5 minuter med...
Barrie Stradling, 46 år, som har skrivit böckerna "I was born under Cold Blow Lane" och "A Tuesday Night in Grimsby".
Barrie Stradling har skrivit böckerna "I was born under Cold Blow Lane" och "A Tuesday Night in Grimsby" som handlar om hur det är att följa Millwall i vått och torrt. Och han om någon borde veta. I snart 40 års tid har han sett spelare, managers och ordförande komma och gå. Han har sett laget spela i så väl den högsta, som lägsta, divisionen. Det enda som har bestått är supportrarna och deras kärlek till Millwall. Supportern, författaren och, lite mer okänt, sångaren Barrie svarar här på några korta frågor.
Varför Millwall, Barrie?
- Första gången jag såg Millwall spela var som 8-årig grabb i augusti 1966. Hela landet hade drabbats av fotbollsfeber då England precis hade vunnit VM. Det var min far, som höll på Spurs, som tog med mig, min kusin och några grannar till The Den. Jag vet att vi mötte Brentford, tror det var i ligacupen och har för mig vi förlorade med 1-0. Året innan hade jag faktiskt varit på West Ham mot Stoke City och sett Stanley Matthews, då nästan 50 år gammal, spela. Men redan då tyckte jag att skillnaden mellan klubbarna var enorm. The Den var mer jordnära, stämningen bättre och det märktes att fansen hade en oerhörd passion.
Vilka är dina främsta minnen med Millwall?
- Jag är nog inget undantag. De främsta minnena är de som man aldrig trodde man skulle få vara med om. Millwall på Wembley, semifinalen på Old Trafford, FA-cupfinalen i Cardiff och att få se Millwall spela i Europa hade tidigare bara varit som en overklig dröm. Men jag kommer aldrig heller att glömma när vi vann gamla Division 2 borta mot Hull City och Millwall-fansen dansade conga inne på planen. Och att stå på Old Trafford, Highbury och Anfield var även det underbart. Kanske speciellt första matchen på Anfield när Millwall som nykomlingar fullständigt sjöng ut The Kop. När vi sedan gjorde 1-0 framför samma läktare trodde jag att jag skulle dö! Man ska komma ihåg att Liverpool då var som allra bäst.
Dom värsta då?
- Allra tyngt var det nog när vi blev nedflyttade till Division 2 borta mot Ipswich i mitten av 90-talet. Visst, det var inte första gången, men den här kom så tätt intill på att ha sett Millwall spela i den högsta divisionen. Dessutom hade vi varit serieledare bara några månader tidigare.
Vilka är de främsta spelarna du sett i en blå tröja?
- Jag skulle nog säga Teddy Sheringham, Gordon Hill, Tony Towner, Brian King och Barry Kitchener.
Vad var det som gick fel den gångna säsongen?
- Att vi gjorde så få mål är den främsta anledningen till att det inte gick bättre för Millwall. Försäljningen av Cahill, avstängningar på Hayles, Dichio, Dunne och Livermore vid fel tidpunkter, skador på Wise, Muscat och framförallt Ifill - det är de avgörande faktorerna. Hade vi haft hela truppen tillgänglig hade vi klarat play-off och troligtvis kämpat om direktuppflyttning.
Gjorde Paphitis rätt som avgick?
- Jag tror att Paphitis tog Millwall så långt det var möjligt utan att investera mer av sina egna pengar. Åtminstone jag är tillfreds med hans period i klubben. Han lyckades faktiskt stabilisera klubben och dess ekonomi - och sportsligt har vi ju överträffat alla förväntningar!
Wise då?
- Att Wise slutade kom knappast som en överraskning. Han har bråkat en längre period efter att Burnige klargjort att klubben inte har mer pengar, och att vill han föra klubben framåt blir det att börja använda sig av ungdomsakademin. Det har funkat för Millwall historiskt sett, men det är knappast någon garanti för att nå framgång. Endast framtiden kan utvisa om Wise eller Burnige har rätt.
Vad skulle du göra om Millwall inte fanns?
- Jag skulle aldrig kunna hålla på något annat lag. Kanske skulle jag istället börja följa England lite mer seriöst?
Intervjun har tidigare publicerats i supporterklubbens tidning 'Millwall Enough Said'.
