhoc ett ansikte. Arenan var skum, den var riktigt sleten och i en omrästning bland de proffessionela spelarna i samma division som Millwall kom man fram till att det var den sämsta arenan att spela på. Samma svar i omrästningarna från 1976 till 1988 säger en hel del. I högsta ligan körde man inte med dessa omröstningar men det är inget vågat tips att Millwalls svit hade stått sig ytterliggare två säsonger om man inte spelat däruppe de två nästkommande säsongerna.

Men Millwall var likväl laget folket i området höll på, och folket i området var så mycket arbetarklass som gick att hitta i London. De var folk med rötterna i Irland, Skottland eller Västindien som flyttat till de sydöstra förorterna i London och när dessa människor blandades med de engelsmän som redan bodde där så kom man att få se ett tvärsnitt av de i snitt 4000 personerna som brukade bevittna Millwalls hemmamatcher. Det var alltid ytterst få borta supportrar på plats på The Den. Exempelet som tydligast visar detta är att Man Utd, Englands publiklag nummer ett, som normalt snittade 4000 på bortaplan, men till cupfighten mot Millwall kom 89 betalande Man Yoo supportrar. Millwall var oglamorösa men skälet till att bortasupportrarna en masse hoppade över The Den var ett helt annat. Millwall var ökända, ökanda för att här fanns de absolut mest ogästvänliga hemmafansen och de som åkte till denna gudsförgätna del av London fick vara beredd på både det ena och det andra. Millwall var inget roligt ställe att besöka och den som såg wastelanden kring The Den förstod snabbt att detta området lämnas bäst till lokalbefolkningen. Idag har allt förändrats, de som en gång bodde i dessa områden har flyttat, bodde de nära London har de tjänat stora stålar när de sålde sitt hus eller sin lägenhet, bodde de i fel del av Peckham/Deptford så har de flyttat då ställena idag nästan endast befolkas av illegalt anlända afrikaner. De flesta bor nu istället i Kent och andra delar av sydöstra London men när jag började se Millwall var det fortfarande ett lag med supportrar från närområdet.

Millwall sades vara rasistiskt, och visst fanns det säkert en del sådana element, men med John Fashanu som de stora hjälten och med en del västindier på läktarna måste jag säga att rasismen aldrig märktes av mig. Märktes gjordes definitivt "vi mot allt och alla" attityden hos folk men denna attityd skall inte förväxlas med rasism. Efter att ha bevittnat en betydande mängd matcher under 1980 talet svalnade mitt intresse för Millwall av under det tidiga 1990 talet. Nådastöten blev flytten till The New Den. Jag såg invigningsmatchen mot Sporting Lissabon, en sketmatch, men mitt Millwall hade försvunnit och det som för mig gjorde den engelska fotbollen så speciell försvann i och med all seaters stadiumsen, samma sak vi idag ser börja hända i Sverige för övrigt. Men jag fortsatte kolla tidningarna efter Millwalls resultat och under den årliga London resan besöktes alltid The Den om det fanns möjlighet.

Men det var egentligen inte förrän 1997 jag på allvar fick upp intresset igen och orsaken var enkel, Internet och HOF steg in i mitt dagliga liv. Var dag kollade jag på sidan och skrev inlägg, debatterade om Richard Cadette skulle spela istället för en knippe värdelösa skottar, jag köpte 1000 extra aktier i klubben och jag var hastigt och lustigt lika inne i Millwall som jag vart under delar av 1980 talet. Jag var fast i träsket som kallas Millwall igen, jag led under perioden då Millwall var under administration och jag började älska Ryanairs priser. Jag var tillbaks i London alldelles för ofta och min student-ekonomi led alla helvetes kval, men kul var det.

Fortsättningen finns här