FA cupfinal på andra sidan jorden Del 4
Sista delen
Skönt att rugbyn är avstängd tycker jag, nu kan man äntligen snacka med folk och den tryckta stämningen försvinner i takt med att teensen troppar av. Jag pratar med alla möjliga skumma Millwall människor och här i Auckland har definitivt inte fansen förstått att theo et alles vill göra Millwall till ett nytt Charlton, tvärtom. En 40 plus man har tatueringar över precis hela ryggen, de visar det rytande lejonets klubbmärke och har texten "Forgive No one - Forget nothing" i gotisk stil på skuldrorna. Lägg därtill bokstäverna NTO ingaddade i midjan och ni förstår att jag snabbt inser att det är inte läge att vara allt för kaxig.
Det är inga Oxfordutbildade snbubbar som emigrerat till NZ, snarare män som gör sig bäst på en pub bland andra män. Tydligen bildas på detta haket föreningen Millwall fans i Auckland. En hemsida dyker upp nån dag senare med namnet "Feck em all", ta en titt på den på Yahoo om ni så önskar. Matchen börjar och samtidigt börjar de flesta av oss bli rejält tankade. 0-1 kommer som ett brev på posten och irritationen sprider sig. I andra sidan av baren finns det några klämkäcka Man Yoo fans, de kallas Man Yoo för att alla asiater härnere håller på dem, vi är avundsjuka för vi vill också sälja piratkopierade replicor till varenda asiat.
Ingen har lagt märke till dem förut, men nu märks de, och de tycks inte alls nöjda med uppmärksamheten. De kastas lite saker ditåt och jag känner att detta kommer urarta men det gör det inte som tur är. Istället blir det halvlek och nya öl, jag och resten av puben är övertygade om att denna matchen är körd men vi är lika nöjda för det.
Andra halvlek börjar så snabbt som halvlekar börjar när man är sådär lagom tankad och sedan blir det straff för Man Yoo. Nu rinner sinnet över för ett flertal av de närvarande och nån stol åker på Man Yoo fansen och tja det blir allmänt stökigt. Av nån totalt förstålig anledning blir ett tiotal av oss utslängda, däribland jag vilket däremot är helt ofattbart då jag bara stått och tittat på saken zippandes på min öl. Men, men, man kan ju inte få allt här i världen. De andra går vidare till en annan pub jag avböjer att ta rygg på herrarna och tar en cab hemåt istället. Klockan är 05.00 när jag kommer hem och Millwall har förlorat igen, men jag har träffat ett 30 tal Millwall fans som bor i Nya Zealand.
Fans av den typen jag så väl känner igen från mina år i London på 1980-talet men som jag inte sett röken av sedan The New Den byggdes. De flesta av dessa herrarna lämnade iofs London på 1980-talet så de har väl fortfarande kvar sina minnen om hur män beter sig på fotboll men för mig var det en smula exotiskt minst sagt. Och skall man träffas, skall det göras med besked och det kan jag lugnt lova att det gjordes.
Nåväl Millwall är och förblir Millwall och för de personer jag mötte på The Empire var kvällen en magisk sådan, för de Nya Zealändare som skulle se rugbyn bekräftades alla fördomar om engelska fotbollsfans och för alla de neutrala engelska expats som var på plats så konstaterades det att det att Millwall är Millwall och att sågen "No one likes us" tillkommit av just den anledningen.
När jag vaknade upp dagen efter hade jag den typiska huvudvärken men jag skrattade ändå. Det kändes som om jag hade vart på en resa med en tidsmaskin. Jag hade just åkt tillbaks till 1984 och 1984 har sin charm men jag föredrar likväl 2004.
Dagen efter skickade The Empire ett mail till mig med innebörden att samtliga Millwall var bannlysta på livstid från puben. Tydligen var de missnöjda med någras uppträdande och puben hade tagit ett policy beslut om att aldrig, någonsin, tillåta att någon Millwall match visas på puben igen. Ett mindre bra första intryck om man säger så...
Men Millwall Auckland har nya aktiviteter på g, tydligen tyckte folk det var kanonkul så det skall anordnas julfest och pubkvällar. En sak är säker jag kommer gå dit men jag går aldrig dit ensam igen. Det räcker så lugnt med att gå dit en gång ensam, Millwall är en unik klubb med unika supportrar och nästa år skall vi åka till Europa och se på UEFA cupen. När jag ser en 36 timmars flygresa med dessa herrar framför mig så inser jag att det fanns en anledning till varför flygbolagen satte in säkerhetsbälten i planet och jag lovar att aldrig mer gnälla på dem.
Men en sak är säker det kommer bli kul att se fotboll här i Nya Zealand i fortsättningen, nu slipper man sitta själv i ett hörn av puben utan istället kan man hänga med när Millwall Auckland samlas.
Kommer bli kanon.
Detta var min cupfinal, hur var er?
Monsieur Q
