Reserapport: You made us proud (del 2)
Rapport från helgens heta match mellan Millwall och Leeds United.
Gästerna var betydligt alertare i den andra halvleken och det krävdes inget geni för att räkna ut att det sagts både det ena och det andra i det norra omklädningsrummet. Millwalls målvakt Andy Marshall gjorde en fenomenal räddning på Gary Kelly's skott tidigt i halvleken. Ändå var Simpsons möjlighet i 51:a minuten än bättre men framspelad av Dichio nickade kanadicken från mindre än fem meters avstånd i princip utanför tomt mål. Istället kunde Leeds ta över mer och mer av matchen och statistiken måste ha visat ett gigantiskt bollinnehav för de vita. Dock kunde deras chanser räknas på ena handen hos en erfaren timmerman. När Leeds nyförvärv Marlon King byttes in efter en timme spel och bildade anfall med Rob Hules innebar det att två av de anfallare som Millwall jagat under det senaste året nu fanns på planen - i motståndarnas dräkter! Och givetvis var det en av dessa som skulle svara för kvitteringen. Med 12 minuter kvar av matchen vände Hulse smart och gjorde sitt fjärde mål på fyra matcher för sin nya klubb. Trots ännu en misstänkt straffsituation, vilken resulterade i att fjärdedomaren fick fullt upp med att hålla en rasande Wise utanför planen, och nya chanser från Quigley och Dichio slutade matchen oavgjort. I slutminuterna byttes anfallaren Bob Peeters in, vilken varit borta i över ett år med en fotskada, liksom den unga högeryttern Curtis Weston som gjorde ett magnifikt inhopp. Killen är 18 år och som en oslipad diamant vilket Leeds-spelarna bittert fick erfara. Under sina knappt sju minuter hann han med två tunnlar, otaliga ruscher, inlägg och drog ner stora applåder från de stundtals svårflörtade hemmafansen. Weston blev förra säsongen den yngsta spelaren någonsin att spela i en FA-cupfinal när han 17 år och 119 dagar gammal fick hopa in mot Manchester United. Detta minna vänner är framtiden!
Efter slutsignalen njöt jag av mina rättigheter som journalistwannabe genom att värma mig med ett par gratisöl i pressrummet innan en engagerad Wise kom för att svara på frågor om matchen (läs en ocensurerad rapport från presskonferensen här!). Medan managern gjorde sitt yttersta för att faktiskt göra det som förväntades av honom - att prata om matchen - tycktes tyvärr merparten av journalisterna mer intresserade av att fråga om läktarincidenten, ryktena om att han ska träna Leeds nästa säsong och det faktum att relationen mellan honom och den nya managern inte tycks vara den bästa. Trots det skötte Wise snacket bra och menade att han var stolt över sina unga spelare och menade att om dom fortsätter spela så här bra är kvalspel ingen omöjlighet. Gästernas manager Kevin Blackwell var en grå jävel och jag minns faktiskt inte ett ord av vad han sa. Tänk er Zoran mot Linderoth så förstår ni vad jag menar.
Innan vi lämnade The Den hann jag med att träffa den gamla Millwall-legenden Terry Hurlock, utan att först förstå vem det var ska tilläggas, surra lite med lokala journalisterna Tony Porter och Stephen Eighteen från South London Press respektive Southwark News och få en personlig säkerhetsavstämning av Millwalls Ken Chapman. Bland annat fick jag veta att totalt fyra Millwall-supportrar och två Leeds-anhängare avlägsnats från arenan under matchen dock utan att allvarliga brott utförts. Utanför matchen hade rivaliserande fans slagits vid puben The Golden Lion, den matchen tycktes utan att glorifiera våld åtminstone ha slutat med hemmaseger, vilket fotografen Brian Tonks kommenterade med att "gästerna" fick skylla sig själva då inte ens han med sin cockneydialekt skulle leka med tanken på att gå in där. Jag fick också veta att polisen haft problem med en större samling Yorkshire-bor som hade spenderat natten boende och drickandes vid Elephant & Castle, vilket lockat till sig diverse antagonister.
Ett antal öl senare var det dags för ett par timmars sömn innan kl. 06:20-planet mot Stockholm lämnade Luton. Trots det oavgjorda resultatet - kom just på att jag inte sett Millwall vinna den här säsongen! - var det tillfredsställande och med viss stolthet jag konstaterade att Millwall har en ny generation spännande juniorer på väg fram. Efter resan känns det som man nu en gång för alla kan lägga Reid, Cahill och Ifill bakom sig - framtidens Millwall består av spelare som Elliott, Weston och Quigley. Det känns faktiskt bra.
Läs också:
- Vad skulle han göra? Slå mig?
Ur matchprogrammet
