FA cupfinal på andra sidan jorden Del 2
Fortsättningen
Om vi nu går nio månader tillbaka i tiden så satt jag hemma i min lägenhet i Sundbyberg och funderade på hur fruktansvärt tråkigt livet var. Jag hade fått nog av Stockholm, en fjollig småstad med hybris, och jag hade definitivt tröttnat på mitt kneg. Jag sökte med ljus och lykta efter nya utmaningar och just när det var som tråkigast och jag nästan funderade på att be redaktören för sidan att höra sig för på hans familjeföretag Svenska Spel fick jag av en tillfällighet ett erbjudande om att hoppa på en nyinstiftad tjänst. Tjänsten lät kanon, jag skulle få bygga upp en egen organisation och vi skulle kommersialisera en artificiellt intelligent robot. Då jag för tillfället konsultknegande som marknadsanalytiker tvekade jag inte en sekund utan hoppade direkt på erbjudandet.
Det fanns ett krux med jobbet, placeringsorten var Auckland, som den anglofil jag är tänkte jag genast på Bishop Auckland (UK). För er som inte vet det var laget med detta namnet det tidiga 1980 talets riktiga jättedödare i engelska FA cupen. Nåja tänkte jag, Bishop Auckland är ju inte London men det är väl lika roligt som ett grått Sthlm nånsin kan vara, och jag kan ju följa de favoritlag i fotboll jag har lika enkelt som nu, om inte enklare. Två timmars tåg till London och The Den alternativt ett Ryanairflyg till Gamla Ullevi och GAIS låter ju på pappret rätt bra. Som ni trogna läsare vet hamnade jag inte på den engelska östkusten utan istället så långt bort från Sverige man kan komma, nämligen i Auckland på Nya Zealand. Nya Zealand var ett land jag egentligen aldrig brytt mig om, visst fransmännen sprängde nån båt här på 1980 talet, landet har en jävla massa får och de gör en schysst krigsdans innan de spelar rugby, men jag har aldrig vart lockad av att åka hit. Inte ens när jag var backpacker och harvade runt i Australien och på diverse söderhavsöar brydde jag mig om att besöka stället. Men jag var så trött på Sthlm, GAIS och allt annat skit i mitt liv att jag hoppade på jobbet ändå.
Att flytta till ett land 13.000 km bort där man känner absolut noll personer är lite ensamt i början. Jag kände att här gäller det att vara social coh hitta folk att ta sig en pint med. Drog iväg en blänkare på HOF om att jag skulle flytta till Auckland och fick svar från två andra Millwall fans härnere. Bra så tyckte jag. Jag träffade dessa herrar senare men de visade sig snart troppa av från NZ och flytta tillbaks till Europa och England. Fotboll är ju en sport som Nya Zealändarna inte har nåt som helst intresse av så det är svårt att upprätthålla sitt intresse härnere. Hur man än vrider på saken är det ju inte lika kul att lyssna på Deano Standing och radio som att gå på The Den. Men Internet är en skön räddning och även om HOF känns lite väl goa gubbar käck numer så fyller sidan sin funktion. Numer sitter jag oftast med på matchday chatten på Millwall online och detta är en högtidsstund med stort H kan jag lova. Den totalt vilda tanten Millwallbitch dominerar totalt där och hon är trots sin ålder definitivt inte som våra morsor den saken är klar. Men har man gjort 30 år i en pub i södra London kan man väl prata för sig antar jag och det språket hon använder är definitivt inte Oxford engelska om man säger så.
När jag i september flyttade ned till Auckland låg GAIS sju pinnar på drift i en lingonserie och Millwall spelade totalt oinspirerat och gick mot ännu en hopplös mittenplacering och en säsong som kändes lika spännande som att glo på SVT:s testbild eller att onanera till en bild på farmen Qristina. Man orkar inte ens med ett gäsp helt enkelt. Men Millwall hade två matcher mot ärkerivalerna West Ham som trots allt var intressanta denna säsongen. Hade jag bott kvar i Sverige hade jag deffo åkt på båda tillställningarna. Jag hade tom bokat biljetter till det första derbyt, matchen på Boleyn alltså, men jag fick i och med flytten sälja dessa och redaktör Lundgren köpte mer än gärna. Så istället för Boleyn Ground vart det Internetradio och sms-kommunikation. 1-1, 10 öl framför en laptop och tja man känner sig ganska B när man vaknar upp bakis dagen efter, dagen och dagen förresten matcherna spelas alltid mitt i natten Nya Zealändsk tid. Tre timmars sömn och sedan bilen till jobbet.
Rattfylla säger ni svenskar men detta är ett land där det är ok att köra bil hur bakis man än är. De har tydligen en regel på 1.0 promille men för att komma över den krävs det ju att man inte kan gå rakt och så länge man håller sig till de lokala lagarna så kan ingen gnälla.
Så förflöt livet på härnere, jag tittade hem till Sverige i februari, Millwall hade vunnit nån cupomgång eller två, man hoppades på ett storlag i lottning efter lottning men de drog bara sketlag. Men de vann och det var ju kul men det var ändå matchen hemma mot West Ham som det pratades förväntansfullt om. Denna matchen kom och det blev en klang och jubelföreställning av sällan skådat slag. Utklassningen var total och man log och tänkte att detta var ju en bra säsong trots allt. Men ungefär samtidigt hände nåt galet, på två veckor avancerade Millwall tre omgångar i cupen och detta via önskelottningar varje gång, man piskade upp Telford, Burnley och Tranmere Rovers. Hastigt och lustigt skulle de till Old Trafford för att möta Sunderland, det var semifinal och i potten låg en FA cup final samt UEFA cup kvalifikation.
Jag fattade inget men men man tar ju emot om det bjuds så det vart bara att bänka sig med Millwallbitch och de andra för ännu en match via Internet-radion. Och Millwall vann denna matchen också, jag kom i säng vid 6 på morronkvisten och tog en kurd-dag den efterföljande dagen.
Nu började det hända saker, hastigt och lustigt planerade alla mina Englandspolare för en trip till Cardiff, biljetter till mig kunde Redaktör Lundgren ordna och allt såg kanonbra ut. Men så var det ju detta med att bo i världens ände, inte fn hade jag möjlighet att ta mig till England, kassan saknade de 12 pappen för flyget och allmanackan var fullbokad. Bara att bita i det sura äpplet, inget cardigg för mig. Men ännu en Internetradio ville jag till vilket pris som helst inte ha. Jag funderade på att ta flyget till Bangkok och se matchen tillsammans med de tre medlemmarna i Bangkok Millwall, de skulle hålla till på puben Dubliners som ligger på Sukhomvit Road om nån nu känner till det etablissemanget. Men det kändes lite synd att offra Frequent Flyer poängen på en tre dagars trip så jag beslutade mig för att detta alternativet var inte hållbart.
Jag funderade på Sydney, tydligen fanns det nån Millwall snubbe där som skulle se matchen på lokal. Men nu började det hända intressanta saker, en snubbe på HOF skrek efter samlingsplats för alla Millwallfans i Nya Zealand. Jag mailade mitt intresse och efter en massa stök bök och platsbyten och annat jävelskap kom vi fram till att vi var välkomna till puben The Empire. Den skulle vara öppna tills dess att finalen var slut. Vi var fem peroner som mailat och bekräftat intresse, de flesta skulle ta med sig nån kiwi polare med då mina sådana totalt skiter i fotboll så bestämde jag mig för att gå dit själv.
Fortsättning i Del 3
