Marmelad och rivalitet
En historielektion.
Matcherna mellan Millwall och West Ham är utan tvekan ett av Englands hetaste derbyn. Men geografiskt sett har båda klubbarna närmare rivaler, de fåtal matcher mellan dom är lätträknade, och inte heller är det någon religion inblandad så som uppe i Glasgow. Nej, den ökända rivaliteten mellan Millwall och West Ham bottnar i något helt annat.
Under 1800-talets slut blomstrade Docklands för fullt. Skepps- och varvsindustrin växte så det knakade, en betydande del av all engelsk import av mat och tyger passerade Rotherhithe och Bermondsey - kallat "Londons kök" i folkmun - och runt om Isle of Dogs, Poplar och Wapping var man tvungna att hämta in gästarbetare från övriga Storbritannien.
Det var här arbetarna i en marmeladfabrik (J&T Morton's Factory and Warehouses på East Ferry Road 2-4), mestadels skottar, år 1885 bildade fotbollsklubben Millwall Rovers. Redan då valdes blått och vitt till lagets färger. Och med den typiskt skotska symbolen lejonet, som var rött under åtminstone under klubbens första 50 år, är smeknamn "The Lions" knappast ett nytt påfund det heller.
Det var också här i Docklands våra rivaler drygt 14 år senare såg ljuset, fast då under namnet Thames Iron Works. Klubbarna spelade på den tiden ofta mot varandra i halvofficiella serier och cuper, exempelvis i East End Cup. Detta var heta och ofta våldsamma matcher och det var inte ovanligt att matcherna spelades i kvällsmörkret då arbetarna, som också var de som spelade, hade slutat för dagen. På den tiden var Millwall faktiskt landets bästa klubb utanför The Football League.
Medan Thames Iron Works snart flyttade längre österut och bytte namn till West Ham United, för att på så sätt försöka utöka sin supporterkrets, förblev Millwall halvön trogen. Situationen var dock problematisk. Man tvingades hoppa mellan olika spelplaner runt East Ferry Road, och ibland fick spela på en gräsplätt bakom puben The Lord Nelson. Fabriks- och varvsägarna var också bara måttligt roade av att stötta arbetarnas våldsamma hobby. 1910 blev situationen ohållbar och Millwall flyttade söder om Themsen till Cold Blow Lane i New Cross, men trots det förblev klubben mäkta populär bland många av hamnarbetarna, som var stolta över att kunna identifiera sig med klubben.
Någon gång under tidigt 20-tal inträffade en incident som rev upp sår så djupa att dem inom vissa släkter fortfarande inte läkts. London drabbades av den stora depressionen; lönesänkningar, löner som uteblev och tillslut gjorde alla hamndockorna gemensam sak och gick ut i strejk. Enligt historien så var det arbetarna i the Millwall, Surrey och London Docks, och tillika Millwall-anhängare, som bröt strejken vilket ledde till våldsamheter med de alltjämnt strejkande arbetarna vid the Royal Docks. Omfattningen av den här incidenten varierar beroende på vem du frågar, liksom antalet pint de druckit, men jag har faktiskt själv hört West Ham-fans på fullt allvar skrika "scabs" mot oss.
Spänningarna klubbarna emellan sedan lugnades ned, dels beroende på att lagen så sällan möttes då West Ham till skillnad från Millwall skördade stora framgångar på fotbollsplanen, men främst för att fotbollen i landet växt sig så stor att i publiksiffror på uppemot 40,000 åskådare var nu hamnarbetarna i en minoritet. Men i 60-talets gängkrig, främst mellan Kray- och Richardson-klanerna, fick även rivaliteten på läktarna nytt blod. Under den här vevan fick sydöstra London smeknamnet "banditland", ett begrepp som ibland kan höras än idag.
Först i samband med Millwall-legenden Harry Cripps testamonial, och den då exploderande våldsamma ungdomskulturen, tog sig rivaliteten den form den har idag. En rivalitet full av hat som har krävt dödsfall på båda sidor, som splittrat släkter och som kostat de båda klubbarna dyrt.
